Mr Foe

Robinson Crusoe hör till de västerländska myterna, under 300 år omcirklad av ett tätnande litterärt moln av tilldiktningar, omdiktningar, tolkningar, parodier och versioner för barn. Foe, J.M. Coetzees bidrag till bygget från 1986 (svensk översättning 1989 med titeln Mr Foe), hänvisar förstås till Daniel Defoe, men väl samtidigt till det engelska ordet för ”fiende”. Coetzees sätt att utveckla en roman: samtidigt som läsaren erbjuds uppenbara och nästan övertydliga tolkningsmöjligheter pågår samtidigt underliga saker i historians inre. Att undergräva själva berättarstrukturen i historian han berättar är en teknik som Coetzee använt i flera romaner, så också i Mr Foe. Här finns Fredag med den avskurna tungan, stum och språklös och utan historia som världens koloniserade folk, här finns Susan Barton som är kvinnan som – vet vi som läst Robinson Crusoe som man ska – i slutändan skrevs helt och hållet ur historien. Så långt är allt väl: temat i Mr Foe handlar om vem som kontrollerar berättelsen, vem som får sista ordet. Komplikationer är: Är inte Fredag samtidigt fri i sin stumhet, oåtkomlig och befriad från tvånget att förklara sig själv, att bli definierad och att definiera sig själv inför övermakten? Kommer inte Susan Barton in i männens gemensamma paradis som civilisationens tvång, med sitt behov av tideräkning och sitt brinnande krav på kommunikation? Kvinnan som kultur, mannen som natur. Susan Barton är en kvinna som vet hur man tar kommandot. Varken Cruso eller Fredag vill lämna sin ö, och Cruso dör bort så snart de blir räddade av ett fartyg. Susan Barton kallar sig Crusos änka när de kommer till London och söker upp författaren Foe för att berätta sin historia. Hon installerar sig i hans hem när han är försvunnen, skriver brev till honom som aldrig blir besvarade. Hennes eget förflutna manifesteras när hennes dotter som borde vara försvunnen i Brasilien dyker upp, eller någon som påstår sig vara dottern. Foe åtar sig att skriva, men vill – med tanke på publiken – dramatisera och färglägga det händelselösa livet på ön. Vems är denna berättelse om tre människor på en ö, som börjar ta sina egna vägar, skjuta sidoskott åt alla håll? Jag tror inte Coetzee egentligen är påverkad av Nietzsche, men visst påminner det hela om Nietzsches tanke om språket som en metastrukur för verkligheten som befriar sig och definierar sin egen verklighet.* Berättelsen om mannen på ön med sin stumma slav och kvinnan som kom till dem från havet blir en metaberättelse med ett bara tillfälligt förhållande till det som ”egentligen” hände. Inte för att man kan lita på att man vet någonting om det heller. Vi har bara Daniel Defoes och J.M. Coetzees sanna berättelser.

* Litterärt sett är det förstås också något av en ”postmodernistisk” kliché.