Om det bildsköna på internet

1800-talets återkomst. Begreppet "bildskön" var senast relevant på 1800-talet då det ännu hade ett sakligt innehåll. Det förskönade porträttet var helt i linje med tidens konstfilosofi om det sublima och upplyftande i konsten. I något skede fick vi sedan realismen som estetiskt ideal.* Gumman med katten, pojken med kråkan. (Och antagligen gjorde också fotografiet sitt för att visa den mänskliga nunan som den är.) Som språkligt uttryck hängde förstås begreppet med en tid ännu; de bildsköna ynglingarna fick sin sista reträtt i dagstidningskåseriet som själv förde en tynande tillvaro mot slutet av 1900-talet. Meningar utan innehåll, den postmoderna ironin. Men något hände, och nu väljer vi åter alla dessa stylade avatarer och ikoner som representerar oss i nätets värld; storögda, klarögda, klarhyade, framför allt unga. Metafysiska idealgestalter i våra diskussionsfora. Oscar Wilde skrev om Dorian Grays porträtt som åldrades i stället för modellen, så man undrar när vi kan flytta våra egna åldringsprocesser till den där andra världen. Om det inte är vi som är porträttet.

* Aldrig helt oifrågasatt, förstås. Det underjordiska motståndet mot verkligheten tog sig sina estetiska uttryck, inte alltid oskyldiga, på diverse massmarknader. Oljetryckens Jesus - vacker. Den socialistiska realismens hjältar - vackra. Ideala nazister - vackra. Invånarna i reklamens värld - vackra. Religion, politik, affärer och kitsch. Folk ville ha nånting nätt.