Pop

För inte alltför länge sedan skrev unga debuterande (manliga) författare mer eller mindre självbiografiskt färgade skildringar om sina huvudpersoners supande och knullande, och utropades i bästa fall till ”sin generations röst” eller liknande. Marcus Prests debutroman Pop (2011) fick mig att tänka på att sådana ”generationsromaner” knappast skrivs längre. Man kan undra på om det beror på att det numera blivit uppenbart att det inom varje årsklass lever många ”generationer” med skilda parallella liv, eller om själva generationsklyftan ersatts av andra frontlinjer. Eller så handlar det helt enkelt om att skönlitteraturens roll blivit en annan än den var. I alla fall är det svårt att läsa in samma självbiografiska representativitet i Pop som för 30-40 år sedan utmärkte romaner som t.ex. Ulf Lundells Jack. Nu menar jag inte att Pop inte skulle säga något om världen i nuet. De unga människor som befolkar Pop är med sitt kontrollbehov och sin utseendefixering förvisso uttryck för vår tid. Dessa unga män lever för sina kroppar, med en medvetenhet intill parodi om klädmärken, hudkrämer, pillerburkar och vilket intryck de gör på andra i ett ständigt pågående maktspel. Deras homosociala narcissism yttrar sig i att de ständigt jämför sig med varandra och kollar in varandras vältränade muskler i duschen efter gymet. Prest betonar deras tillvaro som vandrande varumärken genom att ta in långa reklamtexter som sådana i texten, vilket väl (får man hoppas) ska uppfattas ironiskt. Som flera kritiker påpekat är det lite Bret Easton Ellis över det hela. Också i Prests värld söker sig välartade unga män med pappor som betalar till drogaffärer och boxning för spänningens och den fysiska utlevelsens skull. Den yttre miljön är påfallande abstrakt, en vagt science fiction-aktig nära framtid med antydningar om kris och undantagstillstånd. Det finns militär och polis överallt, men allt vi får veta om geografin är att en å flyter genom staden där huvudpersonerna bor (som t.ex. Åbo, antar jag. Knappast väl ändå Borgå eller Nykarleby?). Jagpersonen drivs mot sitt sammanbrott i en hårdnande spiral av sociala ambitioner, droger och det gamla vanliga testesteronet, samtidigt som verkligheten i form av den organiserade brottligheten han så lättsinnigt gett sig i lag med tränger sig på. En kapitelrubrik som ”Snap, crackle, pop!” antyder någonting som brister, men helt klart blir det inte vad egentligen pågår i slutkapitlen. Det känns lite som om Prest lämnar läsaren i sticket på slutrakan av en i övrigt imponerande formsäker roman.