True Lies

James Bond möter Dr. Phil, och konstigt nog fungerade True Lies, James Camerons crossover till filmmonster från 1994 med Arnold Schwarzenegger och Jamie Lee Curtis i huvudrollerna, fortfarande efter närmare 20 år. Cameron vet onekligen hur man får en film att löpa som på räls. Den lätt juvenila tonen i True Lies är i ordets egentliga mening avväpnande, så man accepterar handlingen som den (tonårs-)fantasi den är och – nästan – överser med filmens helt onödiga stereotypisering av araber och utlänningar. Skurkarna kunde ju faktiskt lika gärna ha varit doktor Ond och hans anhang som vill ta över världen. För handlingen hade det saknat betydelse och dessutom hade det varit mera i samklang med filmens allmänna ”over the top” stilnivå. True Lies släpper alla cineastiska hämningar när Arnold och Jamie förenas i en djup kyss under palmkronorna, som på ett omslag till en Harlekin-roman, samtidigt som ett kärnvapen sprängs i bakgrunden och svampmolnet breder ut sig. Det måste vara 90-talets mest fantastiska filmscen. Och det är inte ens slutkyssen, utan sen hoppar Arnold ännu i ett stridsflygplan för att rädda dottern som King Kong… ursäkta arabterroristen jagat upp i en skyskrapa. Vad undertexter beträffar är True Lies en i raden av Cameron-filmer där en man frigör en kvinna till hennes rätta potential, som Michael Biehn i Terminator eller Leonardo DiCaprio i Titanic. Åtminstone behövde Arnold inte dö i slutet efter fullgjort uppdrag som de andra kristusfigurerna.