Se7en i Pyongyang

I dagens Helsingin Sanomat kunde man inhämta att studerande i engelska i universitetet i Pyongyang får se filmer som Harry Potter och, något förvånande, seriemördarfilmen Seven. Seven (David Fincher, 1995) är som vi minns en påfallande mörk film, tung av religiös symbolik (ondskans krafter). Antagligen uppfattas den som politiskt korrekt i Nordkorea just på grund av den tröstlösa bilden den ger av det västerländska samhället. Samtidigt var Seven i högsta grad ett inlägg i en av de amerikanska kulturdebatterna under 1990-talet, den om valet mellan säridentitet(er) och vår västerländska kanon med sina döda vita män. Den svarte polisen som spelas av Morgan Freeman löser fallet just genom sin litterära bildning (det var Dantes Den gudomliga komedin som förde honom på spåret, om jag minns rätt). Paradoxalt nog delar han alltså kulturell referensram med seriemördaren, i motsats till den ytliga och testesterondrivna kollegan Brad Pitt. Det som ju sedan händer i Nordkorea är att filmen möter en publik med helt annan förväntningshorisont. Man kan i bästa Cultural Studies-anda fråga vad de nordkoreanska studenterna egentligen ser. "Killarna verkade gilla den", som en kvinnlig student säger.