Dagens citat belysande isbjörnarnas historia i Helsingfors

Lyssna på turisterna. Helsingfors borde bejaka sina isbjörnar mera, för de har funnits, och inte bara på Högholmen bakom betong och galler. De kringresande cirkusarna var ett inslag i nöjeslivet vid förra sekelskaftet, med sina menagerier av vilda djur. Österrikaren Adolf Molnár (1905-1988) reste med olika cirkusar i Finland på 1920-talet. Han hade börjat sin bana vid Hagenbecks zoo i Hamburg och fungerade nu som lejon- och isbjörnstämjare. Senare deltog Molnár som frivillig i våra krig, och skrev flera självbiografiska böcker. Citatet om isbjörnarna som rymde är från Vi drog genom landet (1944).

Min första upplevelse i Finland var ett nummer för sig. Cirkusen var då i Kaisaniemi i Helsingfors och jag hade sex isbjörnar, stora, präktiga djur, bländvita och ohyggligt starka. En av dem, Moritz, en vit fan och ovanligt stark, var en gammal bekant rymling. Stark och slug var den förhoppningsfulla ungdomen. Och så hände det sig en vacker morgon, att sex isbjörnar muntert simmade omkring i Tölöviken, alltså mitt i Helsingfors, och kom spatserande längs Helsingegatan mellan järnvägen och Åbovägen där de skrämde livet ur de mötande. Kan du föreställa dig scenen? Polisen susade iväg med skarpladdade gevär och ville skjuta ner bestarna, men jag lyckades i alla fall föra dem tillbaka i oskadat skick. Vi rodde omkring i viken och höll ett stycke kött framför nosen på dem, så att de simmade efter oss och jag igen kunde stuva in dem i vagnen.

Campephilus imperialis

En gång trummade världens största hackspett i tallskogarna uppe i Sierra Madre Occidental, men inte mera. Den mexikanska kejsarspetten har med största sannolikhet gått samma väg som den närbesläktade och mera kända elfenbensnäbben C. principalis i USA och Kuba. Skogsindustrin förstörde häckplatserna, och i kombination med flitig jakt var resultatet förödande för den aldrig särskilt talrika kejsarspetten. De sista någorlunda pålitliga rapporterna är från 1990-talet. William L. Rheins film från 1956 av en hona i delstaten Durango inger en vemodig känsla. En av de sista av sin art.

En artikel av Tim Gallagher om en expedition till Sierra Madre 2010 på jakt efter kejsarspetten.

Olinguitobloggning

Halvbjörnarna av släktet Bassaricyon kallas för Olingobjörnar på svenska, men den nyupptäckta arten som BBC med spansk diminutiv kallar Olinguito har knappast något eget svenskt namn. Historien om hur Bassaricyon neblina från Colombia och Ecuador fördes under vetenskapens strålkastare har sina poänger. Också ett så här pass stort rovdjur (ungefär kattstorlek) upptäcktes inte hemma hos sig i Andernas molnskogar, utan i ett museum i Chicago, av zoologen Kristofer Helgen. DNA-analys är numera rutin för artbestämning av okända arter. BBC-artikeln har en fascinerande ögonblickbild från skinnens och benens värld i National Museum of Natural History i Washington: More than 600,000 specimens are flat-packed in trays to save space, their bones picked clean by specially bred beetles and stored in boxes alongside their skins. (Ännu bättre om skalbaggarna varit specialtränade och inte bara specialuppfödda för uppgiften.) I alla fall har man nu hittat Olinguiton också ute naturen, så slutet gott - men historien har en förhistoria också. Redan på 1960-talet hade nämligen en olinguito hamnat i USA: And scientists now believe an olinguito was exhibited in several zoos in the US between 1967 and 1976. Its keepers mistook it for an olinga - a close relative - and could not understand why it would not breed. It was sent to a number of different zoos but died without being properly identified. Det finns t.o.m. ett foto  av denna ytterligt ensamma individ utan chans på genmarknaden. Ett särskilt öde: inte den sista av sin art, men att tillhöra en helt och hållet okänd art.

Mänskligt, rätt så mänskligt

Om de sociala djurens interna maktspel. Jag såg ett naturprogram på TV om gelador (Theropithecus gelada). Där satt de i sin leopardfria nationalpark och iakttog förstulet varandra, höll så intensivt koll på sina artfränder att de knappt hann äta. Man snedblickade, sidblickade, vände lätt på huvudet. Det var som en spagettivästern av Sergio Leone (före revolvrarna talar). En nyttig påminnelse om att djur är lika styrda av sina gener som vi människor är.

(Fotot ovan är från Primate Info Net, fotograf Kalle Stolt.)

Trädhummerbloggning

Det kallas för "the Lazarus effect", med Latimeria chalumnae - kvastfeningen - som det mest skinande exemplet. Det rör sig alltså om djur- och växtarter som man trott vara utdöda, men inte var det. Just kvastfeningen var ju spektakulär genom att man bara kände den som fossil, men exempel på arter som samlades in och beskrevs någon gång på 1800-talet och sedan sågs nästa gång ett par hundra år senare är inte helt ovanliga. För det mesta rör det sig om ganska oglamorösa små djur som levt och förökat sig i sina skogar och havsdjup utan att göra något väsen av sig, och lasaruseffekten ska minst av allt tas som bevis för att mammutarna ännu betar i Sibirien. Berättelsen om Dryococelus australis eller "Lord Howe Island stick insect" är ändå ganska fantastisk. Den jättelika insekten* som kravlade omkring på Lord Howe Island och kallades för "tree lobster" av invånarna utrotadas av råttor på huvudön redan på 1920-talet, och därefter trodde man att artens saga var all. På 1960-talet började det komma rykten om att trädhumrarna fortfarande förekom på Ball's Pyramid, en 562 meter hög klippö som reser sig brant ur havet ca 20 kilometer sydöst om Lord Howe. Bergsklättrare hade sett döda exemplar av trädhumrarna, men inte före 2001 kunde en expedition visa att trädhumrarna fortfarande existerade. Det fanns 24 individer som levde på ett enda bestånd av busken Melaleuca howeana. Hur de ursprungligen kommit dit vet man inte, men i alla fall slutade det hela någorlunda lyckligt med ett uppfödningsprogram i Melbourne zoo. Målet på lång sikt är att återinföra arten på Lord Howe, men det är förstås ingen större idé så långe råttorna finns kvar.

* I ordningen Phasmatodea eller spökskräckor - D. australis är alltså släkt med de mera välkända vandrande pinnarna.

Näbbvalsbloggning

Omständigheterna är sorgliga, men två näbbvalar, en hona med unge, som strandade i Nya Zeeland i december 2010 visade sig vara en mindre zoologisk sensation. De identifierades först som den vanliga arten Mesoplodon grayi, men efter genetiska undersökningar har man nu kommit fram till att de tillhör släktingen M. traversii (på engelska "spade-toothed beaked whale"). Familjen näbbvalar har flera dåligt kända arter, och just M. traversii har aldrig ens beskrivits från ett levande exemplar - arten var förut bara känd ("för vetenskapen", som det brukar heta) från tre skallfynd i Nya Zeeland och Chile 1872, 1950 och 1986! Naturen har ännu sina hemligheter att upptäcka, och väl så. Scientific American har detaljerna här och här.

Hajbloggaren

Numera kan man hitta experter på snart sagt vad som helst på nätet, villiga att dela med sig av sin kunskap. De akademiska bloggarna har förstås sin egen publik, men också den gamla goda populärvetenskapen i bästa folkbildaranda har sina utövare. David C. Bernvi upprätthåller en svensk blogg om hajar som i motsats till vissa andra uppdateras föredömligt ofta. (Bernvi är marknadskonsult för ett turismföretag, så i den meningen är hans blogg ett professionellt redskap.) I början av 2012 nådde nyheten om ”hybridhajarna” utanför Australiens kust över nyhetströskeln – det är alltså fråga om korsningar mellan de närbesläktade arterna Carcharhinus limbatus och Carcharhinus tilstoni, som Bernvi på svenska kallar tjurhajar och australiska svartspetsiga hajar. Det är ingen tillfällig hybridisering, utan forskarna har kunnat påvisa en förändring i genpoolen över flera generationer. Orsaken antas vara en anpassning till den globala uppvärmningen, d.v.s. C. tilstoni som är anpassad till varmare vattentemperaturer sprider sig söderut medan C. limbatus tacksamt tar emot kusinens värmetåligare gener. David C. Bernvi pekar på en annan uppenbar orsak, d.v.s. överfiske som gör att hajarna inte längre har råd att vara alltför kräsna vilka de parar sig med.

En längre artikel om hybridhajarna från Washington Post.

Golden Eye

Det visste vi förstås redan att många arter har upptäckts inte i ångande djungler eller molnomsvepta berg, utan i de naturhistoriska museernas egna gamla samlingar. Zoologin och botaniken har en lång historia av arter som efter hundra år beskrevs från gamla insamlade specimen i museikällare, vindar och magasin; uppstoppade halvbjörnar i dammet och bruntorkade växter i herbarierna. Som Stephen Jay Gould skriver någonstans, taxonomin är en hedervärd om också inte alltid glamorös vetenskap med sina egna formalininpyrda hjältar. Att entomologen Shaun Winterton utgående från en serie foton i Flickr upptäckt en ny insektart från Malaysia, guldögonsländan* Semachrysa jade, är alltså inte i sig ett nytt fenomen (naturligtvis kollar en insektforskare upp en fotoserie av insekter när han stöter på den), och nya insekter beskrivs det i tusental varje år, men lite coolt är det ju ändå. Det ligger rätt i tiden på ett sätt som en uppstoppad tiger skjuten av sultanen av Selangor inte skulle göra. En liten men vältalig seger i de sociala mediernas berättelse om deltagande och gemenskap, om kunskap som bygger på informationens frihet. För övrigt hittades också Semachrysa jade i Natural History Museums väldiga samlingar i London, exemplar som "had remained unclassified for decades". Så kan det gå.

* Familjen Chrysopidae, som förr kallades stinksländor på svenska.

Trubbnäsapblogging

Nyss upptäckta apor finns det inte bara på Borneo, utan också i Burma. Arten Rhinopithecus strykeri eller "Myanmar snub-nosed monkey" (släktet kallas trubbnäsapor på svenska) beskrevs så sent som 2010 av ett forskarteam och har nu för första gången fotograferats. Forskarna antar att det finns några hundra individer av arten i bergstrakterna upp mot Kina. Den beskrivande detaljen hur de sitter hopkurade med ansiktet mellan benen när det regnar för att hindra vatten att komma in i näsborrarna (och när det gör det nyser de och är lätta att upptäcka av lokala jägare) togs upp av flera nyhetsmedier (bl.a. BBC med den rafflande rubriken "The sneezing monkeys of Myanmar"). Aporna som sitter där i regnet och huttrar och får vatten i näsan för osökt tankarna till Darwins resonemang om hur evolutionen bevisas inte så mycket av perfekt anpassade organismer, utan tvärtom av alla egendomliga och halvfärdiga arrangemang i naturen som ingen ingenjör med självaktning skulle ha designat. Evolutionens drivkraft är avskilda populationer i för arten extrema miljöer som de på något sätt måste hantera. Jag föreställer mig att R. strykeri härstammar från en grupp trubbnäsapor som geologiskt sett relativt nyligen isolerats i bergen med sina opraktiskt oskyddade näsborrar och allt. Ge dem tid att utveckla en ordentlig kran.

Apblogging

Åter en nygammal art (egentligen underart) har upptäckts på Borneo, languren Presbytis hosei canicrus (som inte verkar ha något svenskt namn, men som på engelska kallas Miller's Grizzled Langur). T.om. när det gäller så här stora däggdjursarter läser man då och då om nya fynd, fast mera sällan handlar det om helt nya, för vetenskapen tidigare okända arter. Oftast brukar det som i det hör fallet röra sig om någon art som åter siktats efter att ha varit försvunnen en tid*, eller kanske ännu oftare har någon art blivit uppdelad på flera vid närmare eftertanke (läs närmare genetiska analyser). P. h. canicrus är inte någon kvastfening, tillbaka efter miljoner år, utan det var så nyligen som på 00-talet forskarna började misstänka att underarten var utrotad. Nu hittade de den på ett annat ställe än de trodde att den skulle finnas. Ett glädjande återseende hur som helst.

* P. h. canicrus kunde säga: ryktet om min utrotning är betydligt överdrivet.

Enhörningen igen

Nu har jag inhämtat ett mått kunskap. Vissa zoologer menar att enhörningen i Lascaux kanske var en tibetansk chiruantilop, Pantholops hodgsonii. Det är en art som numera bara finns i Tibet, och om en chiru verkligen visade sig för Lascaux-målaren börjar jag ju nog tycka att det som förklaring är minst lika fascinerande som en sjungande schaman (lika intressant, men på ett annat sätt). Teorin har en hel del som talar för sig. Djuret i grottan har likt en chirubock långa horn som riktas nästan rakt framåt när den böjer ner huvudet, iögonfallande svarta ben, svart ansiktsteckning och kort svans. Alla andra målningar i Lascaux är realistiska avbildningar av identifierbara djurarter. Det förutsätter förstås att chiruns utbredning på den tiden gick betydligt längre västerut än idag, något som väl åtminstone klimatmässigt inte är omöjligt för Europas istid. Några fossil tycks man dock inte ha hittat. Eller så var målaren en man som rest långt i sin värld och målade vad han sett. Chirun är i storlek som ett rådjur, alltså inte något stort djur, men i minnet förstorades den tills den blev större än en häst... Så när allt kommer omkring är det kanske en bild av en enhörning i alla fall, ty Chiruns långa horn, handelsvara sen bibliska tider, påstås utgöra en av inspirationskällorna till mytens enhörning.

En vetenskaplig beskrivning av chirun finns här, skriven av David M. Leslie Jr och George Schaller. Teorin att Lascaux bevisar att chirun funnits i Europa är självfallet kontroversiell, men i följande spännande citat får författarna t.o.m. in en koppling till mångtusenåriga schamantraditioner:

Pantholops hodgsonii is featured convincingly to some (Bate 1950), but not others (Guthrie 2000), in the 17,000-year-old Lascaux cave paintings of central France, leading to speculation that the species occurred westward into Europe through the upper Paleolithic, as did the saiga antelope, now considered an Asian steppe mammal (Sokolov 1974). Among Tibetan medicinal uses of P. hodgsonii, ground horns have been used for easing child birth and treating diarrhea, blood diseases, and ulcers (Wright and Kumar 1997), likely for several thousand years and currently by 95% of “amchis,” or shamans (Kala 2005).

Nyårsdikten 2011 (i väntan på våren)

I maj lyssnade August Strindberg på näktergalen och återgav sången med exakt känsla för rytmen i diktsviten Trefaldighetsnatten (i samlingen Ordalek och småkonst, 1905). Just så här låter det.

Näktergalens sång

Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! Voj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull - var de' vi?
Ihih! Titta! lullan; den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! - Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt, sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
vit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan!
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, sa', sa', sa', sa', nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!

Jag tänkte häromdagen, eller: Hundar kan vifta på svansen bäst de vill

Människor är svanslösa apor. Kanske svanslösheten är ett evolutionärt-socialt trumfkort eftersom den hindrar oss från att visa våra (verkliga) känslor. Den gör oss coola som egyptiska drottningar.

Ful men inte fet

Howard Waldrops novell The Ugly Chickens från 1980 är en tragikomisk, och så beundransvärt o-ironisk att den nästan blir rörande, berättelse om de sista dronternas öde i den amerikanska södern. Några av "de fula fåglarna" hade nämligen av tillfälligheternas spel i tiderna hamnat på en farm i Mississippis utmarker där familjen på farmen uppfödde en flock ännu på 1920-talet. För att vara exakt tog historien slut med en större middag i oktober 1929. ("We ate for days," said Alma.) Och som Waldrop framställer historien är det en hel kultur, livsstilen hos söderns vita fattiga, som tillsammans med dronten når vägs ände. Det är helt lysande, och för berättelsen saknar det betydelse att dronterna här framställs på det traditionella sättet som övergödda kalkoner som knappt kan röra sig. Numera vet vi ju att dronterna var relativt slanka och snabba och överhuvudtaget välanpassade till sin speciella miljö på Mauritius - så vad vi har här är återigen ett exempel på vad man kunde kalla det litterära dinosauriesyndromet. Naturvetenskapen kommer alltid med nya fakta och lämnar ohjälpligen de skönlitterära dinosaurierna (och dronterna) efter sig. Hur mycket det sedan stör ens känsla för den litterära trovärdigheten är upp till läsaren. En värre skönhetsfläck i The Ugly Chickens är att huvudpersonen/berättaren, så biolog från University of Texas han är, faller i en gammal grop och skildrar de orädda och omisstänksamma dronterna som fruktansvärt dumma och oförmögna att ta vara på sig själva. År 1980 borde han (d.v.s. Howard Waldrop) redan vetat bättre.

Mera varanblogging

Det är lite fascinerande att det fortfarande går att göra en expedition till någon ö i Indonesien och "upptäcka" (d.v.s. första gången vetenskapligt beskriva) nya arter av så pass stora djur som varaner. Nu rapporterar Hufvudstadsbladet om en biologistuderande vid Åbo Akademi, Valter Weijola, som åkte till Moluckerna och - just like that - kom tillbaka med den nya arten Varanus obor. Inga varanfynd hade tidigare rapporterats från ön Sanana. Weijola "antog att det helt enkelt berodde på att ingen hade letat".

Varanblogging

En nyupptäckt art igen, denna gång varanen Varanus bitatawa från ön Luzon i Filippinerna. National Geographic har detaljerna. Trots den pikanta detaljen att ödlan har dubbel (eller kanske snarare tvådelad) penis är upptäckten kanske inte såå upphetsande. Arten har varit känd länge bland ortsbefolkningen, och det handlar om ganska små genetiska skillnader som nu gjort att den vetenskapligt skiljts åt från andra närbesläktade arter. På det viset följer upptäckten ett vanligt mönster från de senaste åren. På ett principiellt plan handlar det förstås om att artbegreppet i den nutida genetiskt inriktade taxonomin blivit mera specifikt. I sista hand finns det bara genetiska individer, och den gamla frågan om en art är biologiskt "naturlig" eller bara ett påfund av mänskligt kategoriseringsbehov får åter göra några rundor i debatten.

Kunskapens smörgåsar

James V. McConnells experiment på 1960-talet med biokemisk överföring av information hör till vetenskapens många berömda misslyckanden. McConnell upptäckte att om man matade plattmaskar med andra - nermalda - plattmaskar av familjen Planariidae så verkade maskarna tillägna sig de döda maskarnas minnen. Inhämtad och smält kunskap, så att säga. McConnells teori om en kemisk bas för minnet kunde dock aldrig bekräftas eftersom ingen har lyckats upprepa hans experiment. Lika väl kanske att denna form av informationsåtervinning inte hade framtiden för sig. Nu behöver ingen professor frukta att bli föremål för en rituell måltid mellan sina studenter. Sådana tänkbara konsekvenser var det väl som inspirerade science fiction-författaren John Sladek till den smått bitska novellen The Transcendental Sandwich (1973) som bygger just på idén om kunskap inhämtad med korven på morgonmackan. Det finns t.o.m. en antropologisk klangbotten för idén; många kannibaler runt världen har motiverat det rituella inmundigandet av fiendens hjärnor med att det är ett sätt att tillägna sig deras kraft. Sladek hänvisar direkt till McConnells plattmaskar som när novellen skrevs hörde till den allmänt accepterade kunskapen. Också felaktig vetenskap får litterära följder är en uppenbar slutsats, är någonting som sätter något annat i rörelse. Och - det är vetenskapens natur - man vet heller aldrig när någon forskare åter tar upp McConnells experiment, ställer nya frågor och får svar vi aldrig anade. Detta kunde vara den transcendenta smörgåsens budskap.

Dinosaurieskelettets gåta

En av ironierna i Wislawa Szymborskas dikt Dinosaurieskelett är att skelettet med sina ”felaktiga proportioner” antagligen från början var felaktigt hopsatt där på museet. Forskare som Robert Bakker har de senaste decennierna med kraft visat att de gamla dinosaurierna inte alls var de flegmatiska och korkade varelser som knappt kunde röra sig i dyn som de traditionellt framställts som. Den nya synen har populariserats effektivt i filmer som Jurassic Park och i många dokumentärprogram med datoranimerade dinosaurier i TV. Och många naturhistoriska museer har fått lov att bygga om sina gamla skelett för att bättre motsvara, öh, moderna dinosaurier. Som en bieffekt har (åtminstone de lite äldre) rapporterna om ”glömda dalar” i djungeln med förhistoriska monster hamnat i löjets ljus, om de inte var där förut. Där släpar sig brontosaurierna fortfarande fram i dyn som funktionsodugliga fläskberg och tyrannosaurierna stöder sig på svansen som på ett tredje ben… Nu är ju allt detta ingenting som förminskar värdet på Szymborskas dikt. Hon utgick från den tidens allmänna uppfattning om dinosauriernas natur och skrev en liten moralitet på vers med självständigt värde, som går över och förbi den (för tillfället) akademiskt korrekta naturvetenskapliga synen. Szymborska har alltid visat ett naturhistoriskt intresse i sina dikter, och om hon idag skrev en dikt om dinosaurier skulle de säkert både hoppa och dansa.

Wislawa Szymborskas nobelföreläsning finns förstås på nätet.

Sjökalv- och gökblogging

Man ser ibland resonemang att den förmoderna tidens människor inte hade någon egentlig känsla för naturen, och givetvis är "naturromantik" som vi nu uppfattar begreppet en uppfinning från 1700-talet. Det hindrar inte att människor på 1600-talet kunde vara intresserade av sin omgivning också från andra aspekter än de direkt matnyttiga. Petrus Gyllenius skriver påfallande ofta om olika naturfenomen i sin dagbok, om sådant han hört om och det han själv sett. Hörsägner om underliga bestar i Livland och annat konstigt återges med en viss troskyldighet, men när Gyllenius rapporterar om egna erfarenheter är hans beskrivning förunderligt exakt. I augusti 1650 gjorde han en resa i Åbo skärgård och såg bl.a. sälar och sjökalvar:

På thenne reesan sågh iagh månge Siäälar ( : Phocas seu vitulos marinos : ) simmandess i haaffvet, stundom satte the sine huffvuden vp, åther nedh igen, Stundom sågh man them liggia på grundar. Haffvet var ochså på then tijdh myckit fult medh Siöökalffvar ( : stellae maris : ) hvilka voro som Compåser flytandess i watnet, stundom goffvo the sigh i hoop, stundom i seer, och the ähro temmeliga stoora och trinna, som ett slem eller sudit lijm, och mitt vthi them ähr itt kors lijkt koppar til färgan, men thet andra ähr vatnfärgot, the wäxa aff botnen och giffva sigh vp i röötemånen, om hösten komma the sin kooss och haaffvet bliffver reent.

Och 14 år senare, den 18 juli 1664, såg han sädesärlan som matade en gökunge:

på wägen emellan prästbool och Torp, sågh jagh huru som en Sädessährla matade en ungh göök, hon satte sigh på hanss ryggh och instack maaten j hanss mundh, och huart samma göök flögh, så flögh hon omkringh honom, warandess rädd om sin vnge: altså är thet sant, at gööken icke ligger sielff sina äggh, uthan stiäl them i andre foglarss boo.

Om en invasion av lämlar 1634

Petrus Magni Gyllenius (Peder Månsson) som levde 1622-1675 har efterlämnat en känd dagbok som första gången utgavs av Reinhold Hausen 1880-1882. Denna Diarium Gyllenianum eller Petrus Magni Gyllenii dagbok 1622-1667 är inte den sämsta ingångsporten om man vill komma 1600-talets människor nära, full av vardagslivets små detaljer som den är. Inte minst har Gyllenius årliga översikter om väder och växtlighet (bondens år!) varit ein Gefundenes Fressen för historiskt inriktade klimatforskare. I själva verket var vädret på 1600-talet för jävligt; kallt och eländigt med iskalla vintrar och frost i juni. "Lilla istiden" och Karl X Gustavs tåg över de de islagda danska sunden läser vi om i den stora historien; Gyllenius skriver om människornas bortfrusna näsor och de två tiggarbarnen som inthet fått huuss, i en bondebyy, och sedan gått wilse i skogen, och frösit ihiäl, huilka höllo hvar andra i fampnen döde. Här finns också följande underbara skildring av en lämmelinvasion i Värmland 1634:

Vthi Maio på thetta åhr, såsom och i Junio, kom vthi Wermelandh mäst på alla ortter en outhsäieligh Stoor hoop aff fremmande och ovanlige Möss, huilcka voro goola, och så stoore som små gååssungar, stackotta och breeda, thesse möss föllo först nedh medh regnet, och sedan föröckte the sigh ganska hastigt, att the vpfylte buskar, tuffvor och gärdess gårder, och hade sina hool neder i backen, när man gick öffver någon ängh, tå var fult aff them på alla ställe, och strax man fick see them, lupo the hastigt i sina hool. När man slogh någon aff them i hiäl, tå stridde hon emoot i förstonne thet mäste hon kunde, beet i käppänden, reep och gnall illa. The som föllo i Siögar och watn, när the regnade neder, bleffvo alle döde. Man fant många vthi katsera, och stoore fiskar fingess sällan, som icke hade vpslukat sådana, månge vore som icke wille ätha the fiskar, vthi huilcka sådanna möss funness. på huassa Ståckänder och höga Stubbar i skogen såto och månge fasnade i det the medh regnet föllo nedher. Thesse möss voro altså öffver sommaren, och giorde stoor skade på åcker och änger, och groffvo iorden ifrån gärdessgårderna, att the föllo omkul. om hösten när säden inkördess i ladorna, begoffvo the sigh ochså tijt, och begynte vpäta then inbärgade Säden, men thet var en stoor gudz välsignelse, att vintren kom bittida, och tå fröso the strax allesammanss ihiäl. Sädan haffver man inthet sedt sådana. Huad för slagz möss thesse voro, viste ingen vist att berätta. Reverend: Dn. Haquinus Jonae Wermannus Pastor Wesehaerensis, sade: att then tijdh han vandrade genom fiällen vthi Norget, så sågh han på fiällen sådanna möss, och the kalladess aff the Norske lemmer.

Projektet Svenska i grevens tid skriver om Petrus Gyllenius tid som student i Åbo (han blev senare präst hemma i Värmland). Och - Google är fantastiskt - det visar sig att redan Carl von Linné fick en rapport om Gyllenius värmländska lämmeliakttagelser i ett brev av Erik Fernow 1767.