Patrick

En mördare med stirrande blick ligger i koma i ett sjukhusrum. Märkliga saker börjar hända omkring honom, av typen grillade översköterskor och professorer som äter upp laboratoriegrodorna. Patrick, regisserad av Richard Franklin 1978, har länge haft stämpeln ”ökänd skräckfilm” på sig. Det är knappast oförskyllt, men inte heller helt rättvist. I själva verket kan man se Patrick som en något opolerad australisk version av någonting Brian de Palma kunde ha gjort vid samma tid. För såväl de Palma som Franklin är Hitchcock inspiration och utgångspunkt, och mästarens alla fixeringar vibrerar som ett eko från första till sista filmrutan i Patrick. Den svarta humorn finns där, liksom dialogen laddad med undermeningar. Det som Franklin har mera gemensamt med Hitchcock än med de Palma är den påtagliga återhållsamheten att visa fysiskt våld. De få utbrotten kommer som de chockscener de är menade som, och för att skapa filmens mest minnesvärda scen räcker det att låta Patrick långsamt vända på huvudet och titta på en hysteriskt skrikande sjuksköterska. Kvinnor som offer: skräckfilmen har ofta setts som en djupt konservativ och kvinnofientlig genre (seriemördaren som agent för den manliga åskådarens falliskt bestraffande blick och allt det där). Å andra sidan, med tanke på att de miljoner kvinnor som gärna ser skräckfilm väl inte alla kan lida av falskt genusmedvetande, finns det ju också tolkningar som ser skräckfilmer som symboliska skildringar av kvinnors utsatthet: det finns dreglande monster överallt. Åtminstone när det gäller den yttre handlingen ställer sig Patrick på ett ganska uttalat sätt på kvinnornas sida. Perspektivet utgår helt från sköterskan Kathys upplevelser, och en förvånande stor del av filmen handlar om hennes problem med diverse män; den frånskilde mannen (som kommer hem till henne en kväll och helt sonika våldtar henne) och andra. Alla män vill äga henne, och det gäller också Patrick som är högst kapabel att beskydda sin egendom. Men kan man inte samtidigt se Patrick som ett slags feministiskt överjag som blodigt hämnas på mansgrisarna som förpestar Kathys tillvaro? Det projicerade mordet: att få någon annan att utföra ett mord man själv drar nytta av och innerst inne önskar är ett motiv vi känner igen från flera Hitchcockfilmer (Främlingar på tåg och andra). För Richard Franklin blev Patrick inträdesbiljetten till Hollywood där han lämpligt nog fick regissera bl.a. Psycho II.