24.6.11

Det gyllene mötet

Det var länge sen jag läst en bok av Alistair MacLean. MacLean var en välkänd och storsäljande författare på 70- och 80-talen, men han verkar ha fallit lite utanför radarn för yngre läsare. Själv fick jag en liten nostalgivibb när jag hittade Det gyllene mötet (The Golden Rendezvous, 1962) i en utgåva från 1977 – den ingick i Forums distinkta pocketserie med Eric Palmquists kraftfulla omslagsteckningar. McLean var en flitig skribent, fullblodsproffs förstås, som gav ut en bok nästan varje år under 30 år eller mer. Det gyllene mötet är kanske inte en av hans mest minnesvärda, som Åtta glas eller Fruktan är mitt vapen där huvudpersonerna verkar drivas av en nästan helig eld, men McLean var alltid en pålitlig hantverkare. Språkligt och intrigmässigt är Det gyllene mötet genomarbetad på ett sätt som man ärligt talat inte alltid kan vänta sig ens av de största stjärnorna i den moderna skandinaviska deckarboomen. Här finns den tappre hjälten som sönderslagen och uttröttad segrar mot alla odds och får hjältinnan på slutet (i själva verket något som långt ifrån alltid unnades McLeans ensamma och bittra hjältar), här finns det typologiserade (snarare än stereotypa) persongalleriet och här finns kalla krigets konstellationer. Intrigen i korthet: skurkarna har smugglat ett kärnvapen ombord på en lyxkryssare och tänker i utpressningssyfte spränga den i luften med miljonärer och allt. Som ofta hos McLean speglas hjältens egna psykiska ärr och hans nihilism i skurkarnas än större cynism och människoförakt. Genom att besegra dem övervinner han samtidigt sig själv.

Alistair MacLean (1922-1987).

Inga kommentarer: