En av ironierna i Wislawa Szymborskas dikt Dinosaurieskelett är att skelettet med sina ”felaktiga proportioner” antagligen från början var felaktigt hopsatt där på museet. Forskare som Robert Bakker har de senaste decennierna med kraft visat att de gamla dinosaurierna inte alls var de flegmatiska och korkade varelser som knappt kunde röra sig i dyn som de traditionellt framställts som. Den nya synen har populariserats effektivt i filmer som Jurassic Park och i många dokumentärprogram med datoranimerade dinosaurier i TV. Och många naturhistoriska museer har fått lov att bygga om sina gamla skelett för att bättre motsvara, öh, moderna dinosaurier. Som en bieffekt har (åtminstone de lite äldre) rapporterna om ”glömda dalar” i djungeln med förhistoriska monster hamnat i löjets ljus, om de inte var där förut. Där släpar sig brontosaurierna fortfarande fram i dyn som funktionsodugliga fläskberg och tyrannosaurierna stöder sig på svansen som på ett tredje ben… Nu är ju allt detta ingenting som förminskar värdet på Szymborskas dikt. Hon utgick från den tidens allmänna uppfattning om dinosauriernas natur och skrev en liten moralitet på vers med självständigt värde, som går över och förbi den (för tillfället) akademiskt korrekta naturvetenskapliga synen. Szymborska har alltid visat ett naturhistoriskt intresse i sina dikter, och om hon idag skrev en dikt om dinosaurier skulle de säkert både hoppa och dansa.
Wislawa Szymborskas nobelföreläsning finns förstås på nätet.
2 kommentarer:
För övrigt anser jag att det gamla fina svenska ordet skräcködla borde användas mera. Numera tycks det mest komma i användning för att beskriva nåns svärmor.
Eller gamla moddalärare...
Skicka en kommentar