Resa till Italien

I en scen i Godards Föraktet ser vi huvudpersonerna komma ut från en visning av Roberto Rossellinis Viaggio in Italia (1954). Även om Rossellinis film förblivit tämligen okänd kan den ses som en föregångare till, eller kanske en slags råversion av, de många skildringarna av (borgerlig, och specifikt äktenskaplig) alienation i europeisk film under 1950-och 1960-talen. Med tanke på att Föraktet (främst?) är (ska ses som?) en metacineastisk betraktelse – filminspelningen inom filmen – är det rätt och riktigt att Godard inom diegesis markerar en av filmens utomdiegetiska utgångspunkter. Föraktet kan mycket väl ses som en pendang till Viaggio in Italia, där Brigitte Bardot och Michel Piccoli nästan verkar ta upp tråden där Ingrid Bergman och George Sanders lämnade den. Rossellinis filmer verkar ofta oslipade jämförda med Ingmar Bergmans och speciellt Michelangelo Antonionis sofistikerade rapporter från överklassens liv, men, ärligt talat, de är också betydligt roligare. Rossellini har en förkärlek för groteska detaljer (Ingrid Bergmans kamp med spagettin, de gravida kvinnorna som befolkar Neapels gator), som saknas hos Godard och förvisso hos Antonioni. Nu är ju Viaggio in Italia inte bara en skildring av ett kommunikationlöst äktenskap i upplösning, utan lika mycket en historiefilosofisk betraktelse om historien-i-nuet, och som sådan erbjuder filmen en rad extra belöningar som gör den bara bättre och bättre för den moderna tittaren. Rossellinis neorealistiska metod där han klipper in rent dokumentära scener i handlingen ger fascinerande inblickar i ett folkligt Syditalien från 60 år tillbaka, i viss mening en lika förgången värld som den arkeologerna i filmen gräver fram i Pompeji.