Före Adam

Jag föreställer mig att Jack London hör till de klassiker som många fortfarande läser i skolåldern. En helt ofarlig författare är han väl inte, jag minns det vilda suget i Skriet från vildmarken och Varghunden. Det är Darwin, Nietzsche och Marx, kanske också Freud, i nya världen. Samma drive i narrationen (att kalla det ”berättarglädje” skulle ge för naiva associationer) finns i Före Adam (Before Adam, 1906). London var långt ifrån den första som skrev förhistorisk ”paleofiction”. Förmänniskorna började dyka upp i skönlitteraturen i allt snabbare takt under slutet av 1800-talet efter att den första neandertalaren hittades 1856 och Om arternas uppkomst utkom 1859. Ändå var det just i Före Adam som många av genrens standardingredienser etablerades med kraft. Mötet mellan de ”gamla” och de ”nya” människorna är ett potent motiv som bär upp mången roman ännu idag.* I Före Adam finns t.o.m. en scen med en man som drar en kvinna i håret in i sin grotta, och det är ju en bild som ynglat av sig i miljonerna sedan dess. Bland den tidiga evolutionismens tankegods fanns intresset för atavismer, och ett av Londons genidrag är att behandla atavismer som något som fanns redan bland människans förfäder (intressant nog beskrivs den ovannämnde väl brutale friaren ”Röda Ögat” som en sådan, ett återfall i evolutionen som slutar som medlem i en grupp av ännu primitivare apmänniskor). London beskriver samarbete som ett recept för evolutionär framgång, en tanke som han kanske tog över från 1800-talets socialister (traditionen från Friedrich Engels). Det är en idé som inte på något sätt strider emot den moderna evolutionspsykologiska synen. Däremot är Londons ”rasminnen” ett koncept som få moderna biologer skulle ta i med tång, men det visar bara hur tungt all spekulativ fiktion bygger på sin samtids idéer.

* Inom science fiction är ”den siste neandertalaren” (mera sällan ”den sista”) nästan en egen undergenre, med William Goldings Det nya folket (The inheritors, 1955) som den kanske oöverträffade höjdpunkten. Inte heller Björn Kurténs paleolitiska romaner att förglömma.