Ful men inte fet

Howard Waldrops novell The Ugly Chickens från 1980 är en tragikomisk, och så beundransvärt o-ironisk att den nästan blir rörande, berättelse om de sista dronternas öde i den amerikanska södern. Några av "de fula fåglarna" hade nämligen av tillfälligheternas spel i tiderna hamnat på en farm i Mississippis utmarker där familjen på farmen uppfödde en flock ännu på 1920-talet. För att vara exakt tog historien slut med en större middag i oktober 1929. ("We ate for days," said Alma.) Och som Waldrop framställer historien är det en hel kultur, livsstilen hos söderns vita fattiga, som tillsammans med dronten når vägs ände. Det är helt lysande, och för berättelsen saknar det betydelse att dronterna här framställs på det traditionella sättet som övergödda kalkoner som knappt kan röra sig. Numera vet vi ju att dronterna var relativt slanka och snabba och överhuvudtaget välanpassade till sin speciella miljö på Mauritius - så vad vi har här är återigen ett exempel på vad man kunde kalla det litterära dinosauriesyndromet. Naturvetenskapen kommer alltid med nya fakta och lämnar ohjälpligen de skönlitterära dinosaurierna (och dronterna) efter sig. Hur mycket det sedan stör ens känsla för den litterära trovärdigheten är upp till läsaren. En värre skönhetsfläck i The Ugly Chickens är att huvudpersonen/berättaren, så biolog från University of Texas han är, faller i en gammal grop och skildrar de orädda och omisstänksamma dronterna som fruktansvärt dumma och oförmögna att ta vara på sig själva. År 1980 borde han (d.v.s. Howard Waldrop) redan vetat bättre.