Dagens citat belysande isbjörnarnas historia i Helsingfors

Lyssna på turisterna. Helsingfors borde bejaka sina isbjörnar mera, för de har funnits, och inte bara på Högholmen bakom betong och galler. De kringresande cirkusarna var ett inslag i nöjeslivet vid förra sekelskaftet, med sina menagerier av vilda djur. Österrikaren Adolf Molnár (1905-1988) reste med olika cirkusar i Finland på 1920-talet. Han hade börjat sin bana vid Hagenbecks zoo i Hamburg och fungerade nu som lejon- och isbjörnstämjare. Senare deltog Molnár som frivillig i våra krig, och skrev flera självbiografiska böcker. Citatet om isbjörnarna som rymde är från Vi drog genom landet (1944).

Min första upplevelse i Finland var ett nummer för sig. Cirkusen var då i Kaisaniemi i Helsingfors och jag hade sex isbjörnar, stora, präktiga djur, bländvita och ohyggligt starka. En av dem, Moritz, en vit fan och ovanligt stark, var en gammal bekant rymling. Stark och slug var den förhoppningsfulla ungdomen. Och så hände det sig en vacker morgon, att sex isbjörnar muntert simmade omkring i Tölöviken, alltså mitt i Helsingfors, och kom spatserande längs Helsingegatan mellan järnvägen och Åbovägen där de skrämde livet ur de mötande. Kan du föreställa dig scenen? Polisen susade iväg med skarpladdade gevär och ville skjuta ner bestarna, men jag lyckades i alla fall föra dem tillbaka i oskadat skick. Vi rodde omkring i viken och höll ett stycke kött framför nosen på dem, så att de simmade efter oss och jag igen kunde stuva in dem i vagnen.

Den kulturhistoriska bläckfläcken

I En vinter på Mallorca berättar George Sand om en katastrof som inträffade under ett besök i greven av Montenegros palats i Palma de Mallorca någon gång hösten 1838. Gästerna – det var George Sand och Frédéric Chopin och kanske någon annan - blev förevisade grevens bibliotek. Gabriel Vallsecas portolankarta från 1439 med bl.a. de nyupptäckta Azorerna, redan då berömd och med en anteckning om att Amerigo Vespucci i tiderna betalat 80 gulddukater för den (George Sand anger 130 dukater), rullades ut på ett bord och någon placerade ett bläckhorn på ett hörn, och - tjoff! - rullade kartan ihop sig. Alla skrek och sprang om varandra, och någon hämtade vatten och började i panik torka upp bläcket, vilket fick öarna på kartan att "simma i ett hav svartare än Svarta havet" och de delikata illustrationerna att lösas upp och rinna bort… Episoden förbättrade inte George Sands rykte på Mallorca. Kartan finns ännu kvar, numera i Museu Marítim i Barcelona. Det är möjligt att man med nutida restaureringsmetoder fått bort det mesta av bläcket, men den mörka missfärgningen till vänster är väl fortfarande ett minne av händelsen. Genom George Sands skildring i en berömd bok blev i alla fall det banala missödet upplyft till en episod i västerlandets kulturhistoria, en del av kartans historia i lika hög grad som Amerigo Vespuccis anteckning om de 80 gulddukaterna.

Barnet i grottan

Denna artikel från University of Cambridge må fungera som en påminnelse om hur lite vi vet om vad som rörde sig i huvudet på istida, grottmålande, människor. Också mycket små barn var med och dekorerade grottan Rouffignac i Frankrike, gjorde mönster med fingrarna på grottväggarnas mjuka avlagringsytor (på engelska "finger flutings"). Arkeologen Jess Cooney har t.o.m. kunnat identifiera individuella barn, tre till fem år gamla, vilket kanske tyder på att grottan dekorerades under ett enda tillfälle, eller under en kort period. Cooney frågar med rätta vad det innebar att vara barn för 13 000 år sedan. Det är en bra fråga, men den enklaste förklaringen är kanske att barnen var en del av familjegruppen (klanen?), och alla skulle göra sitt avtryck i grottan (vad sen grottan "betydde").

Metoden att statistiskt analysera fingermönstren utvecklades av Kevin Sharpe och Leslie Van Gelder, en vetenskaplig artikel om metoden finns i International Newsletter on Rock Art 38 (2004).

Man har vetat länge att barn besökte grottorna, också djupt ner i grottsystemen där man hittat bevarade fotavtryck, och egentligen borde barnet som grottkonstnär ha varit en någorlunda närliggande tanke. Tre till fem år är ju faktiskt värsta klotteråldern också för våra egna barn. Fakta som ligger framför oss kan ibland ha svårt att bryta igenom våra färdiga föreställningsstrukturer. Det har varit lite samma sak med handavtrycken i (en del av) grottorna. De har alltid varit av alla storlekar och former, men det krävde en medveten ansträngning att analysera sig fram till att de gjordes av män, av kvinnor, och antagligen också barn. På engelska heter det visst conceptual breaktrough. En diskussion om handavtrycken i bla. grottan Pech Merle hittar man i arkeologibloggen Zenobia: Empress of the East.

Midsommar 1649

Petrus Magni Gyllenius beskriver i sin dagbok midsommarfirandet i Kuppis utanför Åbo 1649: lekar och annat tidsfördriv. Och den gamla seden att offra i heliga källor var inte helt bortglömd.

[Junius.] Den 23. Om midsommarss afton gick iagh och några andra Studenter till Cupis eller Cupidinus kiälla, som ligger itt stycke ifrån Staden, hon kallass ochså S. Johans källa, therföre att vngdomen gåår om Johannis natt tijt vth, och haffwer thär sina leekar och annat tijdzfördrijff. För någon tijdh sedan haffwer mäst heela Staden på samma natt gått tijt vth, och offratt vthi samma källa, såsom och giordt vp eeldar thär rundt omkringh, hooss hvilcka the haffva hafft sijna leekar och Speel, så att thär måtte på Sidstone sättiass wacht aff Magistraten, som dreffvo thet vidskepeliga folcket thädhan. Vth med samma källa haffver fordom varit ett Capell, effter hvilcket ännu syness tompten och nedherste Steenradhen, men inthet offra the thär nu så gement som tilförende, ty thet ähr them strängeligen förbudhit.

Ryssland i färg

Sergej Michajlovitj Prokudin-Gorskijs (1863-1944) bilder från Ryssland före revolutionen finns numera i Library of Congress som lagt ut några av de digitalt behandlade fotografierna på utställningen The Empire That Was Russia. En teknisk beskrivning av Prokudin-Gorskijs metod och av den moderna digitaliseringen finns här. En rysk databas över Prokudin-Gorskijs fotografier finns här.

Sjökalv- och gökblogging

Man ser ibland resonemang att den förmoderna tidens människor inte hade någon egentlig känsla för naturen, och givetvis är "naturromantik" som vi nu uppfattar begreppet en uppfinning från 1700-talet. Det hindrar inte att människor på 1600-talet kunde vara intresserade av sin omgivning också från andra aspekter än de direkt matnyttiga. Petrus Gyllenius skriver påfallande ofta om olika naturfenomen i sin dagbok, om sådant han hört om och det han själv sett. Hörsägner om underliga bestar i Livland och annat konstigt återges med en viss troskyldighet, men när Gyllenius rapporterar om egna erfarenheter är hans beskrivning förunderligt exakt. I augusti 1650 gjorde han en resa i Åbo skärgård och såg bl.a. sälar och sjökalvar:

På thenne reesan sågh iagh månge Siäälar ( : Phocas seu vitulos marinos : ) simmandess i haaffvet, stundom satte the sine huffvuden vp, åther nedh igen, Stundom sågh man them liggia på grundar. Haffvet var ochså på then tijdh myckit fult medh Siöökalffvar ( : stellae maris : ) hvilka voro som Compåser flytandess i watnet, stundom goffvo the sigh i hoop, stundom i seer, och the ähro temmeliga stoora och trinna, som ett slem eller sudit lijm, och mitt vthi them ähr itt kors lijkt koppar til färgan, men thet andra ähr vatnfärgot, the wäxa aff botnen och giffva sigh vp i röötemånen, om hösten komma the sin kooss och haaffvet bliffver reent.

Och 14 år senare, den 18 juli 1664, såg han sädesärlan som matade en gökunge:

på wägen emellan prästbool och Torp, sågh jagh huru som en Sädessährla matade en ungh göök, hon satte sigh på hanss ryggh och instack maaten j hanss mundh, och huart samma göök flögh, så flögh hon omkringh honom, warandess rädd om sin vnge: altså är thet sant, at gööken icke ligger sielff sina äggh, uthan stiäl them i andre foglarss boo.

Om en invasion av lämlar 1634

Petrus Magni Gyllenius (Peder Månsson) som levde 1622-1675 har efterlämnat en känd dagbok som första gången utgavs av Reinhold Hausen 1880-1882. Denna Diarium Gyllenianum eller Petrus Magni Gyllenii dagbok 1622-1667 är inte den sämsta ingångsporten om man vill komma 1600-talets människor nära, full av vardagslivets små detaljer som den är. Inte minst har Gyllenius årliga översikter om väder och växtlighet (bondens år!) varit ein Gefundenes Fressen för historiskt inriktade klimatforskare. I själva verket var vädret på 1600-talet för jävligt; kallt och eländigt med iskalla vintrar och frost i juni. "Lilla istiden" och Karl X Gustavs tåg över de de islagda danska sunden läser vi om i den stora historien; Gyllenius skriver om människornas bortfrusna näsor och de två tiggarbarnen som inthet fått huuss, i en bondebyy, och sedan gått wilse i skogen, och frösit ihiäl, huilka höllo hvar andra i fampnen döde. Här finns också följande underbara skildring av en lämmelinvasion i Värmland 1634:

Vthi Maio på thetta åhr, såsom och i Junio, kom vthi Wermelandh mäst på alla ortter en outhsäieligh Stoor hoop aff fremmande och ovanlige Möss, huilcka voro goola, och så stoore som små gååssungar, stackotta och breeda, thesse möss föllo först nedh medh regnet, och sedan föröckte the sigh ganska hastigt, att the vpfylte buskar, tuffvor och gärdess gårder, och hade sina hool neder i backen, när man gick öffver någon ängh, tå var fult aff them på alla ställe, och strax man fick see them, lupo the hastigt i sina hool. När man slogh någon aff them i hiäl, tå stridde hon emoot i förstonne thet mäste hon kunde, beet i käppänden, reep och gnall illa. The som föllo i Siögar och watn, när the regnade neder, bleffvo alle döde. Man fant många vthi katsera, och stoore fiskar fingess sällan, som icke hade vpslukat sådana, månge vore som icke wille ätha the fiskar, vthi huilcka sådanna möss funness. på huassa Ståckänder och höga Stubbar i skogen såto och månge fasnade i det the medh regnet föllo nedher. Thesse möss voro altså öffver sommaren, och giorde stoor skade på åcker och änger, och groffvo iorden ifrån gärdessgårderna, att the föllo omkul. om hösten när säden inkördess i ladorna, begoffvo the sigh ochså tijt, och begynte vpäta then inbärgade Säden, men thet var en stoor gudz välsignelse, att vintren kom bittida, och tå fröso the strax allesammanss ihiäl. Sädan haffver man inthet sedt sådana. Huad för slagz möss thesse voro, viste ingen vist att berätta. Reverend: Dn. Haquinus Jonae Wermannus Pastor Wesehaerensis, sade: att then tijdh han vandrade genom fiällen vthi Norget, så sågh han på fiällen sådanna möss, och the kalladess aff the Norske lemmer.

Projektet Svenska i grevens tid skriver om Petrus Gyllenius tid som student i Åbo (han blev senare präst hemma i Värmland). Och - Google är fantastiskt - det visar sig att redan Carl von Linné fick en rapport om Gyllenius värmländska lämmeliakttagelser i ett brev av Erik Fernow 1767.

Också Snellman sände John Franklin en tanke

Trots den något pompösa inramningen kring J. V. Snellmans jubileumsår verkar det finnas ett förnyat intresse för den internationellt inriktade och radikale unge Snellman, snarare än Snellman den duvnedskitade som vi lärt känna som staty utanför Finlands Bank; nationalfilosofen och statsteoretikern. Den polemiske Snellman hittar vi ju i Saima och i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Särskilt i Litteraturbladet kommer journalisten Snellman till sin rätt, alltid lika skarp och intresserad av sin omvärld. De arktiska upptäcktsresorna var aktuella på 1840- och 1850-talen; sökandet efter Nordvästpassagen och kapplöpningen till Sibirien och Nordamerikas väldiga arktiska övärld. År 1845 gav sig John Franklin ut på sin expedition som försvann i okända öden. Det dröjde till 1854 innan John Rae kunde rapportera för den europeiska och amerikanska publiken vad inuiterna redan visste: Franklins expedition hade fått sitt slut i isen utanför King William Island sommaren 1847. Som så många andra i sin samtid tycks Snellman ha följt med rapporterna från de olika expeditionerna som sändes ut för att leta efter Franklin med spänt intresse, och i nr. 1/1856 av Litteraturbladet refererar han utförligt John Raes reseberättelse med alla sina fascinerande detaljer, från ryktena om de döda vita männen och föremålen från skeppen som dök upp bland inuiterna, till spekulationerna om kannibalism (som Snellman tar avstånd från eftersom de inte kan bevisas). "Vi hoppas, att läsaren icke skall ledsna vid, att finna detta ämne utgöra en stående artikel i bladet, så länge ännu något nytt angående detsamma kan inhemtas." I följande nummer återkommer Snellman ännu en gång till Franklin i ett detaljerat referat av Carl Brandes bok om Engelsmännens senaste Upptäcktsresor till trakterna kring nordpolen o.s.v., en "öfversättning med tillägg" som utkom i Stockholm 1855. Snellmans påfallande intresse för Franklinexpeditionen knöt ju honom till en allmän europeisk diskurs, något han själv påpekar: "Dessa upptäcktsfärder hafva redan i decennier sysselsatt det bildade Europas uppmärksamhet, och isynnerhet sedan Franklinska expeditionens förolyckande hafva de utomordentliga ansträngningarne för de förolyckades räddning öfverallt blifvit följda med det lifligaste deltagande."

Den tämligen obetydliga officiella hemsidan för J. V. Snellmans (1806-1881) jubileumsår.

En länksamling över Sir John Franklin (1786-1847).

Mannerheim vid vägskälet

Carl Gustaf Mannerheim, Minnen (1951-52):

En återblick på min tjänstgöring i den kejserliga ryska armén har som naturlig utgångspunkt en händelse, som blev av avgörande betydelse för mitt liv. Jag åsyftar min relegering från Finska kadettkåren och mitt inträde i Nikolajevska kavalleriskolan i Petersburg.

Med tanke på att Mannerheim ofta framställs som en sorts ödets man, Finlands räddare, är det lite ironiskt att han själv inleder sina memoarer med ett resonemang om ett misslyckande och dess följder. Ty relegeringen "förde mig bort från de begränsade möjligheter hemlandet erbjöd och gav mig tillfälle att bryta mig en bana i andra och större förhållanden". I S:t Petersburg kom den unge adelsmannen in i de rätta kretsarna, och som det brukar ske, den ena saken ledde till den andra och därav byggdes karriären. Samtidigt kan man väl se händelsen som ett exempel på den andra chansen som elitens prerogativ. Trots skandalen, och trots att Carl Gustaf p.g.a. av faderns ekonomiska problem varit frielev i kadettkåren, mobiliserades släkt- och andra förbindelser för att få honom antagen i Nikolajevska kavalleriskolan. För en skandal som uppenbart berörde Mannerheim själv djupt var ju relegeringen som överhuvudtaget inte nämns i äldre Mannerheimbiografier som de av Kai Donner och Anni Voipio. (Nyare levnadstecknare som Stig Jägerskiöld och Veijo Meri tar naturligtvis upp händelsen.) Man kan förstås också tänka sig att släkten genom att placera Carl Gustaf i S:t Petersburg ville få honom utom synhåll. Det var mindre drastigt än att sända honom till Amerika, ett öde som ibland kunde drabba bättre familjers svarta får när de gjort sig omöjliga. Men likt Amerika var Ryssland möjligheternas land, och för en officer i Chevaliergardet med de rätta förbindelserna låg framtiden öppen.

Mannerheims "officiella" hemsida upprätthålls av Helsingin Suomalainen Klubi. Trots den lätta doften av finsk högernationalism som vilar över sidan, från den tendentiösa översättningen "suomenmaalainen" för "finländare" till perspektivet på Ålandsfrågan och Finlands östkarelska äventyr, är det en väldokumenterad och faktaspäckad introduktion till Mannerheims biografi.