A Funny Thing Happened on the Way to the Forum

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum är en musikalisk komedi från 1966 som idag ger ett minst sagt daterat intryck. Filmer kan vara föråldrade och ändå fungera på sin egen tidsandas villkor, men i det här fallet är det nog så att bäst före-märkningen gått ut för länge sen. Jag vet inte hur ofta själva musikalen av Shevelove, Gelbart och Sondheim tas upp på scen i dag (det är inget fel på musiken, den är medryckande och så att säga ”Broadway Musical”-aktig), men jag misstänker att handlingen i så fall nog utsätts för en viss redigering. Jag kan tänka mig en version där kvinnorna tar över och styr handlingen. Det ironiska är att A Funny Thing... säkert på sin tid och på sitt sätt var uttryck för en allmän liberal utveckling. I den meningen är den ett exempel på fenomenet att det som av sin egen tid uppfattas som nytt och banbrytande, t.o.m. vågat, mycket lätt blir det som efter några år ohjälpligt uppfattas som "tidstypiskt" och fastlåst i sin egen kontext. Vid filmens tillkomst måste det ju ha känts fräscht och modigt, t.o.m. befriande, att i en mainstream Hollywoodfilm visa det som teatern alltid gjort, med öppna sexuella anspelningar, erotiska danser och välvilligt skildrad lusta mellan man och kvinna. Tidsandan anlände till Hollywood. Problemet är bara den blatanta sexismen som idag får åskådaren att besvärat vrida sig i stolen. Kvinnor i ofri ställning (ja, slavinnor) som sexobjekt, mer än medelålders män som dreglar över lammköttet; sånt får också andra än feminister att osäkra sin revolver. Handlingen är den gamla vanliga, med hunsade män och härsklystna hustrur, ung kärlek, missförstånd, identitetsförväxlingar, springande i dörrar och förstås män i kvinnokläder. Det var sådant redan de gamla romarna skrattade åt. Det blir bättre mot slutet när handlingen byggs upp till den långa hästkapplöpningen i högt tempo över stock och sten. Som komisk hommage till Ben Hur står sig den scenen fortfarande riktigt bra. En fin touch är också de överraskande bitska kommentarerna och ordlekarna i förbifarten här och där, och som antagligen lyckades överleva överföringen från scen till film. Zero Mostel i huvudrollen ansågs ju vara en av de stora skådespelarna på scenen. I de filmer jag sett av honom tycker jag att han spelar över ganska grovt, med övertydliga gester och minspel, just som en teaterskådespelare som vill att budskapet ska gå hem också på sista raden. A Funny Thing... är också känd som Buster Keatons sista film. Rollen är liten och ganska löjlig, men Keaton får ändå fungera som deus ex machina och utlösa det för alla parter lyckliga slutet. Keaton levererar sina repliker med exakt timing och oföränderligt ansiktsuttryck, och direkt en gammal stumfilmsstjärnas pinsamma sorti kan man inte kalla det (jämför t.ex. med Stan Laurels och Oliver Hardys sorgliga förfall i slutet av sin karriär). Keaton höll ju dessutom på att återupptäckas under 1960-talet.