I det heliga Rysslands tjänst

Väl kodad satir, insvept i hemligheter är en gammal tradition i Ryssland. Också när man läser en modern författare som Vladimir Sorokin har man hela tiden känslan att det strax under textens yta finns något begravet som kanske är glasklart för de som är invigda i samhälle och kultur i dagens Ryssland. Å andra sidan behövs det ingen kulturell sensivitet för att se att Sorokin kör på som en stridsvagn. I romanen I det heliga Rysslands tjänst (2006; svensk översättning av Ben Hellman 2008) är det ingen svårighet att veta vem dikten om björnjägaren gäller, och nerklubbningen av Dostojevskij gör att man förstår att ryska kulturbevarare får kvassen i halsen. Subtil är Sorokin inte, så i något skede börjar man ju undra om inte de mera interna ryska hänvisningarna i romanen är lika brutala. I det heliga Rysslands tjänst skildrar en dag i en modern opritjniks liv i den närmaste framtiden (opritjnik = Ivan den förskräckliges hemliga polis). Det är ett auktoritärt Ryssland, tydligen ekonomiskt och politiskt hårt bundet till Kina (de kinesiska begreppen som genomsyrar språket), samtidigt som opritjnikerna är vakthundar med uppgift att bevara det rena och moraliska Ryssland. Det gör de med de gamla vanliga maffiametoderna. Redan på första sidan får vi veta att huvudpersonen Komjaga har vrålen från ett tortyroffer som ringsignal i mobilen. Härifrån rullar Komjagas dag vidare med mord och våldtäkter fram till det avslutande gruppsamlaget mellan de ledande opritjnikerna. Male bonding i sin mest grundläggande form, men skildringen får en att undra över Sorokins syften. Är det ett sätt att visa hur depraverade opriktjikerna är? Eller är det i stället en bild från ett djupt förmodernt Ryssland där homosexualitet knappt existerar som kategori och lite sex män emellan bara förstärker deras identitet som karlakarlar? Oh, those Russians, kanske Sorokin säger.

Walter Mittys hemliga liv

The Secret Life of Walter Mitty har fått rätt ljumma recensioner, men för min del tyckte jag riktigt bra om filmen. Ben Stiller är en av de få komikerna idag som kan bära upp en hel film, och skådespelare som Shirley MacLaine och Sean Penn i små biroller kan bara göra en film ännu bättre. Speciellt scenerna från Grönland och Island inger en upplyftande känsla av klassiskt roadmovie-filmskapande. Kanske den höjdpunkten kommer för tidigt i filmen, som efter Island hamnar i en onödigt välkänd fåra av typen romantisk komedi om att följa sina drömmar. Handlingen känns faktiskt lite tunn här och där, men då kan man minnas att originalnovellen av James Thurber är förvånansvärt kort, knappast mera än ett skissartat kåseri. Thurber skrev på sin tid för och om den triumferande amerikanska medelklassen efter andra världskriget, filmen TSLOWM däremot skildrar en ny tid av företagsfusioner och personalnedskärningar. Walter Mitty borde kanske ha grundat en stark fackförening, sådana som de har i Hollywood. Hur som helst, en sevärd film och en fin hyllning till den klassiska fotojournalistiken representerad av tidskriften LIFE.

Av vad är lycka

Tjocka romaner om romarriket; krig, generaler, greker, barbarer och deras kvinnor verkar vara på modet i denna den västerländska kapitalismens sena tid. Det är flödande berättelser om intriger och makt i imperium och provins; men alltför ofta föga mer än oäkta litterära avläggare till tv-serien Rome. När man läser Fredrik Långs Av vad är lycka. En Krösusroman får man en liten liten känsla att detta kanske är menat som en ironisk florettstöt åt alla dessa blodiga trilogier på tusen sidor per del av Conn Iggulden, Simon Scarrow och de andra grabbarna.* Antiken och dess makt- och penninghistoria är ju ett ämne som Lång själv länge varit intresserad av, men i motsats till sina internationella bestsellerkollegor har han väl knappast blivit rik på att skriva essäer om den grekiska filosofins idéhistoria. Krösus enligt Lång var den första som förstod det kapitalistiska penningflödet som idé; huvudpersonen i Av vad är lycka är dock en lycksökande yngling som i den klassiska pikareskens anda går från äventyr till äventyr, träffar de stora (typ, kungar) i sin samtid och kommer tillbaka till sin hemstad höljd i ära. Baksidestexten citerar Tuva Korsström som jämför Lång med Mika Waltari (”står inte långt efter”) som författare av historiska romaner, men är den täta litterära och historiska texten hos Waltari ens något som en nutida författare bör sträva efter? Iggulden et al. återskapar förvisso tillvarons detaljer och ger lokalfärg (eller snarare tidsfärg) åt historiens vardag, men den litterära texturen i deras mastodontverk är snarare uppblåst än tätvävd. Jag föredrar Lång, i Waltaris kölvatten eller inte.

*Ja, jag har noterat att det finns en hel undergenre av romantisk/erotisk Rom-litteratur som är skriven mestadels av kvinnor. Slagfältet förflyttas till sovrummet när centurionen möter generalens hustru/älskarinna/dotter. Men om denna litteratur vet jag sorgligt lite.

Campephilus imperialis

En gång trummade världens största hackspett i tallskogarna uppe i Sierra Madre Occidental, men inte mera. Den mexikanska kejsarspetten har med största sannolikhet gått samma väg som den närbesläktade och mera kända elfenbensnäbben C. principalis i USA och Kuba. Skogsindustrin förstörde häckplatserna, och i kombination med flitig jakt var resultatet förödande för den aldrig särskilt talrika kejsarspetten. De sista någorlunda pålitliga rapporterna är från 1990-talet. William L. Rheins film från 1956 av en hona i delstaten Durango inger en vemodig känsla. En av de sista av sin art.

En artikel av Tim Gallagher om en expedition till Sierra Madre 2010 på jakt efter kejsarspetten.

Gravity

Jag har alltid varit svag för Sandra Bullock, så jag traskade iväg för att se Gravity. Några särskilda förhandsförväntningar hade jag inte om filmen, hade bara skummat recensionerna och tyckt mig förstå att Gravity är en ganska lyckad liten film i Apollo 13:s efterföljd om en olycka i en rymdstation. Det stämde ganska långt, Apollo 13 var det, uppdaterad med en lätt feministisk touch för dagens behov och med fina vyer från rymden som gick hem också i 2D-versionen jag såg. För att vara en modern mainstream amerikansk film var Gravity behagligt dämpad i tonen*, med två personer i kamp mot rymdens hårda realiteter. Inga rymdmonster eller jordiska bad guys behövdes, och Bullock och George Clooney gavs tillräcklig tid att utveckla sina rollkaraktärer. På ett positivt sätt fungerade Gravity nästan som en filmatisk motsvarighet till någon rätt generisk science fiction-novell (av ”rymdprogram”-typen) från 1950-talet. Nyskapande är ju Gravity inte, men redan att för en gångs skull se en ny amerikansk film som verkar vara gjord för vuxna människor var uppfriskande.

* Och kort! Som i det klassiska Hollywood klarar Gravity av att både berätta och avrunda sin historia på en och en halv timme. Mera sådant.

World War Z

Det är vanligen ett dåligt tecken när en planerad filmatisering av en roman år efter år körs genom den ena manusmanglingen efter den andra tills bara ett genomprocessat ting som inte oroar filmbolagets ekonomer finns kvar – smaklös, formlös och reducerad till minsta gemensamma nämnare för den tänkta masspubliken. På nätet har diskussionerna om zombiefilmen World WarZ förundrat sig över att slutresultatet efter alla manuskommittéers framfart inte längre överhuvudtaget har något kvar av handlingen i Max Brooks bestseller från 2006. – Ett berg av klichéer tänkte också jag under filmens första halvtimme, även om det blev lite bättre sen. Det som kanske ändå räddar filmen är några fina setpieces där zombierna anfaller och bryter genom alla försvarslinjer: i Philadelphia, i Jerusalem, i ett flygplan, och så, som peripeti, det nervpirrande smygandet i laboratoriets korridorer som leder till vetenskaplig insikt och världens räddning. Upptakten innehåller alla de välkända elementen med en hjälte som dragit sig tillbaka till familjens sköte men blir övertalad att ta sig an fallet. Det är så konservativt att man inte vet om man ska gäspa eller skratta. Trots alla försök att visa hur Brad Pitt antagit en ”okonventionell” könsroll (han gör frukost åt frun och barnen) blir han snabbt den aktiva hjälten som med vild beslutsamhet försvarar sin familj (förvandlingen går snabbare än man hinner säga ”zombie”). Hustruns roll blir att vänta på honom i hangarfartyget där hon placerats med barnen. Man ser henne bädda sängen i hytten och liknande husliga aktiviteter, när hon inte ställer till det för maken på distans genom att ringa till honom så ringsignalen väcker zombierna. Kvinnor enligt Hollywood. Jag hoppas verkligen att någon arg feminist tar sig an filmen, redan sättet som ”moder” natur uttryckligen omtalas som en ”bitch” borde få klockorna att ringa (och det är rent fantastiskt hur många soldaters manliga aktiviteter och militära organisation det behövs för att besegra henne). Dock är Pitt någon sorts representant för FN, och man strävar efter en vetenskaplig analys av zombieproblemet, så vi slipper åtminstone denna gång förklaringen att det hela är ett gudomligt straff. World War Z är en zombiefilm som alltså kanske ändå strävar mot någon sorts ”realism”  (på den moderna zombiemytens villkor, förstås). En liten ljuspunkt just då jag trodde att zombiefilmen gått ner sig i ren camp av typen Zombieland. Dessutom, slår mig en tanke, var om inte i zombiefilmen är den rätta platsen för klichéer: ständigt återkommande och omöjliga att ta död på (ty de är redan döda, men vet det inte själva).

Förvandlingen

Det var Franz Kafkas Förvandlingen* som i tiderna fick mig att börja misstro den akademiska litteraturforskningen. Ingen hade berättat för mig att Kafka är en humoristisk författare. Det är ju rena rama farsen när den jättelika insekten Gregor Samsa kryper längs väggar och tak i sitt rum, lämnande ett klibbigt spår efter sig som den genanta familjehemlighet han förvandlats till. Desperat humor kanske, men definitivt humor. Förvandlingen är alltjämt en fascinerande berättelse om sociala rollspel och familjen Samsas förändrade interna maktkonstellationer. Gregor Samsa har offrat sig för familjens väl, tagit ett meningslöst arbete som handelsresande för att försörja föräldrarna och systern och för att avbetala faderns skuld, men när han dör verkar de närmast lättade att bli av med honom. Kanske de alltid känt sig fastkedjade vid honom, trots eller eftersom de var ekonomiskt beroende av honom. Åtminstone är det med påfallande tillförsikt de ser fram mot framtiden efter att städerskan sopat ut hans lämningar. De är befriade, och det första de gör är att lämna lägenheten för en gemensam utflykt: Därefter lämnade alla tre lägenheten tillsammans, vilket de inte hade gjort på flera månader, och tog spårvagnen ut ur staden. De satt alldeles ensamma i sin vagn och den varma solen sken rakt in. De diskuterade bekvämt tillbakalutade på sina bänkar sina framtidsutsikter, och det visade sig att dessa vid närmare betraktande inte alls var dåliga … **

*Skriven 1912 och första gången publicerad 1915. Ett hundraårsminne.

** Övers. Karl Vennberg och Caleb J.Anderson.

Fascisten; eller: Mannen som sökte sin roll

Jag tror jag tycker ganska bra om Bernardo Bertoluccis Il Conformista (1970).* Å andra sidan kommer man inte ifrån att det är en ganska egendomlig film, och dessutom egendomlig på alla möjliga plan. Huvudpersonen Clerici (Jean-Louis Trintignant) verkar leva i en posttraumatisk bubbla efter ett mord han tror att han begått som liten, något som påverkat hela hans liv. Och därav kanske den häftiga reaktionen med vilda anklagelser åt alla håll när han upptäcker sanningen. Han var ingen mördare, men det var just som hemlig mördare han som vuxen försökte bevisa sin tillhörighet i sitt fascistiska samhälle. Han är kort sagt misslyckad, både som man och som mördare. För filmen rör sig ju i tiden från ett (privat) mord han tror att han begått till ett (statsanstiftat) mord han inte är karl nog att klara av (för att minnet av det föreställda mordet ställer sig i vägen?). Och staten som litade på honom. Hur man vänder sig har man samvetskvalen bak. Trintignant är mycket bra här och understryker skickligt de autistiska dragen hos Clerici, som om han är en man som utan förståelse försöker tillägna sig ett förväntat yttre beteendemönster.** Psykologi som estetik. Fascism som teater. Om Il Conformista säger något om fascismens psykologi är det i gestaltningen av hur den som politisk rörelse gör människor till roller i ett skådespel i väldiga kulisser. I Il conformista ordnar sig människorna i rummet som på en teaterscen, inte bara i den absurda fascistiska arkitekturen i ministeriet och mentalsjukhuset, utan också i dansrestaurangen i Paris. Kanske är det logiskt att mordkomplotten får sin upplösning ute i den dramatiska naturen (fascisterna tyckte ju om den manliga alpnaturen), uppe i Savoyens berg i snön bland de vajande och knarrande träden. (Den ena berömda scenen efter den andra. Men helhetsintrycket av filmen är svalt, nästan oengagerat iakttagande, och påfallande ironiskt. Vi förblir åskådare.)

* En liten reservation, dock. Jag brukar så där i allmänhet tycka om att se filmer jag såg redan anno dazumal. Fascisten såg jag första gången på 90-talet då den förstås sedan länge var en etablerad klassiker.

** I diegesis understryks den latenta autismen genom de många scenerna med människor som befinner sig på var sida om en glasruta (i och för sig en vanlig bild för kontaktlöshet i 1960-talets film).

Olinguitobloggning

Halvbjörnarna av släktet Bassaricyon kallas för Olingobjörnar på svenska, men den nyupptäckta arten som BBC med spansk diminutiv kallar Olinguito har knappast något eget svenskt namn. Historien om hur Bassaricyon neblina från Colombia och Ecuador fördes under vetenskapens strålkastare har sina poänger. Också ett så här pass stort rovdjur (ungefär kattstorlek) upptäcktes inte hemma hos sig i Andernas molnskogar, utan i ett museum i Chicago, av zoologen Kristofer Helgen. DNA-analys är numera rutin för artbestämning av okända arter. BBC-artikeln har en fascinerande ögonblickbild från skinnens och benens värld i National Museum of Natural History i Washington: More than 600,000 specimens are flat-packed in trays to save space, their bones picked clean by specially bred beetles and stored in boxes alongside their skins. (Ännu bättre om skalbaggarna varit specialtränade och inte bara specialuppfödda för uppgiften.) I alla fall har man nu hittat Olinguiton också ute naturen, så slutet gott - men historien har en förhistoria också. Redan på 1960-talet hade nämligen en olinguito hamnat i USA: And scientists now believe an olinguito was exhibited in several zoos in the US between 1967 and 1976. Its keepers mistook it for an olinga - a close relative - and could not understand why it would not breed. It was sent to a number of different zoos but died without being properly identified. Det finns t.o.m. ett foto  av denna ytterligt ensamma individ utan chans på genmarknaden. Ett särskilt öde: inte den sista av sin art, men att tillhöra en helt och hållet okänd art.

Hjärtdjur

Jag vet att Herta Müller anses ”svår”, men hon är en författare som vinner på att läsas så att säga i flera lager (men vill man ha tid). I sina essäer är hon klar och bitter. Den korta romanen Herztier utkom i Tyskland 1994, på svenska 1996. Här är min Leserführung 2013. Först en snabb genomläsning för att få en hum om handlingen. Sedan en andra gång för att egentligen förstå vad som pågår. Sedan kanske ytterligare en djupläsning för att penetrera språk och de märkligt kodade metaforerna. Det är en ”postmodernistisk” läsning, i samma anda som boken skrivits, men i samma andetag är det tydligt att Müller är en ”berättare” som gömmer sig när hon inte längre vill ”berätta”. De vita rutorna är där som stängda portar. Ändå så konkret, Müller har trots allt aldrig sagt annat än att det är en bearbetning av hennes egna erfarenheter. Hjärtdjur handlar om hur livet i ett totalitärt samhälle förgiftar allt, om rädslan, misstänksamheten t.o.m. gentemot vännerna som försöker luta sig mot varandra men som inte vågar lita på någon (eller ens sig själv?), och samtidigt hur beroende och bundna (för att inte säga hoptrasslade med rep) av varandra de blir. I Rumänien blir alla prostituerade är Müllers tema med variationer. Här har alla något de kan hämnas på alla andra för. De historiska oförrätterna bubblar som tjock olja. Och vi sår vidare. Hjärtdjur är ett moln av associativa korta texter som sammanlagda bildar något som kunde kallas en helhet. Det är som verkligheten och minnet, inte finns ju en ”handling” i våra liv heller. En lös handlingstråd finns: från studielivet och försöken att skapa en egen privat zon (det verkligt samhällsfarliga) till flytten till Tyskland, eller döden. Man kan kanske också läsa Hjärtdjur som en rapport från en moderniseringsprocess i diktaturen; studerandena från byarna och spänningarna till föräldrarnas generation (Rumänientyskarnas historia: fäderna som SS-män). De gapande hålen i diskursen är lätta att psykologisera: vilka svek gömmer de? Antydningarna, lakunerna och de snåriga metaforerna berättar sin egen historia, hur språket kroknar i diktaturen.

Wikipedia har en utmärkt sammanfattning om handling, tematik och språk i Hjärtdjur.

Mallorca år '51

Lorenz von Numers Konungariket Mallorca från 1951 är en rapport från det levande nuet, så som livet levdes på Balearerna (och, förstås, som det uppfattades av den beläste turisten LvN) i början på 1950-talet. Det var före den verkliga turistinvasionen tog fart på allvar en tio år senare och mycket har förändrats på Mallorca sedan dess. Ändå ger skildringen egentligen inte ett daterat intryck. Jag får åtminstone inte samma känsla av en ohjälpligt förlorad värld som Göran Schildts reseskildringar från samma tid inger mig. Oaktat von Numers många utflykter till Balearernas växlingsrika historia! Kanske det är von Numers spänstiga och ironiska språk som gör det, den påtagliga närvaron i texten som gör att man läser boken så att säga på samma tidsplan som den är skriven. von Numers karikerar kanske lite det han upplever, men ser den verkliga människan och tar människor som de är (tycker man). Schildt är mera tidstypisk och ironiserar speciellt i sina första böcker ofta på ett nedlåtande sätt över lokalbefolkningens märkliga vanor. von Numers sociala elitism tar sig lite andra uttryck (självfallet förbereder den bildade resenären sig genom att läsa in sig på Mallorcas medeltida historia och dess kungar, det behöver inte ens sägas), och självfallet föraktar han all massturism. Francodiktaturen får en mera indirekt behandling, men nog så giftdrypande i sin egen kulturelitistiska kontext. von Numers blev faktiskt arresterad som spion när han besökte Menorca, så ovanligt var det ännu på den ön med sysslolösa turister som bara gick omkring och tittade, och hos guardia civil möter han sitt första officiella porträtt av Franco, ”en hult leende generalissimus i fyrfärgstryck”. Så följer ett besök hos den statliga polisen, och också här finns förstås ett ”oljefärgstryck av av generalissímus i helfigur”. Kombinationen av spansk diktator och färgtryck för massmarknaden gör att vi ryser med von Numers.

Lorenz von Numers (1913-1994) hör till de mer eller mindre glömda.Wikipedia listar en del av den omfattande bibliografin.

Den kulturhistoriska bläckfläcken

I En vinter på Mallorca berättar George Sand om en katastrof som inträffade under ett besök i greven av Montenegros palats i Palma de Mallorca någon gång hösten 1838. Gästerna – det var George Sand och Frédéric Chopin och kanske någon annan - blev förevisade grevens bibliotek. Gabriel Vallsecas portolankarta från 1439 med bl.a. de nyupptäckta Azorerna, redan då berömd och med en anteckning om att Amerigo Vespucci i tiderna betalat 80 gulddukater för den (George Sand anger 130 dukater), rullades ut på ett bord och någon placerade ett bläckhorn på ett hörn, och - tjoff! - rullade kartan ihop sig. Alla skrek och sprang om varandra, och någon hämtade vatten och började i panik torka upp bläcket, vilket fick öarna på kartan att "simma i ett hav svartare än Svarta havet" och de delikata illustrationerna att lösas upp och rinna bort… Episoden förbättrade inte George Sands rykte på Mallorca. Kartan finns ännu kvar, numera i Museu Marítim i Barcelona. Det är möjligt att man med nutida restaureringsmetoder fått bort det mesta av bläcket, men den mörka missfärgningen till vänster är väl fortfarande ett minne av händelsen. Genom George Sands skildring i en berömd bok blev i alla fall det banala missödet upplyft till en episod i västerlandets kulturhistoria, en del av kartans historia i lika hög grad som Amerigo Vespuccis anteckning om de 80 gulddukaterna.

Nyårsdikten 2013

L. Sprague de Camp skrev The Little Green Men för ett tal 1976. Man kan tänka sig att vissa av 1970-talets kulturella fenomen verkade lite irriterande för den gamle rationalisten. Just den kontexten - Blavatsky och von Däniken! - märks förstås i The Little Green Men, men visst finns här fortfarande ett och annat att begrunda.

The Little Green Men

Ah, little green fellows from Venus
   Or some other planet afar:
From Mars or Calypso or, maybe,
   A world of an alien star!

According to best-selling authors-
   Blavatsky to von Daniken-
They taught us the skills that were needed
   To make super-apes into men.

They guided our faltering footsteps
   From savagery into the dawns
Of burgeoning civilization
   With cities and writing and bronze.

By them were the Pyramids builded;
   They reared the first temples in Hind;
Drew lines at Peruvian Nazca
   To uplift the poor Amerind.

With all of these wonders they gave us
   It's sad these divine astronauts
Revealed not the answers to questions
   That foil our most rational thoughts. 

Such puzzles as riches and paupers,
   The problems of peace and of war,
Relations between the two sexes,
   Or crime and chastisement therefore.

So when we feel dim and defeated
   By problems immune to attack,
Let's send out a prayer electronic:
   "O little green fellows, come back!"

Mänskligt, rätt så mänskligt

Om de sociala djurens interna maktspel. Jag såg ett naturprogram på TV om gelador (Theropithecus gelada). Där satt de i sin leopardfria nationalpark och iakttog förstulet varandra, höll så intensivt koll på sina artfränder att de knappt hann äta. Man snedblickade, sidblickade, vände lätt på huvudet. Det var som en spagettivästern av Sergio Leone (före revolvrarna talar). En nyttig påminnelse om att djur är lika styrda av sina gener som vi människor är.

(Fotot ovan är från Primate Info Net, fotograf Kalle Stolt.)

Om det bildsköna på internet

1800-talets återkomst. Begreppet "bildskön" var senast relevant på 1800-talet då det ännu hade ett sakligt innehåll. Det förskönade porträttet var helt i linje med tidens konstfilosofi om det sublima och upplyftande i konsten. I något skede fick vi sedan realismen som estetiskt ideal.* Gumman med katten, pojken med kråkan. (Och antagligen gjorde också fotografiet sitt för att visa den mänskliga nunan som den är.) Som språkligt uttryck hängde förstås begreppet med en tid ännu; de bildsköna ynglingarna fick sin sista reträtt i dagstidningskåseriet som själv förde en tynande tillvaro mot slutet av 1900-talet. Meningar utan innehåll, den postmoderna ironin. Men något hände, och nu väljer vi åter alla dessa stylade avatarer och ikoner som representerar oss i nätets värld; storögda, klarögda, klarhyade, framför allt unga. Metafysiska idealgestalter i våra diskussionsfora. Oscar Wilde skrev om Dorian Grays porträtt som åldrades i stället för modellen, så man undrar när vi kan flytta våra egna åldringsprocesser till den där andra världen. Om det inte är vi som är porträttet.

* Aldrig helt oifrågasatt, förstås. Det underjordiska motståndet mot verkligheten tog sig sina estetiska uttryck, inte alltid oskyldiga, på diverse massmarknader. Oljetryckens Jesus - vacker. Den socialistiska realismens hjältar - vackra. Ideala nazister - vackra. Invånarna i reklamens värld - vackra. Religion, politik, affärer och kitsch. Folk ville ha nånting nätt.

La Rondinaia

Stillbilden ovan är från The Life Aquatic with Steve Zissou, ett slags vändpunkt i filmen där Bill Murrays Steve och Anjelica Hustons Eleanor återförenas (med Eleanors hårfagra "forskningsassistent" Javier som tredje hjul). Stället där de möts är inte vilken koja som helst, utan författaren Gore Vidals magnifika villa La Rondinaia, ”svalboet”, i Ravello på Italiens Amalfikust. Synd bara att vi inte får se mera av villan där den hänger högt uppe på klippkanten över havet, men det ingick kanske i villkoren att fasaden inte skulle få visas. De korta glimtarna från villans interiör är spännande nog. Inspelningen skedde 2003 då Vidal redan återvänt till USA för gott, och hans gudson Muzius Gordon Dietzmann som spelar Javier fungerade i verkliga livet som någon sorts gårdskarl eller husvakt. La Rondanaia såldes sedan till en italiensk affärsman som enligt uppgift planerar göra villan till ett lyxhotell.

En artikel i New York Times från 2004 om Gore Vidal och La Rondinaia.

Trädhummerbloggning

Det kallas för "the Lazarus effect", med Latimeria chalumnae - kvastfeningen - som det mest skinande exemplet. Det rör sig alltså om djur- och växtarter som man trott vara utdöda, men inte var det. Just kvastfeningen var ju spektakulär genom att man bara kände den som fossil, men exempel på arter som samlades in och beskrevs någon gång på 1800-talet och sedan sågs nästa gång ett par hundra år senare är inte helt ovanliga. För det mesta rör det sig om ganska oglamorösa små djur som levt och förökat sig i sina skogar och havsdjup utan att göra något väsen av sig, och lasaruseffekten ska minst av allt tas som bevis för att mammutarna ännu betar i Sibirien. Berättelsen om Dryococelus australis eller "Lord Howe Island stick insect" är ändå ganska fantastisk. Den jättelika insekten* som kravlade omkring på Lord Howe Island och kallades för "tree lobster" av invånarna utrotadas av råttor på huvudön redan på 1920-talet, och därefter trodde man att artens saga var all. På 1960-talet började det komma rykten om att trädhumrarna fortfarande förekom på Ball's Pyramid, en 562 meter hög klippö som reser sig brant ur havet ca 20 kilometer sydöst om Lord Howe. Bergsklättrare hade sett döda exemplar av trädhumrarna, men inte före 2001 kunde en expedition visa att trädhumrarna fortfarande existerade. Det fanns 24 individer som levde på ett enda bestånd av busken Melaleuca howeana. Hur de ursprungligen kommit dit vet man inte, men i alla fall slutade det hela någorlunda lyckligt med ett uppfödningsprogram i Melbourne zoo. Målet på lång sikt är att återinföra arten på Lord Howe, men det är förstås ingen större idé så långe råttorna finns kvar.

* I ordningen Phasmatodea eller spökskräckor - D. australis är alltså släkt med de mera välkända vandrande pinnarna.

Näbbvalsbloggning

Omständigheterna är sorgliga, men två näbbvalar, en hona med unge, som strandade i Nya Zeeland i december 2010 visade sig vara en mindre zoologisk sensation. De identifierades först som den vanliga arten Mesoplodon grayi, men efter genetiska undersökningar har man nu kommit fram till att de tillhör släktingen M. traversii (på engelska "spade-toothed beaked whale"). Familjen näbbvalar har flera dåligt kända arter, och just M. traversii har aldrig ens beskrivits från ett levande exemplar - arten var förut bara känd ("för vetenskapen", som det brukar heta) från tre skallfynd i Nya Zeeland och Chile 1872, 1950 och 1986! Naturen har ännu sina hemligheter att upptäcka, och väl så. Scientific American har detaljerna här och här.

Pop

För inte alltför länge sedan skrev unga debuterande (manliga) författare mer eller mindre självbiografiskt färgade skildringar om sina huvudpersoners supande och knullande, och utropades i bästa fall till ”sin generations röst” eller liknande. Marcus Prests debutroman Pop (2011) fick mig att tänka på att sådana ”generationsromaner” knappast skrivs längre. Man kan undra på om det beror på att det numera blivit uppenbart att det inom varje årsklass lever många ”generationer” med skilda parallella liv, eller om själva generationsklyftan ersatts av andra frontlinjer. Eller så handlar det helt enkelt om att skönlitteraturens roll blivit en annan än den var. I alla fall är det svårt att läsa in samma självbiografiska representativitet i Pop som för 30-40 år sedan utmärkte romaner som t.ex. Ulf Lundells Jack. Nu menar jag inte att Pop inte skulle säga något om världen i nuet. De unga människor som befolkar Pop är med sitt kontrollbehov och sin utseendefixering förvisso uttryck för vår tid. Dessa unga män lever för sina kroppar, med en medvetenhet intill parodi om klädmärken, hudkrämer, pillerburkar och vilket intryck de gör på andra i ett ständigt pågående maktspel. Deras homosociala narcissism yttrar sig i att de ständigt jämför sig med varandra och kollar in varandras vältränade muskler i duschen efter gymet. Prest betonar deras tillvaro som vandrande varumärken genom att ta in långa reklamtexter som sådana i texten, vilket väl (får man hoppas) ska uppfattas ironiskt. Som flera kritiker påpekat är det lite Bret Easton Ellis över det hela. Också i Prests värld söker sig välartade unga män med pappor som betalar till drogaffärer och boxning för spänningens och den fysiska utlevelsens skull. Den yttre miljön är påfallande abstrakt, en vagt science fiction-aktig nära framtid med antydningar om kris och undantagstillstånd. Det finns militär och polis överallt, men allt vi får veta om geografin är att en å flyter genom staden där huvudpersonerna bor (som t.ex. Åbo, antar jag. Knappast väl ändå Borgå eller Nykarleby?). Jagpersonen drivs mot sitt sammanbrott i en hårdnande spiral av sociala ambitioner, droger och det gamla vanliga testesteronet, samtidigt som verkligheten i form av den organiserade brottligheten han så lättsinnigt gett sig i lag med tränger sig på. En kapitelrubrik som ”Snap, crackle, pop!” antyder någonting som brister, men helt klart blir det inte vad egentligen pågår i slutkapitlen. Det känns lite som om Prest lämnar läsaren i sticket på slutrakan av en i övrigt imponerande formsäker roman.

World Invasion: Battle Los Angeles

World Invasion: Battle Los Angeles (Jonathan Liebesman, 2011) hör till de där filmerna som man tänkt slötitta på och sedan inser att de är en hel del bättre än sitt rykte. Det som talar för WIBLA är att den inte försöker vara mera än den är, d.v.s. i grunden en tämligen traditionell krigsfilm om en grupp soldater i strid. Perspektivet håller sig så strikt till soldaternas upplevelser på markplanet att man knappt noterar att det råkar vara utomjordningar de slåss mot. Dessa aliens kunde lika gärna vara vilken jordisk fiende som helst, inte minst med tanke på att de trots sin teknologiska överlägsenhet ändå låter sig besegras av en grupp amerikanska marinsoldater… Utgångspunkten är annars en gammal god scifi-idé; utomjordingarna är ute efter jordens vatten, men som sagt är motivet inte särskilt integrerat i filmens handling. Möjligen kan man se en parallell till oljan och kriget i Irak (några lätta hänvisningar i filmen som antyder att Los Angeles = Bagdad). Som stridsskildring ger WIBLA en realistisk känsla med sin rörliga kamera och snabba klipp. Låt vara att den innehållsmässigt vandrar längs väl trampade stigar. Det är stridens intensitet och relationen mellan män i strid, framför allt den oerfarne löjtnanten kontra den hårdföre veteran-sergeanten. Gränsen mellan att vara medveten om genrens traditioner eller bara rada upp gamla klichéer efter varandra är en tunn linje i vattnet, antar jag, men jag tycker att World Invasion: Battle Los Angeles i stort sett kommer på rätt sida om den linjen.