Med en lite spöklik timing visade teven Titta vi flyger (Airplane!, 1980) bara ett par dagar före Leslie Nielsens död. Jag satt och såg på filmen på fredagskvällen och började grunna på Freuds gamla fråga, den om humorns natur. Att man skrattar mera varje gång man ser om vissa filmer, åt repliker som kommer exakt där man väntar sig dem, på samma ställe varje gång, går ju emot hur man tänker sig att det egentligen borde vara: att humor och vitsar ska handla om en överraskning, men en överraskning som fortfarande behåller sin strikta logik. Typ denna klassiker: Slå mig, sa masochisten. Nej, sa sadisten. En spänd förväntans upplösning i intet, men när man ser Titta vi flyger för femtonde gången får den spända förväntan varje gång sin belöning. Säkert handlar det om en slags tillägnad smak. Jag minns inte ens att jag skulle varit särskilt överväldigad av humorn i Titta vi flyger första gången jag såg den. Däremot minns jag mannen på raden framför mig som satt och, öh, tillfredsställde sig, förmodligen p.g.a. Julie Hagerty. Jag var tillräckligt ung för att tycka att hans stönanden gav ett slags mervärde åt filmupplevelsen. Det var nästan som en scen från en film med Leslie Nielsen. Filmer är sannerligen bäst på bio.
Leslie Nielsen (1926-2010), en hjälte i vår tid. En av de verkliga.
3 kommentarer:
Leslie förfinade ju - bl a - det parodiska i den i sig starkt parodiska agentfilmsgenren på ett förbluffande smart sätt, som du också antyder. Exakt hur han gör det borde analyseras närmare. Säkert har någon kulturforskare eller kritiker redan gjort det, men det har i så fall undgått mig.
Om vi ska vara ärliga var han med i en osannolik mängd filmer där han bara upprepade samma roll om och om igen. Men som sagt, när han var som bäst var han bäst, som i Airplane och Mannen med den nakna pistolen-filmerna. I de senare var ju också George Kennedy med, en annan filmhjälte från förr som blev komiker på gamla dar.
Säkert sant det där om att han hamnade i ett fack och började spela en roll som var mer en kliché än en ny, utmanande roll. Är väl ett öde som drabbar mången komisk filmskådis. Finns en rad exempel på det, kommer att tänka på Steve Martin, Eddie Murphy, det gamla strävsamma paret Jack Lemmon och Walther Matthau etc, etc. Roligaste komiken på film i min bok finns nog i den brittiska skolan, med förutom Monty Python också Ealing-studions skådisar i t ex Ladykillers som visades i Yle Teema häromkvällen. Bland nyare britter gillar jag radarparet Steve Coogan och Rob Brydon. Deras register är kanske inte så stort men det de gör bra är att spela sig själva som rollfigurer, som i nya serien och filmen The Trip av Michael Winterbottom.
Fast ännu roligare är nog en av Ladykillers, Peter Sellers, i sina många roller i Dr Strangelove.
Skicka en kommentar