Kommentatorn Klinkmann ställde i samband med en annan post frågan om det är något särskilt med just finlandssvenskar och öar, och om om man kan beskriva finlandssvenskheten som en ö. Jag vet inte, spontant tycker jag att själva idén om en ö är att ön är en väl sammanhållen helhet med klara gränser (ön som en egen liten värld; kanske orsaken till att så många är fascinerade av öar). Däremot är finlandssvenskheten minst av allt ett väldefinierat begrepp, fråga bara finlandssvenskarna själva vad de menar med det och om de alls vill kalla sig finlandssvenskar. Starta en diskussion om finlandssvensk identitet, och snart ryker stopporna. Många finlandssvenskar har givetvis rent konkreta erfarenheter av övistelser i skärgården, men det är inte riktigt samma sak. Man kunde ju tänka sig ett metaforiskt samband: den ensamme finlandssvensken, isolerad likt ön i havet. Själv är jag ändå just en "typisk finlandssvensk" som seglat från holme till holme, så jag vet att havet förenar. Från Ture Jansons skildring av de ensamma svenskarna till Merete Mazzarellas litteraturteoretiska idé om det trånga rummet går en rät linje, men då måste man minnas att det i grunden handlar om en sociologisk process som i första hand berört en minoritet inom minoriteten, d.v.s. den finlandssvenska elitens politiska kräftgång. Damen som hårt håller på att svenska ska vara herrskapsspråk och därför envisas med att tala finska till tjänsteandarna i Stockmann minns kanske ännu tiderna då två av fyra stånd i lantdagen dominerades av de svenskspråkiga, och då kyrkoherden i Sysmä och guvernören i Alaska talade samma språk. För henne känns nutiden trång. (Som Gösta Ågren påpekat är ankdammen alldeles för liten för den finlandssvenska överklassens ambitioner. Den vill vara överklass i hela landet.) Men någon påfallande isolerad grupp har finlandssvenskarna, inte heller de "vanliga", aldrig varit i levande livet, inte gentemot det finska Finland och inte gentemot den övriga världen. De har snurrat på lite varstans, och bra så.
Som julläsning rekommenderar jag Fritiof Nilsson Piratens novell Julkorgen som finns i samlingen Flickan med bibelspråken från 1959.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Återkommer först nu till den intressanta bloggkommentaren (beklagar den långa intervallen, har haft annat att jobba med, den här intressanta bloggen föll lite på sidan om mina engagemang & intressen ett tag). Håller med om beskrivningen, det finlandssvenska är alltid både någonting mer och någonting mindre än det som det sägs att det är i olika officiella eller halvofficiella sammanhang (också för det mesta det som skrivs i tidningspressen). Mer eftersom betydelsen inte går att entydigt fästa vid etiketter som minoritet, etnicitet eller nationalitet, mindre av samma orsak, dvs det finns ingen "full finlandssvensk nationell rörelse", lika lite som det finns någon full etnisk sådan, hur gärna man än skulle vilja att det fanns det.
Skicka en kommentar