Nyårscitatet 2015

"Take your life in your own hands, and what happens? A terrible thing: no one to blame."

Erica Jong

Om det bildsköna på internet

1800-talets återkomst. Begreppet "bildskön" var senast relevant på 1800-talet då det ännu hade ett sakligt innehåll. Det förskönade porträttet var helt i linje med tidens konstfilosofi om det sublima och upplyftande i konsten. I något skede fick vi sedan realismen som estetiskt ideal.* Gumman med katten, pojken med kråkan. (Och antagligen gjorde också fotografiet sitt för att visa den mänskliga nunan som den är.) Som språkligt uttryck hängde förstås begreppet med en tid ännu; de bildsköna ynglingarna fick sin sista reträtt i dagstidningskåseriet som själv förde en tynande tillvaro mot slutet av 1900-talet. Meningar utan innehåll, den postmoderna ironin. Men något hände, och nu väljer vi åter alla dessa stylade avatarer och ikoner som representerar oss i nätets värld; storögda, klarögda, klarhyade, framför allt unga. Metafysiska idealgestalter i våra diskussionsfora. Oscar Wilde skrev om Dorian Grays porträtt som åldrades i stället för modellen, så man undrar när vi kan flytta våra egna åldringsprocesser till den där andra världen. Om det inte är vi som är porträttet.

* Aldrig helt oifrågasatt, förstås. Det underjordiska motståndet mot verkligheten tog sig sina estetiska uttryck, inte alltid oskyldiga, på diverse massmarknader. Oljetryckens Jesus - vacker. Den socialistiska realismens hjältar - vackra. Ideala nazister - vackra. Invånarna i reklamens värld - vackra. Religion, politik, affärer och kitsch. Folk ville ha nånting nätt.

Finlandssvenskhet och öar

Kommentatorn Klinkmann ställde i samband med en annan post frågan om det är något särskilt med just finlandssvenskar och öar, och om om man kan beskriva finlandssvenskheten som en ö. Jag vet inte, spontant tycker jag att själva idén om en ö är att ön är en väl sammanhållen helhet med klara gränser (ön som en egen liten värld; kanske orsaken till att så många är fascinerade av öar). Däremot är finlandssvenskheten minst av allt ett väldefinierat begrepp, fråga bara finlandssvenskarna själva vad de menar med det och om de alls vill kalla sig finlandssvenskar. Starta en diskussion om finlandssvensk identitet, och snart ryker stopporna. Många finlandssvenskar har givetvis rent konkreta erfarenheter av övistelser i skärgården, men det är inte riktigt samma sak. Man kunde ju tänka sig ett metaforiskt samband: den ensamme finlandssvensken, isolerad likt ön i havet. Själv är jag ändå just en "typisk finlandssvensk" som seglat från holme till holme, så jag vet att havet förenar. Från Ture Jansons skildring av de ensamma svenskarna till Merete Mazzarellas litteraturteoretiska idé om det trånga rummet går en rät linje, men då måste man minnas att det i grunden handlar om en sociologisk process som i första hand berört en minoritet inom minoriteten, d.v.s. den finlandssvenska elitens politiska kräftgång. Damen som hårt håller på att svenska ska vara herrskapsspråk och därför envisas med att tala finska till tjänsteandarna i Stockmann minns kanske ännu tiderna då två av fyra stånd i lantdagen dominerades av de svenskspråkiga, och då kyrkoherden i Sysmä och guvernören i Alaska talade samma språk. För henne känns nutiden trång. (Som Gösta Ågren påpekat är ankdammen alldeles för liten för den finlandssvenska överklassens ambitioner. Den vill vara överklass i hela landet.) Men någon påfallande isolerad grupp har finlandssvenskarna, inte heller de "vanliga", aldrig varit i levande livet, inte gentemot det finska Finland och inte gentemot den övriga världen. De har snurrat på lite varstans, och bra så.

Som julläsning rekommenderar jag Fritiof Nilsson Piratens novell Julkorgen som finns i samlingen Flickan med bibelspråken från 1959.

Hay-on-Wye

Ibland gör Söderberg en resa. Jag besökte tidigare i år Hay-on-Wye, på gränsen mellan Herefordshire och Wales, berömd för sina antikvariska bokhandlar och sin litteraturfestival. Det gamla slottet reser sig fortfarande över staden och ser så fallfärdigt ut att jag tvekade att gå in i det. Också antikvariatet i slottet verkade ha sett sina bästa dagar; med lätt fuktiga pocketböcker och uppslagsverk uppradade på trähyllor i de små mörka rummen. Ändå var det här allting började. Slottet hör till Richard Booths imperium, mannen som på 1960-talet startade sitt första antikvariat i den gamla brandstationen i Hay-on-Wye. Booths snilleblixt att göra hela staden till ett centrum för begagnade böcker har burit frukt. Nu finns det en antikvarisk bokhandel i vart och vartannat hus, nere i källare och uppe på vindar. Upp och ner, upp och ner för dessa smala och knarrande brittiska trappor. Kunder fanns det ingen brist på, och kanske kan man se det som ett omvänt Amazon där köparna kommer till böckerna och inte tvärtom. Engelska tanter i kaféerna, oh dear; ibland utstrålande en skrämmande likhet med finlandssvenska tanter, angripande sin bakelse. Nivån på bokhandlarna växlade som vädret i Wales, från pappa-bokshoppen i trädgårdsskjulet över specialiserade antikvariat till den största av dem alla: Hay Cinema Bookshop med hundratusentals böcker på rad efter rad av glänsande lagerhyllor. Det är inget filmantikvariat som man kanske kunde tro, utan namnet kommer av att den är inrymd i en gammal biograf. Det är alltså en stor byggnad, faktiskt en jättelik byggnad med böcker i alla ämnen, och något så välordnat effektivt tror jag inte att jag sett ens i de bästa antikvariaten i London. Så visst är Hay-on-Wye värt ett besök. När det blir för mycket böcker är det bara att ta en promenad i omgivningarna. Här finns naturstigar i det som ännu inte riktigt är ett walesiskt bergslandskap, men dock synnerligen tilltalande med böljande kullar och forsande bäckar; bräkande får och laxfiskare som såg snett på oss fattiga fotgängare som betalat inga svindyra fiskelicenser.

Kameran glömde jag hemma, men foton som motsvarar mina ögons vittnesbörd kan hittas i överflöd på Flickr. 

Jag tänkte häromdagen, eller: Hundar kan vifta på svansen bäst de vill

Människor är svanslösa apor. Kanske svanslösheten är ett evolutionärt-socialt trumfkort eftersom den hindrar oss från att visa våra (verkliga) känslor. Den gör oss coola som egyptiska drottningar.

Se7en i Pyongyang

I dagens Helsingin Sanomat kunde man inhämta att studerande i engelska i universitetet i Pyongyang får se filmer som Harry Potter och, något förvånande, seriemördarfilmen Seven. Seven (David Fincher, 1995) är som vi minns en påfallande mörk film, tung av religiös symbolik (ondskans krafter). Antagligen uppfattas den som politiskt korrekt i Nordkorea just på grund av den tröstlösa bilden den ger av det västerländska samhället. Samtidigt var Seven i högsta grad ett inlägg i en av de amerikanska kulturdebatterna under 1990-talet, den om valet mellan säridentitet(er) och vår västerländska kanon med sina döda vita män. Den svarte polisen som spelas av Morgan Freeman löser fallet just genom sin litterära bildning (det var Dantes Den gudomliga komedin som förde honom på spåret, om jag minns rätt). Paradoxalt nog delar han alltså kulturell referensram med seriemördaren, i motsats till den ytliga och testesterondrivna kollegan Brad Pitt. Det som ju sedan händer i Nordkorea är att filmen möter en publik med helt annan förväntningshorisont. Man kan i bästa Cultural Studies-anda fråga vad de nordkoreanska studenterna egentligen ser. "Killarna verkade gilla den", som en kvinnlig student säger.

Höststädning

Jag gick igenom länklistan till höger och tog bort alla länkar som inte längre fungerar eller som inte uppdaterats på länge. Farväl fina bloggar som Errata, Un lapin courageux m.fl. De enskilda inläggen i Söderberg brydde jag mig inte om att gå igenom så där finns de gamla länkarna kvar, om nu nån är intresserad. I praktiken får man väl också vinka farväl till Motkulturfonden som aldrig riktigt lyfte eller blev det diskussionsforum den var tänkt som. Jag hör till dem som skulle välkomna en samlande finlandssvensk blogg som seriöst behandlar politiska och samhälleliga frågor och t.om. den kära gamla finlandssvenskheten, men den bloggen tycks låta vänta på sig. (Magma? Tja. Husis? Hu.) I och för sig finns det ju hur många bra fin.sv. bloggar som helst, men mitt intryck är att de alla är ganska små och mest skrivs för den närmaste kretsen.

I dag lärde jag mig att linkrot heter länkröta på svenska.

En notis till de moraliska distinktionernas historia (Del 1: ekonomer)

- Visst är det upprörande att man ska få betalt för att studera idag [med studiestöd]. Nog var det också så att vi betalade någon slags avgift, inte var skolan gratis.
Studenterna fick ty sig till studielån, men enligt Heinz blev skulderna aldrig något problem:
- Inflationen gjorde att studielånet kunde betalas tillbaka fem år senare med en månadslön.

Hankeiten 01/09 intervjuade en ekonom som studerade vid Hanken för länge sen. Jag måste erkänna att jag fann ovanstående citat fascinerande, nästan lite oroande med sin självklara åtskillnad mellan accepterade och icke-accepterade metoder att studera nästan gratis. Visst förstår jag tankegången, den upprörande felheten i att få något utan motprestation (kanske det mest förbjudna i traditionell borgerlig barnuppfostran) kontra egen förmåga att genom tur eller skicklighet utnyttja situationen till sin fördel. Ändå är det alltid någon som betalar, och i motsats till den inflationsdrabbade lånegivaren kanske "samhället" t.o.m. får något tillbaka av sin investering i utbildade medborgare och skattebetalare. Men citatet kan tjäna som påminnelse om den moraliska känslans skiftande positioner.

Smultron. Lappland. Sommar.

Det är ett av de mest välkända citaten från Linnaeus' Lappländska resa 1732, bl.a. skrev Gunnar Brusewitz en inspirerad essä om "Den sjudande dalen" i sin Sommardagbok (1966). Här är det i alla fall igen, i hela sin ursprungliga prakt och i enlighet med Kungl. Skytteanska samfundets fullständiga utgåva av dagboken (2003):

När vij omsider komom neder hvad fick icke jag för nöje för min trötta kropp. Jag kom då utur ett kall och frusen fiell, neder uti en varm och siudande dahl (jag satte mig neder att äta smultron,) för snö och is, såg gröna örter stå uti sin liufvaste flor (så högt gräs hade jag aldrig sedt på någon ort) för starkt väder en träffelig lucht af Trifolio florente och andra örter. O formosissima aestas.

Finlandssvenska författarbloggar!

Ralf Andtbacka. Blandat.

Katarina Gäddnäs. Ungarna och vardagslivet.

Merete Mazzarella. Pärlor hittas bland fluffet. Mazzarellas gamla blogg på Söderströms finns här.

Philip Teir. Extra bonus för pilfinken.

Och en filosof som socker på botten: Lars Hertzberg. Traditionell vänsterintellektuell position, behövs förvisso.

Finlandssvenskt på nätet

Den finlandssvenska science fiction- och fantasytidskriften Enhörningen har fantastiskt nog överlevt sen 1987 (på nätet sen 1998). Det allmänna intrycket av den omfattande nätversionen är ambitiöst och någorlunda analytiskt. Tyngdpunkten är på nyare fantasy och science fiction. Innehåller även finlandssvenska originalnoveller! Utgiven av Ben Roimola, uppenbarligen en av dessa flitiga och uthålliga daggmaskar i den finlandssvenska kulturens mylla.

Motkulturfonden samlar en viss sektor av den intellektuella finlandssvenska vänstern, typ läsare av Ny Tid. Mest intressant är det alternativ-passiva valet av namn, som om man genast från början velat markera sitt under- eller sidoläge. I alla fall har Motkulturfonden funnits ett år nu och verkar ha funnit sin nisch. Bra för den finlandssvenska debatten.

Magnus Londen tycks vara en av de få finlandssvenska författarna med egen hemsida på nätet. Londen är ju också journalist, och här finns ett arkiv med hans gamla artiklar och kolumner. Tack för det. T.ex. ett intressant bildreportage från Hogland.

Söderberg is back! (sort of)

Ett par personer har frågat varför jag inte skrivit någonting på länge. Svaret är det gamla vanliga, andra saker kom emellan och jag har inte riktigt haft tid och lust att koncentrera mig på Söderberg som förresten aldrig var menad som något annat än tillfälliga skrivövningar för stilla kvällar. Men hav tålamod, i något skede tar jag åter upp tråden och skriver någonting. Under tiden, läs fast European Tribune eller Fistful of Euros.

Den lustigaste nyheten på sistone, utom Hard Rock Hallelujah då förstås, är att något av de stora tv-bolagen i USA, vilket det nu var, har köpt formatet för Eurovision Song Contest från EBU och planerar att arrangera en liknande tävling mellan de amerikanska delstaterna. Tala om europeisk kulturimperialism...

Söderberg besökte Umeå 1985

Veckans falskaste argument, otvivelaktigt levererat med ett vackert leende, kommer från motståndarna till en ny moské i ett fint bostadsområde i Umeå:

Grannarna tycker också att moskén har en felaktig placering. Man menar att den hellre borde byggas på en mer synlig och vacker allmän plats.

(Länk via Toshoblog.)

Landet i väster

Några svenska bloggar och andra webbsidor som jag då och då kollar:

Errata (Malte Persson), David Nessle och När jag ändå har ordet (Bengt O.) är litterära eller allmänkulturella bloggar, ofta med intressanta diskussioner. För dem alla gäller väl att man får utfärda en viss varning för det flitiga bruket av ironi och insiderjargong.

SkrivarSidan är "mötesplatsen för dig som skriver", med litterära alster av medlemmarna, länkar m.m.

"Francis Strand" är en amerikan i Stockholm, välplacerad i mediavärlden som det verkar, som i sin blogg How to learn Swedish in 1000 difficult lessons med mild humor skildrar det dagliga livets små absurditeter i den svenska huvudstaden. Ibland besöker han Finland, t.ex. Helsingfors eller Korpo, och får det att låta som ett äventyr.

Bloggportalen klassificerar anmälda bloggar enligt olika kategorier.

De svenska sensationerna inhämtar jag av ohejdad vana från Aftonbladets välorganiserade sidor.

Système International d'Unités goes America

I Amerika finns det som bekant allting, så man behöver inte särskilt förvåna sig över att det internationella metersystemet har lyckats nästla sig in på en och annan vägstump. Snarare kan man tycka att tjugotalet vägskyltar är ett ganska magert resultat i ett så stort land. Det är alltså fråga om metric signs seen on roads in the U.S., en sida med avslöjande bildbevis som U.S. Metric Association (USMA) upprätthåller. Organisationen grundades redan 1916 och fortsätter sin kamp mot inches och gallons under stridsropet Go metric!

Tillägg 26.1.06
Crooked Timber har den senaste tiden haft några intressanta inlägg om metersystemets vara eller (mest) icke vara i USA, t.ex. detta. Som vanligt goda diskussioner.

Vad var det jag sa

Jag minns att en konstruktion i svenskan som jag alltid hade svårt med i skolan var av typen "Kungens av Sverige slott". Jag tyckte det lät tillgjort och var störande för språkkänslan att säga så, men betygspinko som jag var muttrade jag tyst och försökte lära mig att det är så det heter. Nu ser jag med en viss tillfredsställelse i den nya Språkriktighetsboken att jag inte var ensam om att ställa mig på bakhasorna. T.o.m. riktiga språkvårdare i Sverige har länge varit tveksamma, och Språkriktighetsboken säger att man FÅR säga kungen av Sveriges slott. Kungens av Sverige låter "uppstyltat och är inte lämpligt". Just vad jag alltid har tyckt. Vidare tycks det nu också vara helt korrekt att säga "han är längre än mig" (men däremot åtminstone inte ännu "jag såg han"). Man förstår varför Språkriktighetsboken fått kritik från diverse vänner av språklig ordning för att vara alltför liberal och tillåtande. Själv hoppade jag till lite inför det lugna konstaterandet att "vi är fem personal" är fullt acceptabelt, men å andra sidan skulle jag ju själv använda en formulering som "vi är fem gisslan". Språket förändras, och åtminstone får vi slänga kungens av Sverige på språkhistoriens sophög.

Tystnadens historia

Dagens citat kommer från den svenska historikern Peter Englund. Det är en tid sedan den ryska censuren åstadkom vita fläckar i tidningarna här i landet, men jag är säker på att många fortfarande kan uppskatta följande uttryck för Historiens Ironi:

Min senaste bok, Tystnadens historia, finns nu som pocket. Den är identisk med den inbundna, förutom på en punkt. I den upplagan fanns ett foto av Ray Croc samt ett av en hamburgerrestaurang. Dessa är nu borta, indragna av McDonalds Corp., med motiveringen att essän om hamburgarens historia innehåller "felaktigheter". De har dock inte preciserat vad dessa felaktigheter skulle bestå i, varför texten står kvar i ursprungligt skick, samtidigt som boken istället har två blanka sidor, där dessa foton tidigare satt. Have a Nice Day!

Les femmes courageux

Monika Fagerholms blogg Un lapin courageux blandar rapporter från livet i Ekenäs med litteraturfilosofiskt småprat. Själva formen gör ju den typiska jag-bloggen till en slags offentlig dagbok, så det skulle säkert vara givande att undersöka vilka skillnader det finns mellan manliga och kvinnliga författares bloggskrivande. Dessutom fick den modiga haren mig att börja undra vad äldre kvinnliga författare som Edith Södergran eller Fredrika Runeberg skulle ha skrivit om ifall de kommit över en uppkopplad dator. Katter? Skvaller om alla gästerna i Borgå? Några av de mera politiskt inriktade figurerna i den tidiga kvinnosaksrörelsen, som Annie Furuhjelm eller Minna Canth skulle säkert ha fått ihop ordentligt polemiska inlägg. Och när kommer den första bloggromanen, alltså en roman i form av en fiktiv blogg?

Tankar på självständighetsdagen

Henry David Thoreau förklarar någonstans varför man kommer snabbare fram gående än om man tar tåget: det tar ju en viss tid att tjäna ihop pengarna till tågbiljetten, och den tiden måste också tas i beaktande! Resonemanget är slående, men tyvärr ger en snabb uträkning vid handen att det nog inte stämmer, inte med nutida löner och biljettpriser och fart på tågen i alla fall. Undrar om han hade rätt med tanke på sin tids förhållanden? Man kunde ju tänka sig en slags kultur- eller civilisationsgräns för olika samhällen eller länder: i vilka länder, för vilka samhällsklasser gäller "Thoreaus lag" fortfarande? Då skulle kanske den gränsen markera när ett land är på väg att bli överteknologiserat, gå över och förbi människans "naturliga" tillvaro, den som ju också Thoreau strävade efter att (åter)finna. När det håller på att bli billigare och snabbare att ta tåget än att vandra (fritt) gäller det att se upp: kanske vi och vårt samhälle är på väg att förlora någonting väsentligt! Påminner mig om Stanley i Afrika som visst skrev någonting irriterat om bärarna som stannade för att invänta sina själar efter en alltför snabb dagsmarsch. Saken kunde även undersökas beträffande andra fortskaffningsmedel, t.ex. flyg. Och om man byter ut gåendet mot att man i stället cyklar för att ta sig fram ändras ju åter förhållandet. (Som Harry Martinson tyckte, den västerländska teknologiska civilisationen stod på sin höjdpunkt när cykeln och trampsymaskinen uppfanns! Efter det har det bara gått utför.)