Cruel Intentions

I slutet av Farligt begär, Stephen Frears filmatisering av Choderlos de Laclos roman Farliga förbindelser har den tidigare så överlägsna markisinnan de Merteuil gjort det oförlåtliga misstaget att öppet visa sina känslor och bryta mot dubbelmoralens järnhårda regler. Straffet kan bara bli social utstötning. Det är en social och politisk analys som med filmens medel gestaltar frågor om klass, samhälle och kön. När Kathryn Merteuil i Cruel Intentions (Roger Kumble, 1999) obönhörligt råkar ut för samma öde är det en milsvid skillnad i perspektiv. Där markisinnan de Merteuil går under för att hon alltför tydligt synliggör sitt samhälles outtalade värderingar (som hon delar) får Kathryn tvärtom sitt välförtjänta straff för att hon är, ja ond. Hennes sociala cirkel* bevarar sin oskuld genom att ta avstånd från henne, som en rengöringsakt. Det är en moraliserande analys, djupt förankrad i den amerikanska puritanska traditionen och synen på den autonoma individen med absolut moraliskt ansvar. Att förflytta de Laclos satir över 1700-talets franska överklass till de rika överklassynglens värld i Manhattans Upper West Side och på väldiga lantställen låter i sig som en synnerligen god idé. Mycket riktigt levererar Cruel Intentions den första timmen några genuint elaka och roliga scener från de ruttna äpplenas liv. Huvudpersonerna är kort sagt rika, vackra och förtappade. I genren ”depraverad överklass på Manhattan” har man väl i och för sig sett filmer som i högre grad bygger på egen insyn i miljön, jag tänker t.ex. på filmer som Metropolitan och The Last Days of Disco av Whit Stillman med alla sina träffsäkra iakttagelser av klassdistinktioner och sociala regler. Cruel Intentions har i högre grad den utanförståendes perspektiv (vi får så att säga en titt in i aphuset) vilket bäddar för den ganska abrupta övergången när filmen någonstans i mitten helt ändrar riktning. Social satir blir romantisk komedi blir tragisk kärlekssaga. Unge Sebastian Valmont är skolans förförare med ett rykte att hålla uppe men faller genast när en glad kristen tjej från Kansas dyker upp och visar sina lustiga grimaser. Hon får ju honom att skratta, bevars. Samtidigt fortsätter Kathryn att rida vilt på sex- och kokainkarusellen, intrigera och bedra. Med jämna mellanrum visas flygbilder över Manhattan så att vi säkert ska komma ihåg var ondskans och omoralens hemvist ligger. Kathryn försvarar sig med att hon bara gör det som män i alla tider gjort, men då hon inte likt den manliga huvudpersonen ångrar sig och finner den sanna kärleken visar det bara vart feminismen leder (till fördärvet). Sådana kvinnor finns det inte i Kansas. Nå, Cruel Intentions har sina ljusa stunder, inte minst den skarpa dialogen (”He’s so… black!”). Det moraliserande slutet måste starkt ha tilltalat känslan för rätt och riktighet hos den till största delen tonåriga publiken som flockades för att se Sebastian först förlösas av den rena kärleken och sedan offra sig för den, och för att se supermobbaren Kathryn få sitt rättmätiga straff. För en vuxen åskådare klingar det ändå väl falskt. Så karismatiska skådespelare är Ryan Philippe, Reese Witherspoon och Sarah Michelle Gellar inte att man skulle bry sig särskilt mycket om vad som händer med deras rollfigurer. Däremot kan man njuta av en lång rad lite mognare skådespelare i birollerna: Louise Fletcher, Swoozie Kurtz, Christine Baranski...**

* I själva verket också i det här fallet ”klasskamrater”, d.v.s. i en skola.

** Nu slår det mig hur kvinnodominerad vuxenvärlden är i Cruel Intentions, knappt en man så långt ögat når. Det måste vara de frånvarande fäderna som gjort barnen så förvirrade. Eller något.