Mallorca år '51

Lorenz von Numers Konungariket Mallorca från 1951 är en rapport från det levande nuet, så som livet levdes på Balearerna (och, förstås, som det uppfattades av den beläste turisten LvN) i början på 1950-talet. Det var före den verkliga turistinvasionen tog fart på allvar en tio år senare och mycket har förändrats på Mallorca sedan dess. Ändå ger skildringen egentligen inte ett daterat intryck. Jag får åtminstone inte samma känsla av en ohjälpligt förlorad värld som Göran Schildts reseskildringar från samma tid inger mig. Oaktat von Numers många utflykter till Balearernas växlingsrika historia! Kanske det är von Numers spänstiga och ironiska språk som gör det, den påtagliga närvaron i texten som gör att man läser boken så att säga på samma tidsplan som den är skriven. von Numers karikerar kanske lite det han upplever, men ser den verkliga människan och tar människor som de är (tycker man). Schildt är mera tidstypisk och ironiserar speciellt i sina första böcker ofta på ett nedlåtande sätt över lokalbefolkningens märkliga vanor. von Numers sociala elitism tar sig lite andra uttryck (självfallet förbereder den bildade resenären sig genom att läsa in sig på Mallorcas medeltida historia och dess kungar, det behöver inte ens sägas), och självfallet föraktar han all massturism. Francodiktaturen får en mera indirekt behandling, men nog så giftdrypande i sin egen kulturelitistiska kontext. von Numers blev faktiskt arresterad som spion när han besökte Menorca, så ovanligt var det ännu på den ön med sysslolösa turister som bara gick omkring och tittade, och hos guardia civil möter han sitt första officiella porträtt av Franco, ”en hult leende generalissimus i fyrfärgstryck”. Så följer ett besök hos den statliga polisen, och också här finns förstås ett ”oljefärgstryck av av generalissímus i helfigur”. Kombinationen av spansk diktator och färgtryck för massmarknaden gör att vi ryser med von Numers.

Lorenz von Numers (1913-1994) hör till de mer eller mindre glömda.Wikipedia listar en del av den omfattande bibliografin.

Den kulturhistoriska bläckfläcken

I En vinter på Mallorca berättar George Sand om en katastrof som inträffade under ett besök i greven av Montenegros palats i Palma de Mallorca någon gång hösten 1838. Gästerna – det var George Sand och Frédéric Chopin och kanske någon annan - blev förevisade grevens bibliotek. Gabriel Vallsecas portolankarta från 1439 med bl.a. de nyupptäckta Azorerna, redan då berömd och med en anteckning om att Amerigo Vespucci i tiderna betalat 80 gulddukater för den (George Sand anger 130 dukater), rullades ut på ett bord och någon placerade ett bläckhorn på ett hörn, och - tjoff! - rullade kartan ihop sig. Alla skrek och sprang om varandra, och någon hämtade vatten och började i panik torka upp bläcket, vilket fick öarna på kartan att "simma i ett hav svartare än Svarta havet" och de delikata illustrationerna att lösas upp och rinna bort… Episoden förbättrade inte George Sands rykte på Mallorca. Kartan finns ännu kvar, numera i Museu Marítim i Barcelona. Det är möjligt att man med nutida restaureringsmetoder fått bort det mesta av bläcket, men den mörka missfärgningen till vänster är väl fortfarande ett minne av händelsen. Genom George Sands skildring i en berömd bok blev i alla fall det banala missödet upplyft till en episod i västerlandets kulturhistoria, en del av kartans historia i lika hög grad som Amerigo Vespuccis anteckning om de 80 gulddukaterna.

Trädhummerbloggning

Det kallas för "the Lazarus effect", med Latimeria chalumnae - kvastfeningen - som det mest skinande exemplet. Det rör sig alltså om djur- och växtarter som man trott vara utdöda, men inte var det. Just kvastfeningen var ju spektakulär genom att man bara kände den som fossil, men exempel på arter som samlades in och beskrevs någon gång på 1800-talet och sedan sågs nästa gång ett par hundra år senare är inte helt ovanliga. För det mesta rör det sig om ganska oglamorösa små djur som levt och förökat sig i sina skogar och havsdjup utan att göra något väsen av sig, och lasaruseffekten ska minst av allt tas som bevis för att mammutarna ännu betar i Sibirien. Berättelsen om Dryococelus australis eller "Lord Howe Island stick insect" är ändå ganska fantastisk. Den jättelika insekten* som kravlade omkring på Lord Howe Island och kallades för "tree lobster" av invånarna utrotadas av råttor på huvudön redan på 1920-talet, och därefter trodde man att artens saga var all. På 1960-talet började det komma rykten om att trädhumrarna fortfarande förekom på Ball's Pyramid, en 562 meter hög klippö som reser sig brant ur havet ca 20 kilometer sydöst om Lord Howe. Bergsklättrare hade sett döda exemplar av trädhumrarna, men inte före 2001 kunde en expedition visa att trädhumrarna fortfarande existerade. Det fanns 24 individer som levde på ett enda bestånd av busken Melaleuca howeana. Hur de ursprungligen kommit dit vet man inte, men i alla fall slutade det hela någorlunda lyckligt med ett uppfödningsprogram i Melbourne zoo. Målet på lång sikt är att återinföra arten på Lord Howe, men det är förstås ingen större idé så långe råttorna finns kvar.

* I ordningen Phasmatodea eller spökskräckor - D. australis är alltså släkt med de mera välkända vandrande pinnarna.

Casa Malaparte

En stor del av handlingen i Godards Le Mépris (1963, i Sverige med titeln "Föraktet", i Finland "Jag föraktar dig" och på finska "Keskipäivän aave") utspelar sig vid författaren och journalisten Curzio Malapartes villa på Capri. De uppmärksamma får se en snabb glimt av Brigitte Bardots runda bakdel när hon plumsar i plurret. Klippet ovan är från YouTube; från 0:46 ser man tydligt hur väl huset ligger inpassat på klippan. Casa Malaparte (1937) hör till den italienska funktionalismens mera kända verk, i ett land där modernismen under 1920- och 1930-talen snarare tenderade att urarta i klassicerande Mussoliniarkitektur. Malapartes eget förhållande till Mussolini växlade, men byggrätten till tomten på den höga klippudden påstods han i alla fall ha fått genom sina utmärkta förbindelser till Rom. Som författare är han idag mest känd för romanen Kaputt (1943) som till formen är en rad provokativa reportage från krigets Europa, men som väl ändå i första hand ska läsas som en fiktiv skildring på mer eller mindre fast verklighetsgrund. Malaparte reste förvisso som journalist till flera krigsskådeplatser i Europa, men knappast satt han i bastun med Himmler i Rovaniemi, eller tog hand om en skadad älg med president Ryti vid salutorget i Helsingfors (!). Kaputt rör sig i gränstrakten mellan journalistiskt reportage och roman, och verklighet och fantasi blandas på ett otvunget och förföriskt sätt; alltid med Malaparte (ett antaget namn som skulle fungera som pendang till Napoleon Bonaparte) i huvudrollen. Om Malaparte som husbyggare på Capri skriver Bruce Chatwin i Among the Ruins (1984, också publicerad i samlingen Anatomy of Restlessness från 1996). Chatwin var själv knappast en författare som drog sig för att förbättra en historia om minnets dramaturgi krävde det, så i den meningen var han kanske rätte mannen att bidra till myten om Malaparte. I Among the Ruins är Malaparte en av tre besatta fantaster på Capri, drivna av sina storslagna och i slutändan omöjliga arkitektoniska visioner. (De två andra är Axel Munthe och Jacques d'Adelswärd-Fersen.)

Wikipedia om Curzio Malaparte (1898-1957) och Casa Malaparte.

Apblogging

Åter en nygammal art (egentligen underart) har upptäckts på Borneo, languren Presbytis hosei canicrus (som inte verkar ha något svenskt namn, men som på engelska kallas Miller's Grizzled Langur). T.om. när det gäller så här stora däggdjursarter läser man då och då om nya fynd, fast mera sällan handlar det om helt nya, för vetenskapen tidigare okända arter. Oftast brukar det som i det hör fallet röra sig om någon art som åter siktats efter att ha varit försvunnen en tid*, eller kanske ännu oftare har någon art blivit uppdelad på flera vid närmare eftertanke (läs närmare genetiska analyser). P. h. canicrus är inte någon kvastfening, tillbaka efter miljoner år, utan det var så nyligen som på 00-talet forskarna började misstänka att underarten var utrotad. Nu hittade de den på ett annat ställe än de trodde att den skulle finnas. Ett glädjande återseende hur som helst.

* P. h. canicrus kunde säga: ryktet om min utrotning är betydligt överdrivet.

Mr Foe

Robinson Crusoe hör till de västerländska myterna, under 300 år omcirklad av ett tätnande litterärt moln av tilldiktningar, omdiktningar, tolkningar, parodier och versioner för barn. Foe, J.M. Coetzees bidrag till bygget från 1986 (svensk översättning 1989 med titeln Mr Foe), hänvisar förstås till Daniel Defoe, men väl samtidigt till det engelska ordet för ”fiende”. Coetzees sätt att utveckla en roman: samtidigt som läsaren erbjuds uppenbara och nästan övertydliga tolkningsmöjligheter pågår samtidigt underliga saker i historians inre. Att undergräva själva berättarstrukturen i historian han berättar är en teknik som Coetzee använt i flera romaner, så också i Mr Foe. Här finns Fredag med den avskurna tungan, stum och språklös och utan historia som världens koloniserade folk, här finns Susan Barton som är kvinnan som – vet vi som läst Robinson Crusoe som man ska – i slutändan skrevs helt och hållet ur historien. Så långt är allt väl: temat i Mr Foe handlar om vem som kontrollerar berättelsen, vem som får sista ordet. Komplikationer är: Är inte Fredag samtidigt fri i sin stumhet, oåtkomlig och befriad från tvånget att förklara sig själv, att bli definierad och att definiera sig själv inför övermakten? Kommer inte Susan Barton in i männens gemensamma paradis som civilisationens tvång, med sitt behov av tideräkning och sitt brinnande krav på kommunikation? Kvinnan som kultur, mannen som natur. Susan Barton är en kvinna som vet hur man tar kommandot. Varken Cruso eller Fredag vill lämna sin ö, och Cruso dör bort så snart de blir räddade av ett fartyg. Susan Barton kallar sig Crusos änka när de kommer till London och söker upp författaren Foe för att berätta sin historia. Hon installerar sig i hans hem när han är försvunnen, skriver brev till honom som aldrig blir besvarade. Hennes eget förflutna manifesteras när hennes dotter som borde vara försvunnen i Brasilien dyker upp, eller någon som påstår sig vara dottern. Foe åtar sig att skriva, men vill – med tanke på publiken – dramatisera och färglägga det händelselösa livet på ön. Vems är denna berättelse om tre människor på en ö, som börjar ta sina egna vägar, skjuta sidoskott åt alla håll? Jag tror inte Coetzee egentligen är påverkad av Nietzsche, men visst påminner det hela om Nietzsches tanke om språket som en metastrukur för verkligheten som befriar sig och definierar sin egen verklighet.* Berättelsen om mannen på ön med sin stumma slav och kvinnan som kom till dem från havet blir en metaberättelse med ett bara tillfälligt förhållande till det som ”egentligen” hände. Inte för att man kan lita på att man vet någonting om det heller. Vi har bara Daniel Defoes och J.M. Coetzees sanna berättelser.

* Litterärt sett är det förstås också något av en ”postmodernistisk” kliché.

Finlandssvenskhet och öar

Kommentatorn Klinkmann ställde i samband med en annan post frågan om det är något särskilt med just finlandssvenskar och öar, och om om man kan beskriva finlandssvenskheten som en ö. Jag vet inte, spontant tycker jag att själva idén om en ö är att ön är en väl sammanhållen helhet med klara gränser (ön som en egen liten värld; kanske orsaken till att så många är fascinerade av öar). Däremot är finlandssvenskheten minst av allt ett väldefinierat begrepp, fråga bara finlandssvenskarna själva vad de menar med det och om de alls vill kalla sig finlandssvenskar. Starta en diskussion om finlandssvensk identitet, och snart ryker stopporna. Många finlandssvenskar har givetvis rent konkreta erfarenheter av övistelser i skärgården, men det är inte riktigt samma sak. Man kunde ju tänka sig ett metaforiskt samband: den ensamme finlandssvensken, isolerad likt ön i havet. Själv är jag ändå just en "typisk finlandssvensk" som seglat från holme till holme, så jag vet att havet förenar. Från Ture Jansons skildring av de ensamma svenskarna till Merete Mazzarellas litteraturteoretiska idé om det trånga rummet går en rät linje, men då måste man minnas att det i grunden handlar om en sociologisk process som i första hand berört en minoritet inom minoriteten, d.v.s. den finlandssvenska elitens politiska kräftgång. Damen som hårt håller på att svenska ska vara herrskapsspråk och därför envisas med att tala finska till tjänsteandarna i Stockmann minns kanske ännu tiderna då två av fyra stånd i lantdagen dominerades av de svenskspråkiga, och då kyrkoherden i Sysmä och guvernören i Alaska talade samma språk. För henne känns nutiden trång. (Som Gösta Ågren påpekat är ankdammen alldeles för liten för den finlandssvenska överklassens ambitioner. Den vill vara överklass i hela landet.) Men någon påfallande isolerad grupp har finlandssvenskarna, inte heller de "vanliga", aldrig varit i levande livet, inte gentemot det finska Finland och inte gentemot den övriga världen. De har snurrat på lite varstans, och bra så.

Som julläsning rekommenderar jag Fritiof Nilsson Piratens novell Julkorgen som finns i samlingen Flickan med bibelspråken från 1959.

J.M.G. Le Clézio

Ett par korta berättelser av J.M.G. Le Clézio gav mersmak. Efter den första tveksamheten hur man egentligen ska ställa sig till Le Clézios högtidliga språk och ibland nästan predikande tonfall vänjer man sig och inser hur medvetet han gått in för stilen, som om språket på riktigt betyder något, på riktigt kan användas för kommunikation mellan människor. Vi ska inte vara rädda för de stora orden skriver han, och detta är förvisso en författare för vilken all postmodern ironi är främmande. Några gammaldags vändningar här och där gör att man kanske också lite misstänker att han fått en kongenial översättare i Ulla Bruncrona, med finlandssvensk bakgrund. Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (2006) handlar om en resa till ön Raga i Vanuatu som de europeiska upptäckarna gav det fula namnet Pentecost. Blandningen av reseskildring, historia och filosofisk betraktelse kan föra tankarna till Bruce Chatwin, men Chatwin är konkretare, kanske brittiskt nyktrare (oaktat att vi nu vet att Chatwin redigerade sina hågkomster från Patagonien med hård hand). Le Clézio är tämligen vag vad gäller yttre händelser och ”gör” egentligen inte så mycket. Han besöker ett kloster, fotvandrar till en by i bergen, vägrar att besöka en annan by där man tar betalt av turisterna för att visa den traditionella livsföringen som är bungy-hopp, penisfodral och bara bröst. Han kommer in på Nya Hebridernas svårartade koloniala historia via systemet med ”blackbirding” där människor fångades in och fördes till Australien för vad i praktiken var slavarbete och som pågick in på 1900-talet. Människor minns, och minnen förvandlas till kollektiva myter. Den indirekta men starka inlevelsen förde nunnan i klostret i Melsissi till Nya Kaledonien för att besöka grottan där självständighetsrörelsens martyrer sköts ihjäl på 1980-talet. Le Clézio ser det som en del av en gemensam historia som håller på att skapas i Stilla havets övärld, en berättelse om motstånd och om samband i tiden och i rummet. I huvudstaden Port Vila hör Le Clézio den internationella vandringssägnen ”välkommen till aidsklubben” som han tidigare hört på Mauritius på andra sidan jordklotet. I det här fallet handlar berättelsen om en otrogen hustru som offer (älskaren med aids, mannen som förskjuter henne, barnen hon förlorar), och förstås är det en historia som kan ha många perspektiv, många skurkar.* Le Clézio verkar mena att det väsentliga är vilka berättelser folk tror på, deras förmåga till empati med fiktionen. Också i Afrikanen (2004), Le Clézios rekonstruktion av sin far som var läkare i Kamerun och Nigeria och som han träffade första gången som åttaåring, säger Le Clézio att han genom sin blotta föreställningskraft kan leva sig in i sin fars liv och tankar under åren i Afrika, och likaså sin mors. Litterärt är det naturligtvis en romantisk position, men någon flummare är Le Clézio inte. Men han är en författare som tror på berättelsens och inlevelsens kraft.

*(Den vanliga versionen i västerlandet är väl mannen som raggar upp en okänd kvinna, och som beroende på vem som berättar antingen handlar om manlig skräck för kvinnlig kontaminering, eller också om den otrogne mannen som får sitt rättvisa och oundvikliga straff.)

Mera varanblogging

Det är lite fascinerande att det fortfarande går att göra en expedition till någon ö i Indonesien och "upptäcka" (d.v.s. första gången vetenskapligt beskriva) nya arter av så pass stora djur som varaner. Nu rapporterar Hufvudstadsbladet om en biologistuderande vid Åbo Akademi, Valter Weijola, som åkte till Moluckerna och - just like that - kom tillbaka med den nya arten Varanus obor. Inga varanfynd hade tidigare rapporterats från ön Sanana. Weijola "antog att det helt enkelt berodde på att ingen hade letat".

Varanblogging

En nyupptäckt art igen, denna gång varanen Varanus bitatawa från ön Luzon i Filippinerna. National Geographic har detaljerna. Trots den pikanta detaljen att ödlan har dubbel (eller kanske snarare tvådelad) penis är upptäckten kanske inte såå upphetsande. Arten har varit känd länge bland ortsbefolkningen, och det handlar om ganska små genetiska skillnader som nu gjort att den vetenskapligt skiljts åt från andra närbesläktade arter. På det viset följer upptäckten ett vanligt mönster från de senaste åren. På ett principiellt plan handlar det förstås om att artbegreppet i den nutida genetiskt inriktade taxonomin blivit mera specifikt. I sista hand finns det bara genetiska individer, och den gamla frågan om en art är biologiskt "naturlig" eller bara ett påfund av mänskligt kategoriseringsbehov får åter göra några rundor i debatten.

Jätteråttblogging

Den här nyheten har några dagar på nacken, men jätteråttor har alltid stått Söderbergs hjärta nära. Det gäller alltså den jättelika (längd 82 cm, vikt 1,5 kg) nya art av råttsläktet Mallomys som forskare hittat i en vulkankrater (en vulkankrater! jess!)* på Nya Guinea."It's a true rat, the same kind you find in the city sewers, " säger en av de verkligt coola biologerna i forskargruppen, fast helt sant är det ju inte. Trots allt erövrade Rattus norvegicus världen på mindre än 200 år medan Bosavi woolly rat under tiden tog det lugnt och tillbringade sitt liv som kusinen på landet i sin krater. De här djuren hade aldrig sett en människa förr. Och - fortsättning följer. Biologernas nästa mål är Bhutan. ("In March 2010, the team of experts will go to Bhutan to try and discover more species...")

*Next stop: the dinosaurs.

BBC har en video: http://news.bbc.co.uk/earth/hi/earth_news/newsid_8215000/8215144.stm

Pingvinblogging

Ännu en nyupptäckt djurart, fast den här gången har den redan varit utdöd några hundra år. Historien om Waitahapingvinen från Nya Zeeland är ganska fascinerande och handlar om ekosystemens dynamik. Pinvinerna utrotades helt fult av maorierna ca 1500, och den sålunda frigjorda ekologiska nischen gjorde det möjligt för den gulögda pingvinen Megadyptes antipodes på bilden att börja kolonisera Nya Zeeland. Den enes död och så vidare. Tidigare hade de gulögda inte klarat av konkurrensen med Waitaha-kusinerna men var tydligen i gengäld bättre rustade att leva med människor i närheten. Eller var det kanske så att maorierna helt enkelt vande sig av med att käka pingvin när den första utdelningen tog slut och sedan aldrig återupptog matvanorna. Kanske de gulögda smakade sämre, vilket ju alltid är en klok evolutionär taktik för bytesdjur.

Spökdjurblogging

I vår serie upp- och nyupptäckta djurarter har vi kommit till Tarsius pumilus, eller pygmy tarsier på engelska, vilket väl borde bli dvärgspökdjur* på svenska. År 2000 blev en individ av arten som senast sågs för 70-80 år sedan fångad i en råttfälla, och senaste år lyckades vetenskapsmän hitta flera av dem i ett bergsområde på Sulawesi, Indonesien. Skämt om att varelsen ser ut som nånting ur filmen Gremlins åsido, men frågan är om (ny)upptäckten utgör ett hot mot arten. Faktum är ju att fångsten av små och fluffiga djur med stora ögon för sällskapsdjurmarknaden har fört många arter till utrotningens gräns. Den evolutionära strategin att se söt ut i människornas ögon och sprida sina gener över världen kan lyckas för kaniner och lupiner men är svårare för svårskötta, sjukdomsmottagliga och allmänt kinkiga primater med långsam förökningstakt.

* Enligt Wikipedia kan spökdjuren numera också kallas makier eller vristdjur på svenska. Vristdjur! Bah.

Tillägg 23.11.2008: En bra vetenskaplig introduktion till spökdjurens värld finns här.

Monstermössen på Gough

Det här är ganska fantastiskt. Vanliga husmöss som på 1800-talet landade på ön Gough i södra Atlanten har genomgått en svindlande snabb evolution och utvecklats till aggressiva köttätare som är två-tre gånger så stora som sina förfäder i England. Det finns 700 000 av dem på den lilla ön och de håller redan på att utrota flera arter av de inhemska fåglarna, som albatrosser och petreller. De anfaller fåglarnas hjälplösa ungar i boet, ensamma eller i grupper. Vi har ju alla hört om katter som släppts lösa på ensliga öar och utrotat en hel fågelart, men möss var nånting nytt. Artikeln i The Guardian säger att Birlife International vill utrota mössen för att rädda fåglarna, men jag kan inte låta bli att tänka att vad vi ser här ju är rena evolutionslaboratoriet där en djurpopulation tar över en ny och för arten extrem miljö och utvecklas till något annat. Och vad händer när fåglarna är borta? Bildas det kannibalistiska stammar av mössen som börjar jaga och festa på sina forna artfränder? Och är ökningen i storlek en hållbar darwinistisk trend? I så fall behövs det bara en liten olje- och civilisationskrasch och besättningen på segelfartyget som återupptäcker Gough om några hundra år är inne för the big surprise.


Från artikeln i Guardian:

Giant carnivorous mice threaten world's greatest seabird colony
...
But Gough is the stage for one of nature's greatest horror shows. One of those whaling boats, probably from Britain, carried a few house mice stowaways who jumped ship on Gough. Now there are 700,000 or more of them on the island, which is the size of Guernsey.
...
What is horrifying ornithgologists is that the humble house mouse which landed on Gough has somehow evolved to two or even three times the size of an ordinary British house mice, and instead of being a vegetarian, eating insects and seeds, has adapted itself to become a carnivore, eating albatross, petrel and shearwater chicks alive in their nests. They are now believed to be the largest mice found anywhere in the world.
...
Those who have witnessed the phenomenon say that the supersized mice attack at night either on their own or in groups, gnawing through the nests and into the baby birds' bodies. Their parents, who have never experienced predators, are unable defend their offspring from the rodents' furtive attacks.
...
Studies suggest that about 60% of all Gough's bird chicks die in their nests, probably because of predation by the mice. "It is a catastrophe. The albatross chicks weigh up to 10kgs. Ironically, they evolved on Gough because it had no mammal predators - that is why they are so vulnerable. The mice weigh just 35g; it is like a tabby cat attacking a hippopotamus", said Hilton.

I Borneos djungel

Jag åkte tåg och läste Kristian Petris Djungeln från 1990. Petris korthuggna prosa gick bra ihop med skenskarvarnas dunk. Petri var på Borneo för att göra en film om schweizaren Bruno Manser som levde här någonstans i skogarna, efterlyst av Malaysias regering och hyllad av västerländska naturskyddskretsar. Manser ville fästa uppmärksamheten på de nomadiserande jägarfolkens svåra situation och skogsbolagens framfart. Det var då, när bara i Malaysia 240 000 hektar orörd regnskog avverkades varje år för timrets skull. Numera har som bekant problemet ändrat uppsyn, när djungeln faller för enorma plantager av de oljepalmer som ger oss vår nyttiga biodiesel. Boken väckte ett sug att se filmen Tong Tana som blev resultatet. Från Wikipedia inhämtar jag att Bruno Manser senare tvingades lämna Malaysia, men återvände och försvann för alltid i djungeln. Sista livstecknet är från år 2000.

Trädleopardblogging

Genetiska undersökningar av djurpopulationer har ju sedan 1980-talet berett oss en del darwinistiska överraskningar, för att inte säga ställt till oreda i den zoologiska systematiken. Tidigare enhetliga arter visade sig vara många (det finns visst ett tiotal olika arter av husmöss bara i Europa), andra arter fann sina närmaste släktingar på överraskande håll (insert fucking bonobos here). Den senaste nya arten är Borneos och Sumatras trädleopard, tidigare betraktad som en underart till den vanliga trädleoparden Neofelis nebulosa, nu befordrad till egen artstatus - Neofelis diardi. Tiden för upptäckande av stora däggdjur är ännu inte förbi.

(Trädleoparden har för övrigt ett vackert namn på engelska - clouded leopard.)

Wikipedias artikel om trädleoparden, i skrivande stund ännu inte uppdaterad.

Tillägg 17.3.2007

Wikipedia har nu en artikel om Neofelis diardi.

Öarna i världshaven

Oceandots kallas en webbsida med spännande satellitbilder av öarna som finns där ute i oceanerna; eller "vattenrymden" som Tord Wallström kallade Stilla havet i sin bok om "Söderhavet 200 år efter kapten Cook" (1977). (Jag minns att jag läste den i tonåren.) "De ensliga öarna" är ett uttryck jag sett någonstans (det låter som någonting ur Mumintrollet). Ön i världshavet, Yrjö Hirns klassiska genomgång av ön i litteraturen, hos Daniel Defoe och andra, har länge nog stått oläst på min bokhylla. Dags att plocka fram den.

Every darn street

Vissa har intressanta hobbyer. Man kan t.ex. göra det till en uppgift för livet att gå längs alla gator i sin hemstad, helst med kameran i näven. Om man råkar bo i New York kan man ju begränsa uppgiften till Manhattan till att börja med. Bob gjorde det och höll på i 17 år; Caleb Smith gjorde det på betydligt kortare tid och hamnade i en norsk tidning; och säkert finns det många andra. (Caleb Smith nämner några.) Som sport betraktad säkert likvärdig med nöjet att vandra runt en finsk skärgårdsholme; fast på Manhattan finns det flera caféer att ta igen sig på.

Dronten och Mauritius, föreställda möten

Årets Fotofinlandiapris har getts till fotografen Harri Kallio för hans foton av konstgjorda drontar, utplacerade i vad som antas vara de naturliga miljöerna för Raphus cucullatus på Mauritius. Kallios fotoserie "Dodo ja Mauritiussaari, Kuvitteellisia Kohtaamisia" kan ses här. Jag är kanske lite tveksam till projektet. Ärligt talat tycker jag att känslan i vissa av bilderna kommer väl nära King Kongs ö. I och för sig är det ju inte en ny idé att ställa ut drontavbilder i den mauritiska grönskan för fotografering. Åtminstone har den skotske biologen Andrew Kitchener gjort det, fast hans motiveringar var väl mera naturvetenskapligt grundade än Kallios får man anta.

En tidigare post om Mauritius' dront, med några länkar.

Berlepschs sextrådiga paradisfågel-blogging

Vår inte helt utforskade värld. En expedition till den indonesiska delen av Nya Guinea, Irian Jaya, har i ett avsides djungelområde funnit tidigare okända djur- och växtarter; fjärilar, grodor och en häftigt orangekindad art av honungsätare. Kronan på verket var återupptäckten av Parotia berlepschi eller Berlepsch's six-wired bird of paradise som beskrevs någon gång på 1800-talet och sedan aldrig setts igen.

The Independent har en praktisk guide till de bästa tillsvidare outforskade vildmarkerna på denna planet.