Screamers

Ganska många av Philip K. Dicks romaner och noveller har vid det här laget blivit överförda och omtolkade till film, men inte alltid på ett sätt som gör Dick full rättvisa. Den kanadensiska lågbudgetproduktionen Screamers från 1995, efter Dicks novell Second Variety, lyckas bättre än de flesta, kanske just för att den är så avskalad och ”low key”. Handlingen i novellen har bibehållits i stora drag även om den förflyttats till en annan planet, och det gör i själva verket det hela mera spännande: ska de snabbt evolverande varianterna av självständigt handlande vapen lyckas ta sig till jorden där den intet ont anande mänskligheten lever i högönsklig välmåga (får man förmoda). I novellen som Dick skrev på 1950-talet fanns de sista människorna i en FN-bas på månen efter att kriget brutit ut på jorden. Det var under kalla krigets dagar. Det som drar ner filmen är det märkliga slutet. Det är som om man velat både äta kakan och ha den kvar, filmatiskt sett. (Fast egentligen misstänker jag att det mera prosaiskt handlar om många kockar, många stridande viljor i manus- och produktionsskedet.) Först byter man ut novellens bistra slut till nånting mittemellan där hjälten och hjältinnan nog får varandra men där hjälten sen ändå utan samvetskval kan lämna henne kvar och ensam styra mot stjärnorna. Slutkyss utan risk att hamna i förortsliv med familj och hund, så att säga. Och som tårta på tårta kommer sedan ytterligare en ”mörk” slutöverraskning, och en ovanligt fånig sådan måste jag säga. Men som sagt, på det hela taget en positiv filmupplevelse. Maskiner som släppts ut i naturen och börjar utvecklas på egen hand och bilda egna samhällen förekommer i flera av Dicks romaner från 1960-talet, och var säkert en av inspirationskällorna till en film som James Camerons Terminator. Ännu en modern bestseller som Michael Crichtons roman "Rovdjur" (Prey, 2002) har åtskilligt att tacka för Second Variety, vilket visar hur potent Dicks litterära fantasi var när den var som bäst (tala om memer…)