X-Men: First Class

Det som förvånar mest i X-Men: First Class är inte de ståtliga aktionscenerna (och de ÄR ståtliga: Magneto lyfter en ubåt ur djupet med sin viljas kraft), utan den påfallande emotionella laddningen i handlingen. Kanske det är den ultimata nördfilmen vi ser: vi förväntas faktiskt ta relationerna mellan dessa muterade superhjältar på allvar, deras existentiella dilemma och politiska val. Samtidigt har First Class en tät dramatisk struktur som man sällan ser i actionfilmer av detta slag (senast kanske i Spindelmannen tvåan, den oöverträffade). Naturligtvis balanserar First Class som alla actionfilmer på en mycket smal egg: intelligent utan att vara pretentiös, pampig utan att bli uppblåst, spännande utan att förfalla till billiga trick… Den biologiska grunden är naturligtvis helgalen, men idén om en ny ras av evolverade övermänniskor erbjuder den konflikt som driver handlingen. En slags idéroman på film, alltså. De goda skådespelarna gör sitt till för den attraktiva helheten, och åtminstone jag tyckte att man lyckats fånga det tidiga 1960-talet ovanligt väl (också här utan att förfalla till de mest uppenbara klichéerna). Och det var roligt att som kontrast till de fräscha huvudrollsinnehavarna se hela raden av gamla pålitliga b-skådespelare, med Michael Ironside i spetsen, som amerikanska officerare och CIA-män…