20.3.11

J.M.G. Le Clézio

Ett par korta berättelser av J.M.G. Le Clézio gav mersmak. Efter den första tveksamheten hur man egentligen ska ställa sig till Le Clézios högtidliga språk och ibland nästan predikande tonfall vänjer man sig och inser hur medvetet han gått in för stilen, som om språket på riktigt betyder något, på riktigt kan användas för kommunikation mellan människor. Vi ska inte vara rädda för de stora orden skriver han, och detta är förvisso en författare för vilken all postmodern ironi är främmande. Några gammaldags vändningar här och där gör att man kanske också lite misstänker att han fått en kongenial översättare i Ulla Bruncrona, med finlandssvensk bakgrund. Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (2006) handlar om en resa till ön Raga i Vanuatu som de europeiska upptäckarna gav det fula namnet Pentecost. Blandningen av reseskildring, historia och filosofisk betraktelse kan föra tankarna till Bruce Chatwin, men Chatwin är konkretare, kanske brittiskt nyktrare (oaktat att vi nu vet att Chatwin redigerade sina hågkomster från Patagonien med hård hand). Le Clézio är tämligen vag vad gäller yttre händelser och ”gör” egentligen inte så mycket. Han besöker ett kloster, fotvandrar till en by i bergen, vägrar att besöka en annan by där man tar betalt av turisterna för att visa den traditionella livsföringen som är bungy-hopp, penisfodral och bara bröst. Han kommer in på Nya Hebridernas svårartade koloniala historia via systemet med ”blackbirding” där människor fångades in och fördes till Australien för vad i praktiken var slavarbete och som pågick in på 1900-talet. Människor minns, och minnen förvandlas till kollektiva myter. Den indirekta men starka inlevelsen förde nunnan i klostret i Melsissi till Nya Kaledonien för att besöka grottan där självständighetsrörelsens martyrer sköts ihjäl på 1980-talet. Le Clézio ser det som en del av en gemensam historia som håller på att skapas i Stilla havets övärld, en berättelse om motstånd och om samband i tiden och i rummet. I huvudstaden Port Vila hör Le Clézio den internationella vandringssägnen ”välkommen till aidsklubben” som han tidigare hört på Mauritius på andra sidan jordklotet. I det här fallet handlar berättelsen om en otrogen hustru som offer (älskaren med aids, mannen som förskjuter henne, barnen hon förlorar), och förstås är det en historia som kan ha många perspektiv, många skurkar.* Le Clézio verkar mena att det väsentliga är vilka berättelser folk tror på, deras förmåga till empati med fiktionen. Också i Afrikanen (2004), Le Clézios rekonstruktion av sin far som var läkare i Kamerun och Nigeria och som han träffade första gången som åttaåring, säger Le Clézio att han genom sin blotta föreställningskraft kan leva sig in i sin fars liv och tankar under åren i Afrika, och likaså sin mors. Litterärt är det naturligtvis en romantisk position, men någon flummare är Le Clézio inte. Men han är en författare som tror på berättelsens och inlevelsens kraft.

*(Den vanliga versionen i västerlandet är väl mannen som raggar upp en okänd kvinna, och som beroende på vem som berättar antingen handlar om manlig skräck för kvinnlig kontaminering, eller också om den otrogne mannen som får sitt rättvisa och oundvikliga straff.)

Inga kommentarer: