I väntan på barbarerna

Redan i den första meningen i J.M. Coetzees I väntan på barbarerna (1980) beskrivs torterarens, överste Jolls, mörka glasögon, och att se eller inte (vilja) se, att se för mycket eller för lite, formar sig till en central metafor för handlingen – sällan har jag läst en roman med så många blinda och halvblinda människor och t.o.m. djur som här. Man undrar nästan om det blir för mycket när huvudpersonen som bara omtalas som ”borgmästaren” utvecklar ett underligt fetischistiskt förhållande till en barbarkvinna som fått synen förstörd under tortyr och nu bara kan se ur ögonvrårna, snett från sidan ungefär som en rättvisans halvblinda gudinna. Däremot skyddar ju solglasögon från alltför skarpt ljus, och man kan också skugga ögonen med handen för att se bättre. I väntan på barbarerna är en allegorisk skildring av diktaturens mekanismer som utspelar sig i ett inte närmare definierat ”kejsardöme”. Borgmästaren vill bara vara i fred, och torteraren är en sanningens omutliga tjänare, någon som vill gräva fram sanningen till varje pris. I det fallet liknar han kanske borgmästaren som utför tämligen amatörmässiga arkeologiska utgrävningar ute i öknen (med den skillnaden att överste Joll är ett proffs som vet exakt vad han gör). I sitt förord gör Per Wästberg stort nummer av att borgmästaren i sin besatthet av den namnlösa barbarkvinnan är en man som likt överste Joll drivs av en önskan att verkligen förstå: han vill förstå kvinnan och äga henne in i minsta detalj. Så är det givetvis också, men jag föredrar en mera närliggande psykologisk tolkning: borgmästaren ser omedvetet kvinnan som ett medel för sin meningslösa revolt mot systemet. Han ligger ju bokstavligen med fienden. Redan från början beskrivs hans obestämda olust inför kejsardömet som han representerar som tjänsteman, och han upplever ett ögonblick av vild befrielse när han fängslas. Han är mannen som äntligen sagt nej. Och genast efter det verkar han nästan glömma kvinnan. Så söker man meningar, symboler, i texten. Det är kanske t.o.m. lite för lätt att läsa in underliggande betydelser i den ganska avskalade yttre handlingen. Coetzee verkar ironiskt kommentera den saken när han beskriver borgmästarens arkeologiska utgrävningar. Borgmästaren har hittat några gamla trästickor med en underlig skrift som kan tolkas på många olika sätt. Är det en bildskrift eller ska stickorna placeras i en viss ordning för att få mening? Överste Joll konstaterar torrt att stickorna är spelbrickor som folken ute i öknen fortfarande använder. Trots denna varning för övertolkningar är ju I väntan på barbarerna – också – en slags arkeologisk lämning från apartheidsystemet i Sydafrika som när romanen skrevs var samtida verklighet.