Forbidden Zone

Forbidden Zone (1980) är en av åttiotalets mera marginella kultfilmer som vi nu kan avnjuta i nyrenoverad form på DVD. FZ startade som ett projekt av musik- och performancegruppen The Mystic Knights of the Oingo Boingo, med bröderna Richard och Danny Elfman som drivande krafter. Filmen kan väl kallas ett slags musikal, där den absurda handlingen* byggs upp kring Oingo Boingos framföranden av gamla musiknummer i eklektisk retroanda. Stilen löper från franska kabarésånger till amerikanska klassiker; från Josephine Baker och Cab Calloway till Freddy Martins upplyftande Pico and Sepulveda (1947). Forbidden Zone med sina målade kulisser i expressionistisk anda som för tankarna till Dr. Caligaris kabinett (1920) är alltså som gjord för vänner av okonventionellt filmskapande. Det medvetna försöket att efterbilda Max Fleischers tecknade Betty Boop-filmer från 1930-talet kraschar ändå på ett inte helt komfortabelt sätt med själva handlingen som snarare är inspirerad av John Waters tidiga filmer med Divine. Också skådespelarna verkar komma från någon okänd film av John Waters, med Hervé Villechaize (dvärgen i Mannen med den gyllene pistolen) som kungen och Susan Tyrrell som drottningen. Några intensiva och märkligt emotionella närbilder av Tyrrells uttrycksfulla ansikte ger en aning att hon i en annan tid (eller en annan dimension) kunde ha varit en stor stumfilmsstjärna. I det verkliga livet var hennes filmkarriär rätt knagglig, men vi minns henne bl.a. som Johnny Depps farmor i John Waters Cry-Baby.

* Den franska flickan Frenchy som vuxit upp i en något dysfunktionell familj hamnar via källaren i familjens nyinköpta hus i ett egendomligt kungarike i en annan dimension. Efter diverse intriger som bl.a. involverar hela hennes familj som följer henne till den förbjudna zonen, en groda i smoking (eller en man med grodhuvud i smoking), samt djävulen som framför sin version av Minnie the Moocher utmanövrerar hon drottningen och får kungen.

Inception, revisited

Mitt första rätt negativa intryck av Inception kvarstod vid ett förnyat försök. Trots det spännande temat förblir Inception en egendomligt likgiltig film, en steril och uppblåst Hollywoodprodukt med glansig yta. Det är en film jag egentligen gärna velat gilla, men, men... Att Leonardo DiCaprio är riktigt dålig gör inte saken bättre. Michael Caine är däremot utmärkt i sina två korta scener, men det räcker inte långt. Och att sätta de manliga huvudrollsinnehavarna i specialdesignade kostymer ger inte filmen klass när budskapet ändå är amerikanskt äktpuritanskt: framkallade drömmar som djävulens bländverk.

Mördaren ljuger inte ensam

Tv-filmen Mördaren ljuger inte ensam (2013) visade sig som kanske väntat vara en prydlig bilderbok utan större djup efter Maria Langs roman från 1949. Men varför hade man bytt ut romanens stämningstunga miljö - en gammal sommarvilla på en ö i en sjö i Bergslagens mörka skogar - mot det mera konventionella Stockholms skärgård? Handlingen verkar ha flyttats fram några år (för att 1950-talet är coolare än 1940-talet?), men någon större tidskänsla uppfattade åtminstone inte jag, trots att alla rökte som borstbindare. Romanens tema (kärlek mellan kvinnor) var ju på sin tid mycket radikalt, och det är egentligen lite konstigt att Maria Lang numera så ofta avfärdande framställs som en "mysig deckartant". Tvärtom handlade hennes deckare ofta om mörka hemligheter och kokande passioner under den borgerliga ytan, och var antagligen i den meningen (minus morden) betydligt mera realistiska än dagens våldsimpregnerade polisthrillers. Är det så att själva sättet att läsa har förändrats, att dagens läsare inte längre förmår ta till sig en undertext som var självklar för 50-60-70 år sedan? The past is a foreign country.

Om Doris Day

Doris Day är inte en skådespelare jag intresserat mig mycket för, och jag måste erkänna att jag slentrianmässigt tagit den äppelkäcka bilden av henne för given. Tydligen gillar hon den inte själv. Det finns dock folk som vet; Martin Kristenson skriver initierat om Doris Day och myterna. Teorin att det mest handlar om hennes, ja, just äppelkäcka, utseende verkar nedslående plausibel.

De missanpassade

Eli Wallach (1915-2014) gick bort, och jag tänkte på De missanpassade snarare än på Goda, onda och fula.* Att se The Misfits som film ska ses, i full storlek på vita duken, är att uppleva den strålglans som omgav filmstjärnorna i det gamla Hollywood. Det är ju inte bara Wallach som det lyser om. Marilyn Monroe, Clark Gable, Montgomery Clift, Thelma Ritter; alla rör de sig där på duken som strålande himlakroppar i övernaturlig storlek, öppnar munnarna och talar. Det är stjärnkvalitet, större än livet. Som film har De missanpassade välkända problem, Arthur Millers överlitterära manus försöker ju för mycket vara en modern och existentiell western. 1961 var den amerikanska filmen på väg mot nya tider, andra skådespelarideal, så en viss ironi ligger det i att De missanpassade med sina litterära ambitioner i stället lyckades fånga något av det hollywoodska stjärnsystemets magi. För övrigt hade Eli Wallach samma intensiva närvaro i nästan alla sina roller (se honom stjäla alla sina scener i The Magnificent Seven**). Alla teaterskådespelare har inte den förmågan att fastna på film.

* I Sverige tydligen med titeln Den gode, den onde, den fule.

** Sju djärva män eller 7 vågade livet. På den tiden satt kreativa figurer hos distributörerna och hittade på mer eller mindre lyckade svenska titlar i både Finland och Sverige.

Walter Mittys hemliga liv

The Secret Life of Walter Mitty har fått rätt ljumma recensioner, men för min del tyckte jag riktigt bra om filmen. Ben Stiller är en av de få komikerna idag som kan bära upp en hel film, och skådespelare som Shirley MacLaine och Sean Penn i små biroller kan bara göra en film ännu bättre. Speciellt scenerna från Grönland och Island inger en upplyftande känsla av klassiskt roadmovie-filmskapande. Kanske den höjdpunkten kommer för tidigt i filmen, som efter Island hamnar i en onödigt välkänd fåra av typen romantisk komedi om att följa sina drömmar. Handlingen känns faktiskt lite tunn här och där, men då kan man minnas att originalnovellen av James Thurber är förvånansvärt kort, knappast mera än ett skissartat kåseri. Thurber skrev på sin tid för och om den triumferande amerikanska medelklassen efter andra världskriget, filmen TSLOWM däremot skildrar en ny tid av företagsfusioner och personalnedskärningar. Walter Mitty borde kanske ha grundat en stark fackförening, sådana som de har i Hollywood. Hur som helst, en sevärd film och en fin hyllning till den klassiska fotojournalistiken representerad av tidskriften LIFE.

Gravity

Jag har alltid varit svag för Sandra Bullock, så jag traskade iväg för att se Gravity. Några särskilda förhandsförväntningar hade jag inte om filmen, hade bara skummat recensionerna och tyckt mig förstå att Gravity är en ganska lyckad liten film i Apollo 13:s efterföljd om en olycka i en rymdstation. Det stämde ganska långt, Apollo 13 var det, uppdaterad med en lätt feministisk touch för dagens behov och med fina vyer från rymden som gick hem också i 2D-versionen jag såg. För att vara en modern mainstream amerikansk film var Gravity behagligt dämpad i tonen*, med två personer i kamp mot rymdens hårda realiteter. Inga rymdmonster eller jordiska bad guys behövdes, och Bullock och George Clooney gavs tillräcklig tid att utveckla sina rollkaraktärer. På ett positivt sätt fungerade Gravity nästan som en filmatisk motsvarighet till någon rätt generisk science fiction-novell (av ”rymdprogram”-typen) från 1950-talet. Nyskapande är ju Gravity inte, men redan att för en gångs skull se en ny amerikansk film som verkar vara gjord för vuxna människor var uppfriskande.

* Och kort! Som i det klassiska Hollywood klarar Gravity av att både berätta och avrunda sin historia på en och en halv timme. Mera sådant.

World War Z

Det är vanligen ett dåligt tecken när en planerad filmatisering av en roman år efter år körs genom den ena manusmanglingen efter den andra tills bara ett genomprocessat ting som inte oroar filmbolagets ekonomer finns kvar – smaklös, formlös och reducerad till minsta gemensamma nämnare för den tänkta masspubliken. På nätet har diskussionerna om zombiefilmen World WarZ förundrat sig över att slutresultatet efter alla manuskommittéers framfart inte längre överhuvudtaget har något kvar av handlingen i Max Brooks bestseller från 2006. – Ett berg av klichéer tänkte också jag under filmens första halvtimme, även om det blev lite bättre sen. Det som kanske ändå räddar filmen är några fina setpieces där zombierna anfaller och bryter genom alla försvarslinjer: i Philadelphia, i Jerusalem, i ett flygplan, och så, som peripeti, det nervpirrande smygandet i laboratoriets korridorer som leder till vetenskaplig insikt och världens räddning. Upptakten innehåller alla de välkända elementen med en hjälte som dragit sig tillbaka till familjens sköte men blir övertalad att ta sig an fallet. Det är så konservativt att man inte vet om man ska gäspa eller skratta. Trots alla försök att visa hur Brad Pitt antagit en ”okonventionell” könsroll (han gör frukost åt frun och barnen) blir han snabbt den aktiva hjälten som med vild beslutsamhet försvarar sin familj (förvandlingen går snabbare än man hinner säga ”zombie”). Hustruns roll blir att vänta på honom i hangarfartyget där hon placerats med barnen. Man ser henne bädda sängen i hytten och liknande husliga aktiviteter, när hon inte ställer till det för maken på distans genom att ringa till honom så ringsignalen väcker zombierna. Kvinnor enligt Hollywood. Jag hoppas verkligen att någon arg feminist tar sig an filmen, redan sättet som ”moder” natur uttryckligen omtalas som en ”bitch” borde få klockorna att ringa (och det är rent fantastiskt hur många soldaters manliga aktiviteter och militära organisation det behövs för att besegra henne). Dock är Pitt någon sorts representant för FN, och man strävar efter en vetenskaplig analys av zombieproblemet, så vi slipper åtminstone denna gång förklaringen att det hela är ett gudomligt straff. World War Z är en zombiefilm som alltså kanske ändå strävar mot någon sorts ”realism”  (på den moderna zombiemytens villkor, förstås). En liten ljuspunkt just då jag trodde att zombiefilmen gått ner sig i ren camp av typen Zombieland. Dessutom, slår mig en tanke, var om inte i zombiefilmen är den rätta platsen för klichéer: ständigt återkommande och omöjliga att ta död på (ty de är redan döda, men vet det inte själva).

Fascisten; eller: Mannen som sökte sin roll

Jag tror jag tycker ganska bra om Bernardo Bertoluccis Il Conformista (1970).* Å andra sidan kommer man inte ifrån att det är en ganska egendomlig film, och dessutom egendomlig på alla möjliga plan. Huvudpersonen Clerici (Jean-Louis Trintignant) verkar leva i en posttraumatisk bubbla efter ett mord han tror att han begått som liten, något som påverkat hela hans liv. Och därav kanske den häftiga reaktionen med vilda anklagelser åt alla håll när han upptäcker sanningen. Han var ingen mördare, men det var just som hemlig mördare han som vuxen försökte bevisa sin tillhörighet i sitt fascistiska samhälle. Han är kort sagt misslyckad, både som man och som mördare. För filmen rör sig ju i tiden från ett (privat) mord han tror att han begått till ett (statsanstiftat) mord han inte är karl nog att klara av (för att minnet av det föreställda mordet ställer sig i vägen?). Och staten som litade på honom. Hur man vänder sig har man samvetskvalen bak. Trintignant är mycket bra här och understryker skickligt de autistiska dragen hos Clerici, som om han är en man som utan förståelse försöker tillägna sig ett förväntat yttre beteendemönster.** Psykologi som estetik. Fascism som teater. Om Il Conformista säger något om fascismens psykologi är det i gestaltningen av hur den som politisk rörelse gör människor till roller i ett skådespel i väldiga kulisser. I Il conformista ordnar sig människorna i rummet som på en teaterscen, inte bara i den absurda fascistiska arkitekturen i ministeriet och mentalsjukhuset, utan också i dansrestaurangen i Paris. Kanske är det logiskt att mordkomplotten får sin upplösning ute i den dramatiska naturen (fascisterna tyckte ju om den manliga alpnaturen), uppe i Savoyens berg i snön bland de vajande och knarrande träden. (Den ena berömda scenen efter den andra. Men helhetsintrycket av filmen är svalt, nästan oengagerat iakttagande, och påfallande ironiskt. Vi förblir åskådare.)

* En liten reservation, dock. Jag brukar så där i allmänhet tycka om att se filmer jag såg redan anno dazumal. Fascisten såg jag första gången på 90-talet då den förstås sedan länge var en etablerad klassiker.

** I diegesis understryks den latenta autismen genom de många scenerna med människor som befinner sig på var sida om en glasruta (i och för sig en vanlig bild för kontaktlöshet i 1960-talets film).

La Rondinaia

Stillbilden ovan är från The Life Aquatic with Steve Zissou, ett slags vändpunkt i filmen där Bill Murrays Steve och Anjelica Hustons Eleanor återförenas (med Eleanors hårfagra "forskningsassistent" Javier som tredje hjul). Stället där de möts är inte vilken koja som helst, utan författaren Gore Vidals magnifika villa La Rondinaia, ”svalboet”, i Ravello på Italiens Amalfikust. Synd bara att vi inte får se mera av villan där den hänger högt uppe på klippkanten över havet, men det ingick kanske i villkoren att fasaden inte skulle få visas. De korta glimtarna från villans interiör är spännande nog. Inspelningen skedde 2003 då Vidal redan återvänt till USA för gott, och hans gudson Muzius Gordon Dietzmann som spelar Javier fungerade i verkliga livet som någon sorts gårdskarl eller husvakt. La Rondanaia såldes sedan till en italiensk affärsman som enligt uppgift planerar göra villan till ett lyxhotell.

En artikel i New York Times från 2004 om Gore Vidal och La Rondinaia.

World Invasion: Battle Los Angeles

World Invasion: Battle Los Angeles (Jonathan Liebesman, 2011) hör till de där filmerna som man tänkt slötitta på och sedan inser att de är en hel del bättre än sitt rykte. Det som talar för WIBLA är att den inte försöker vara mera än den är, d.v.s. i grunden en tämligen traditionell krigsfilm om en grupp soldater i strid. Perspektivet håller sig så strikt till soldaternas upplevelser på markplanet att man knappt noterar att det råkar vara utomjordningar de slåss mot. Dessa aliens kunde lika gärna vara vilken jordisk fiende som helst, inte minst med tanke på att de trots sin teknologiska överlägsenhet ändå låter sig besegras av en grupp amerikanska marinsoldater… Utgångspunkten är annars en gammal god scifi-idé; utomjordingarna är ute efter jordens vatten, men som sagt är motivet inte särskilt integrerat i filmens handling. Möjligen kan man se en parallell till oljan och kriget i Irak (några lätta hänvisningar i filmen som antyder att Los Angeles = Bagdad). Som stridsskildring ger WIBLA en realistisk känsla med sin rörliga kamera och snabba klipp. Låt vara att den innehållsmässigt vandrar längs väl trampade stigar. Det är stridens intensitet och relationen mellan män i strid, framför allt den oerfarne löjtnanten kontra den hårdföre veteran-sergeanten. Gränsen mellan att vara medveten om genrens traditioner eller bara rada upp gamla klichéer efter varandra är en tunn linje i vattnet, antar jag, men jag tycker att World Invasion: Battle Los Angeles i stort sett kommer på rätt sida om den linjen.

Resa till Italien

I en scen i Godards Föraktet ser vi huvudpersonerna komma ut från en visning av Roberto Rossellinis Viaggio in Italia (1954). Även om Rossellinis film förblivit tämligen okänd kan den ses som en föregångare till, eller kanske en slags råversion av, de många skildringarna av (borgerlig, och specifikt äktenskaplig) alienation i europeisk film under 1950-och 1960-talen. Med tanke på att Föraktet (främst?) är (ska ses som?) en metacineastisk betraktelse – filminspelningen inom filmen – är det rätt och riktigt att Godard inom diegesis markerar en av filmens utomdiegetiska utgångspunkter. Föraktet kan mycket väl ses som en pendang till Viaggio in Italia, där Brigitte Bardot och Michel Piccoli nästan verkar ta upp tråden där Ingrid Bergman och George Sanders lämnade den. Rossellinis filmer verkar ofta oslipade jämförda med Ingmar Bergmans och speciellt Michelangelo Antonionis sofistikerade rapporter från överklassens liv, men, ärligt talat, de är också betydligt roligare. Rossellini har en förkärlek för groteska detaljer (Ingrid Bergmans kamp med spagettin, de gravida kvinnorna som befolkar Neapels gator), som saknas hos Godard och förvisso hos Antonioni. Nu är ju Viaggio in Italia inte bara en skildring av ett kommunikationlöst äktenskap i upplösning, utan lika mycket en historiefilosofisk betraktelse om historien-i-nuet, och som sådan erbjuder filmen en rad extra belöningar som gör den bara bättre och bättre för den moderna tittaren. Rossellinis neorealistiska metod där han klipper in rent dokumentära scener i handlingen ger fascinerande inblickar i ett folkligt Syditalien från 60 år tillbaka, i viss mening en lika förgången värld som den arkeologerna i filmen gräver fram i Pompeji.

Casa Malaparte

En stor del av handlingen i Godards Le Mépris (1963, i Sverige med titeln "Föraktet", i Finland "Jag föraktar dig" och på finska "Keskipäivän aave") utspelar sig vid författaren och journalisten Curzio Malapartes villa på Capri. De uppmärksamma får se en snabb glimt av Brigitte Bardots runda bakdel när hon plumsar i plurret. Klippet ovan är från YouTube; från 0:46 ser man tydligt hur väl huset ligger inpassat på klippan. Casa Malaparte (1937) hör till den italienska funktionalismens mera kända verk, i ett land där modernismen under 1920- och 1930-talen snarare tenderade att urarta i klassicerande Mussoliniarkitektur. Malapartes eget förhållande till Mussolini växlade, men byggrätten till tomten på den höga klippudden påstods han i alla fall ha fått genom sina utmärkta förbindelser till Rom. Som författare är han idag mest känd för romanen Kaputt (1943) som till formen är en rad provokativa reportage från krigets Europa, men som väl ändå i första hand ska läsas som en fiktiv skildring på mer eller mindre fast verklighetsgrund. Malaparte reste förvisso som journalist till flera krigsskådeplatser i Europa, men knappast satt han i bastun med Himmler i Rovaniemi, eller tog hand om en skadad älg med president Ryti vid salutorget i Helsingfors (!). Kaputt rör sig i gränstrakten mellan journalistiskt reportage och roman, och verklighet och fantasi blandas på ett otvunget och förföriskt sätt; alltid med Malaparte (ett antaget namn som skulle fungera som pendang till Napoleon Bonaparte) i huvudrollen. Om Malaparte som husbyggare på Capri skriver Bruce Chatwin i Among the Ruins (1984, också publicerad i samlingen Anatomy of Restlessness från 1996). Chatwin var själv knappast en författare som drog sig för att förbättra en historia om minnets dramaturgi krävde det, så i den meningen var han kanske rätte mannen att bidra till myten om Malaparte. I Among the Ruins är Malaparte en av tre besatta fantaster på Capri, drivna av sina storslagna och i slutändan omöjliga arkitektoniska visioner. (De två andra är Axel Munthe och Jacques d'Adelswärd-Fersen.)

Wikipedia om Curzio Malaparte (1898-1957) och Casa Malaparte.

X-Men: First Class

Det som förvånar mest i X-Men: First Class är inte de ståtliga aktionscenerna (och de ÄR ståtliga: Magneto lyfter en ubåt ur djupet med sin viljas kraft), utan den påfallande emotionella laddningen i handlingen. Kanske det är den ultimata nördfilmen vi ser: vi förväntas faktiskt ta relationerna mellan dessa muterade superhjältar på allvar, deras existentiella dilemma och politiska val. Samtidigt har First Class en tät dramatisk struktur som man sällan ser i actionfilmer av detta slag (senast kanske i Spindelmannen tvåan, den oöverträffade). Naturligtvis balanserar First Class som alla actionfilmer på en mycket smal egg: intelligent utan att vara pretentiös, pampig utan att bli uppblåst, spännande utan att förfalla till billiga trick… Den biologiska grunden är naturligtvis helgalen, men idén om en ny ras av evolverade övermänniskor erbjuder den konflikt som driver handlingen. En slags idéroman på film, alltså. De goda skådespelarna gör sitt till för den attraktiva helheten, och åtminstone jag tyckte att man lyckats fånga det tidiga 1960-talet ovanligt väl (också här utan att förfalla till de mest uppenbara klichéerna). Och det var roligt att som kontrast till de fräscha huvudrollsinnehavarna se hela raden av gamla pålitliga b-skådespelare, med Michael Ironside i spetsen, som amerikanska officerare och CIA-män…

Tintin utan Tintin

Det är möjligt att Steven Spielbergs Enhörningens hemlighet bryter trenden, men märkligt svårt har det ju alltid varit att överföra Tintin till vita duken. Jag vill gå så långt som att påstå att de två bästa Tintin-filmerna inte alls har något med själva seriefiguren att göra, men lyckas ändå på av- och omvägar fånga l’esprit Tintin – äventyrets anda. Förutom denna cineastiska Tintin-het har Philippe de Brocas L’homme de Rio (1964) och Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou (2004) mycket litet gemensamt. I och för sig är det bara naturligt att Tintins ande går som en viskande skugga genom L’homme de Rio. I början av 1960-talet fanns det planer på en fransk Tintin-film som skulle regisseras av Philippe de Broca. Därav blev intet, och i stället gjorde de Broca denna film med alla välkända ingredienser i jakten på tre indianstatyetter i ett sydamerikanskt land. Personerna, blandningen av snabba aktionscener och den fysiska humorn; allt formligen ropar att detta är Tintins hemliga recept: så här ska det göras! Jean-Paul Belmondo fungerar som en något vuxnare Tintin som klättrar på fasader, svingar sig i lianer och hamnar i krogslagsmål. Samtidigt är det något i själva hanteringen av den omgivande miljön, av gatorna i Rio och av rymdvarelsearkitekturen i Brasilia, som påminner om Hergés rena linje. Alltså en äkta Tintin-film utan Tintin. The Life Aquatic with Steve Zissou igen finner sitt nöje i att parodiera (eller kanske pastischera) Jacques Cousteaus äventyr på de sju haven, med ironiska blinkningar till Moby Dick and whatnot. Bill Murray är ändå knappast kapten Ahab, snarare en åldrad och lite trött Tintin, ute på en sista avslagen expedition efter alltför många äventyr runt världen. ”I know I haven’t been at my best this past decade”, säger han. "That's true", svarar Anjelica Huston. Det är en helt underbar film, där den intellektuelle posören Wes Anderson för en gångs skull får alla bitar att passa. Allting är så rätt att man baxnar (det artificiella i själva upplägget, det fantastiska ensemblespelet av en inspirerad grupp skådespelare, de konstgjorda undervattensmiljöerna, de klara färgerna, den absurda dialogen, humorn, musiken av Mark Mothersbaugh och Seu Jorges tolkningar av Dawid Bowie på portugisiska, filmens slut som är rentav vackert…). Så: en äkta Tintin-film, utan Tintin.

The Island

Jag blev lite förvånad att upptäcka att det var Michael Bay som regisserade The Rock (1997), som jag minns som en njutbar actionfilm med Sean Connery och Nicolas Cage. Annars är Bays oeuvre en ganska nedstämmande läsning, med en rad uppblåsta och tomt skramlande filmer som Pearl Harbor, Armageddon och Transformers. The Island från 2005 är inte den värsta på listan utan går an som tanketom action. Det är bara det att man får en irriterande känsla att temat kunde ha behandlats så mycket intressantare. Ett företag klonar människor som växer upp i en underjordisk stad som reservdelar för sina genetiskt identiska ”ägare”. Inledningen i den stängda staden lutar sig tungt mot filmer som THX 1138 och Logan’s Run, innan handlingen abrupt går över i den vanliga crash-boom-smäll-aktion som man kan vänta sig i en film av Michael Bay. De existentiella implikationerna i förhållandet mellan original och kopia (”din gestalt bakom dörren” som i Bo Carpelans roman) är inte något Bay intresserar sig mycket för. The Island kunde t.ex. gott ha slutat där Ewan McGregor nr 2 såg ut att kunna ta över original-McGregors synnerligen välsituerade liv. McGregor har åtminstone roligt när han spelar mot sig själv. Däremot har Scarlett Johansson inte mycket att göra, bara i en kort scen bränner det till när original-Johanssons barn tror att det är riktiga mamma i bildtelefonen.

Trolljägaren

Min kännedom om tjugohundratalets norska filmkonst begränsar sig till Död snö (nazistzombier) och Trolljägaren (Blair Witch Project med troll). I båda fallen handlar det om lokala och ganska smarta varianter på väl inarbetade internationella genrer. De bärs upp av en slags entusiastisk lågbudgetsanda och känns åtminstone lite fräscha just genom sitt norska perspektiv och sin vridna humor. Trolljägaren (André Øvredal, 2010) är alltså Blair Witch Project möter Asbjørnsen och Moe.* Den låtsasdokumentära utgångspunkten, en videofilm med märkligt innehåll som dyker upp, är numera så vanlig att det har fått ett eget namn på engelska: found footage. För filmer med begränsad budget har formatet uppenbara fördelar när alla kameramissar bara ökar den dokumentära känslan. Skakig bild, oskarpt fokus och fingrar för linsen blir en del av själva den realistiska upplevelsen.** Stilmässigt pendlar Trolljägaren lite osäkert mellan humoristisk skräck (trollen är inte särskilt skrämmande), vackra turistvyer och satiriska slängar om statlig byråkrati – trolljägaren är nämligen en statlig tjänsteman. Trollen och deras egenskap att förstenas eller explodera i dagsljus får en pseudovetenskaplig och inte särskilt allvarlig förklaring, däremot får vi inte veta varför de reagerar på kristet blod (frågan om de också kan känna lukten av muslimskt blod ställs, men det får vi inte heller veta). Frågan om trolljägarens religiösa (o)tro blir kanske ett problem i den amerikanska version som det lär finnas planer på. Sannolikt genomgår Trolljägaren en grundlig amerikanisering, men då hoppas jag att också trollen byts ut mot den äktamerikanska Bigfoot som (ja, det finns det rapporter om) bl.a. lär reagera på menstruationsblod. DEN filmen vill jag se.

*Man kan undra om Trolljegerens framgång i Norge åtminstone till en del handlar om den nationalistiska klangbotten filmen onekligen har. Många av de norska kommentatorerna på nätet är ivriga att framhålla att bara (äkta) norrmän som läst Asbjørnsen och Moes eventyr som barn har förutsättningar att förstå alla de kulturella hänvisningarna i filmen.

**Men som Cloverfield visade krävs det sen ändå budgetar i klassen ”Hollywood” för att en fejkad dokumentär ska bli riktigt bra. Det är lite som Oscar Wilde påpekade, man ska vara en bra skådespelare för att kunna spela naturlig på ett övertygande sätt.

True Lies

James Bond möter Dr. Phil, och konstigt nog fungerade True Lies, James Camerons crossover till filmmonster från 1994 med Arnold Schwarzenegger och Jamie Lee Curtis i huvudrollerna, fortfarande efter närmare 20 år. Cameron vet onekligen hur man får en film att löpa som på räls. Den lätt juvenila tonen i True Lies är i ordets egentliga mening avväpnande, så man accepterar handlingen som den (tonårs-)fantasi den är och – nästan – överser med filmens helt onödiga stereotypisering av araber och utlänningar. Skurkarna kunde ju faktiskt lika gärna ha varit doktor Ond och hans anhang som vill ta över världen. För handlingen hade det saknat betydelse och dessutom hade det varit mera i samklang med filmens allmänna ”over the top” stilnivå. True Lies släpper alla cineastiska hämningar när Arnold och Jamie förenas i en djup kyss under palmkronorna, som på ett omslag till en Harlekin-roman, samtidigt som ett kärnvapen sprängs i bakgrunden och svampmolnet breder ut sig. Det måste vara 90-talets mest fantastiska filmscen. Och det är inte ens slutkyssen, utan sen hoppar Arnold ännu i ett stridsflygplan för att rädda dottern som King Kong… ursäkta arabterroristen jagat upp i en skyskrapa. Vad undertexter beträffar är True Lies en i raden av Cameron-filmer där en man frigör en kvinna till hennes rätta potential, som Michael Biehn i Terminator eller Leonardo DiCaprio i Titanic. Åtminstone behövde Arnold inte dö i slutet efter fullgjort uppdrag som de andra kristusfigurerna.

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum är en musikalisk komedi från 1966 som idag ger ett minst sagt daterat intryck. Filmer kan vara föråldrade och ändå fungera på sin egen tidsandas villkor, men i det här fallet är det nog så att bäst före-märkningen gått ut för länge sen. Jag vet inte hur ofta själva musikalen av Shevelove, Gelbart och Sondheim tas upp på scen i dag (det är inget fel på musiken, den är medryckande och så att säga ”Broadway Musical”-aktig), men jag misstänker att handlingen i så fall nog utsätts för en viss redigering. Jag kan tänka mig en version där kvinnorna tar över och styr handlingen. Det ironiska är att A Funny Thing... säkert på sin tid och på sitt sätt var uttryck för en allmän liberal utveckling. I den meningen är den ett exempel på fenomenet att det som av sin egen tid uppfattas som nytt och banbrytande, t.o.m. vågat, mycket lätt blir det som efter några år ohjälpligt uppfattas som "tidstypiskt" och fastlåst i sin egen kontext. Vid filmens tillkomst måste det ju ha känts fräscht och modigt, t.o.m. befriande, att i en mainstream Hollywoodfilm visa det som teatern alltid gjort, med öppna sexuella anspelningar, erotiska danser och välvilligt skildrad lusta mellan man och kvinna. Tidsandan anlände till Hollywood. Problemet är bara den blatanta sexismen som idag får åskådaren att besvärat vrida sig i stolen. Kvinnor i ofri ställning (ja, slavinnor) som sexobjekt, mer än medelålders män som dreglar över lammköttet; sånt får också andra än feminister att osäkra sin revolver. Handlingen är den gamla vanliga, med hunsade män och härsklystna hustrur, ung kärlek, missförstånd, identitetsförväxlingar, springande i dörrar och förstås män i kvinnokläder. Det var sådant redan de gamla romarna skrattade åt. Det blir bättre mot slutet när handlingen byggs upp till den långa hästkapplöpningen i högt tempo över stock och sten. Som komisk hommage till Ben Hur står sig den scenen fortfarande riktigt bra. En fin touch är också de överraskande bitska kommentarerna och ordlekarna i förbifarten här och där, och som antagligen lyckades överleva överföringen från scen till film. Zero Mostel i huvudrollen ansågs ju vara en av de stora skådespelarna på scenen. I de filmer jag sett av honom tycker jag att han spelar över ganska grovt, med övertydliga gester och minspel, just som en teaterskådespelare som vill att budskapet ska gå hem också på sista raden. A Funny Thing... är också känd som Buster Keatons sista film. Rollen är liten och ganska löjlig, men Keaton får ändå fungera som deus ex machina och utlösa det för alla parter lyckliga slutet. Keaton levererar sina repliker med exakt timing och oföränderligt ansiktsuttryck, och direkt en gammal stumfilmsstjärnas pinsamma sorti kan man inte kalla det (jämför t.ex. med Stan Laurels och Oliver Hardys sorgliga förfall i slutet av sin karriär). Keaton höll ju dessutom på att återupptäckas under 1960-talet.

Bilderna rör sig

Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket har öppnat filmarkivet.se, med tills vidare ca 300 filmer, mest journal-, reklam- och dokumentärfilmer. Den första svenska filmen, Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan från 1897 finns med, och så en hel del annat intressant och t.o.m. oväntat från det följande 1900-talet (det svenska perspektivet). Den tekniska kvaliteten på de inskannade filmerna är så bra man kan vänta sig, och streamingen fungerar bättre än på Youtube.