Tintin utan Tintin

Det är möjligt att Steven Spielbergs Enhörningens hemlighet bryter trenden, men märkligt svårt har det ju alltid varit att överföra Tintin till vita duken. Jag vill gå så långt som att påstå att de två bästa Tintin-filmerna inte alls har något med själva seriefiguren att göra, men lyckas ändå på av- och omvägar fånga l’esprit Tintin – äventyrets anda. Förutom denna cineastiska Tintin-het har Philippe de Brocas L’homme de Rio (1964) och Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou (2004) mycket litet gemensamt. I och för sig är det bara naturligt att Tintins ande går som en viskande skugga genom L’homme de Rio. I början av 1960-talet fanns det planer på en fransk Tintin-film som skulle regisseras av Philippe de Broca. Därav blev intet, och i stället gjorde de Broca denna film med alla välkända ingredienser i jakten på tre indianstatyetter i ett sydamerikanskt land. Personerna, blandningen av snabba aktionscener och den fysiska humorn; allt formligen ropar att detta är Tintins hemliga recept: så här ska det göras! Jean-Paul Belmondo fungerar som en något vuxnare Tintin som klättrar på fasader, svingar sig i lianer och hamnar i krogslagsmål. Samtidigt är det något i själva hanteringen av den omgivande miljön, av gatorna i Rio och av rymdvarelsearkitekturen i Brasilia, som påminner om Hergés rena linje. Alltså en äkta Tintin-film utan Tintin. The Life Aquatic with Steve Zissou igen finner sitt nöje i att parodiera (eller kanske pastischera) Jacques Cousteaus äventyr på de sju haven, med ironiska blinkningar till Moby Dick and whatnot. Bill Murray är ändå knappast kapten Ahab, snarare en åldrad och lite trött Tintin, ute på en sista avslagen expedition efter alltför många äventyr runt världen. ”I know I haven’t been at my best this past decade”, säger han. "That's true", svarar Anjelica Huston. Det är en helt underbar film, där den intellektuelle posören Wes Anderson för en gångs skull får alla bitar att passa. Allting är så rätt att man baxnar (det artificiella i själva upplägget, det fantastiska ensemblespelet av en inspirerad grupp skådespelare, de konstgjorda undervattensmiljöerna, de klara färgerna, den absurda dialogen, humorn, musiken av Mark Mothersbaugh och Seu Jorges tolkningar av Dawid Bowie på portugisiska, filmens slut som är rentav vackert…). Så: en äkta Tintin-film, utan Tintin.