Trolljägaren

Min kännedom om tjugohundratalets norska filmkonst begränsar sig till Död snö (nazistzombier) och Trolljägaren (Blair Witch Project med troll). I båda fallen handlar det om lokala och ganska smarta varianter på väl inarbetade internationella genrer. De bärs upp av en slags entusiastisk lågbudgetsanda och känns åtminstone lite fräscha just genom sitt norska perspektiv och sin vridna humor. Trolljägaren (André Øvredal, 2010) är alltså Blair Witch Project möter Asbjørnsen och Moe.* Den låtsasdokumentära utgångspunkten, en videofilm med märkligt innehåll som dyker upp, är numera så vanlig att det har fått ett eget namn på engelska: found footage. För filmer med begränsad budget har formatet uppenbara fördelar när alla kameramissar bara ökar den dokumentära känslan. Skakig bild, oskarpt fokus och fingrar för linsen blir en del av själva den realistiska upplevelsen.** Stilmässigt pendlar Trolljägaren lite osäkert mellan humoristisk skräck (trollen är inte särskilt skrämmande), vackra turistvyer och satiriska slängar om statlig byråkrati – trolljägaren är nämligen en statlig tjänsteman. Trollen och deras egenskap att förstenas eller explodera i dagsljus får en pseudovetenskaplig och inte särskilt allvarlig förklaring, däremot får vi inte veta varför de reagerar på kristet blod (frågan om de också kan känna lukten av muslimskt blod ställs, men det får vi inte heller veta). Frågan om trolljägarens religiösa (o)tro blir kanske ett problem i den amerikanska version som det lär finnas planer på. Sannolikt genomgår Trolljägaren en grundlig amerikanisering, men då hoppas jag att också trollen byts ut mot den äktamerikanska Bigfoot som (ja, det finns det rapporter om) bl.a. lär reagera på menstruationsblod. DEN filmen vill jag se.

*Man kan undra om Trolljegerens framgång i Norge åtminstone till en del handlar om den nationalistiska klangbotten filmen onekligen har. Många av de norska kommentatorerna på nätet är ivriga att framhålla att bara (äkta) norrmän som läst Asbjørnsen och Moes eventyr som barn har förutsättningar att förstå alla de kulturella hänvisningarna i filmen.

**Men som Cloverfield visade krävs det sen ändå budgetar i klassen ”Hollywood” för att en fejkad dokumentär ska bli riktigt bra. Det är lite som Oscar Wilde påpekade, man ska vara en bra skådespelare för att kunna spela naturlig på ett övertygande sätt.