Enhörningen igen

Nu har jag inhämtat ett mått kunskap. Vissa zoologer menar att enhörningen i Lascaux kanske var en tibetansk chiruantilop, Pantholops hodgsonii. Det är en art som numera bara finns i Tibet, och om en chiru verkligen visade sig för Lascaux-målaren börjar jag ju nog tycka att det som förklaring är minst lika fascinerande som en sjungande schaman (lika intressant, men på ett annat sätt). Teorin har en hel del som talar för sig. Djuret i grottan har likt en chirubock långa horn som riktas nästan rakt framåt när den böjer ner huvudet, iögonfallande svarta ben, svart ansiktsteckning och kort svans. Alla andra målningar i Lascaux är realistiska avbildningar av identifierbara djurarter. Det förutsätter förstås att chiruns utbredning på den tiden gick betydligt längre västerut än idag, något som väl åtminstone klimatmässigt inte är omöjligt för Europas istid. Några fossil tycks man dock inte ha hittat. Eller så var målaren en man som rest långt i sin värld och målade vad han sett. Chirun är i storlek som ett rådjur, alltså inte något stort djur, men i minnet förstorades den tills den blev större än en häst... Så när allt kommer omkring är det kanske en bild av en enhörning i alla fall, ty Chiruns långa horn, handelsvara sen bibliska tider, påstås utgöra en av inspirationskällorna till mytens enhörning.

En vetenskaplig beskrivning av chirun finns här, skriven av David M. Leslie Jr och George Schaller. Teorin att Lascaux bevisar att chirun funnits i Europa är självfallet kontroversiell, men i följande spännande citat får författarna t.o.m. in en koppling till mångtusenåriga schamantraditioner:

Pantholops hodgsonii is featured convincingly to some (Bate 1950), but not others (Guthrie 2000), in the 17,000-year-old Lascaux cave paintings of central France, leading to speculation that the species occurred westward into Europe through the upper Paleolithic, as did the saiga antelope, now considered an Asian steppe mammal (Sokolov 1974). Among Tibetan medicinal uses of P. hodgsonii, ground horns have been used for easing child birth and treating diarrhea, blood diseases, and ulcers (Wright and Kumar 1997), likely for several thousand years and currently by 95% of “amchis,” or shamans (Kala 2005).