Det kallas för "the Lazarus effect", med Latimeria chalumnae - kvastfeningen - som det mest skinande exemplet. Det rör sig alltså om djur- och växtarter som man trott vara utdöda, men inte var det. Just kvastfeningen var ju spektakulär genom att man bara kände den som fossil, men exempel på arter som samlades in och beskrevs någon gång på 1800-talet och sedan sågs nästa gång ett par hundra år senare är inte helt ovanliga. För det mesta rör det sig om ganska oglamorösa små djur som levt och förökat sig i sina skogar och havsdjup utan att göra något väsen av sig, och lasaruseffekten ska minst av allt tas som bevis för att mammutarna ännu betar i Sibirien. Berättelsen om Dryococelus australis eller "Lord Howe Island stick insect" är ändå ganska fantastisk. Den jättelika insekten* som kravlade omkring på Lord Howe Island och kallades för "tree lobster" av invånarna utrotadas av råttor på huvudön redan på 1920-talet, och därefter trodde man att artens saga var all. På 1960-talet började det komma rykten om att trädhumrarna fortfarande förekom på Ball's Pyramid, en 562 meter hög klippö som reser sig brant ur havet ca 20 kilometer sydöst om Lord Howe. Bergsklättrare hade sett döda exemplar av trädhumrarna, men inte före 2001 kunde en expedition visa att trädhumrarna fortfarande existerade. Det fanns 24 individer som levde på ett enda bestånd av busken Melaleuca howeana. Hur de ursprungligen kommit dit vet man inte, men i alla fall slutade det hela någorlunda lyckligt med ett uppfödningsprogram i Melbourne zoo. Målet på lång sikt är att återinföra arten på Lord Howe, men det är förstås ingen större idé så långe råttorna finns kvar.
* I ordningen Phasmatodea eller spökskräckor - D. australis är alltså släkt med de mera välkända vandrande pinnarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar