Min fru är en häxa

Jag förslösade en del av sommaren med att titta på gamla avsnitt av Bewitched på Youtube. Det var en av de första tv-serierna jag minns att jag regelbundet följde med som liten, förutom Familjen Flinta förstås. Jag gick antagligen inte i skolan ännu; det bör ha varit i slutet av 1960-talet som serien visades i finländsk tv. Då tyckte jag att Samantha trollade alldeles för sällan och att det var för mycket prat. Nu blev jag positivt överraskad hur fräsch serien ännu kändes, och samtidigt så underbart sextiotalistisk. Utgångspunkten med en vanlig man som gifter sig med en häxa (och får häx-svärmor på köpet) ger rika tillfällen till satiriska kommentarer om den moderna livsstilen i förorten. Inte minst när det gäller könsroller. Det märks att samhället var i svängning, och säkert gjorde Bewitched sitt till för att normalisera den moderna frigjorda kvinnan som kan själv och inte alltid behöver stöda sig på sin man. Maken Darrin ser med nutida ögon väl gammal ut för sin unga fru, men det är ingen tvekan om att Samantha och Darrin genuint uppskattar varandra och ser sig som ett oslagbart team. Det som också slår en trots den ibland ganska våldsamma driften med förortslivet är hur positiv själva grundtonen och människosynen är i Bewitched. Det var före 1960-talet surnade och Vietnam började komma in i tv-rutorna.

Måste nog säga att jag hade bra smak som sexåring.