Nordöstra slummen (Alfred Bester och William Gibson)

Baksidetexten till samlingen Redemolished som innehåller noveller och artiklar av Alfred Bester kararaktäriserar helt riktigt novellen The Four-Hour Fugue (1974) som "pre-cyberpunk". Envar som läst William Gibsons Neuromancer känner omedelbart igen miljön i "the Northeast slum", "stretching from Canada to the Carolinas and as far east as Pittsburgh". Skildringen föregår Gibsons "sprawl" med nästan ett decennium: "It was a fantastic jungle of rancid violence inhabited by a steaming, restless population with no fixed residence..." Jag visste att Bester utgör en av Gibsons litterära förebilder, något som också Gibson själv har medgett, men jag hade inte insett att han följde så tätt i Besters fotspår. Likheterna slutar ju inte med den yttre miljön. Själva handlingen i The Four-Hour Fugue, med sina närmast överjordiska karaktärer involverade i en övernaturlig kärleks- och detektivhistoria, de gränsöverskridande sinnesförnimmelserna (en hjälte som kan spåra feromoner; en blind hjältinna som upplever omvärlden via andras medvetande) och sin miljöskildring som hämtad från ett dataspel, kunde lika väl ingå i en roman av Gibson. Feromonerna liksom det utvidgade medvetandet är ju trendigt 1970-tal så det förslår så man kan bara konstatera att Bester som vid det laget var i 60-årsåldern hade följt med sin tid väl.

William Gibson har en officiell hemsida där han också publicerar sin blogg.

Wikipedias artikel om Alfred Bester.

The Matrix

Från Söderbergs arkiv. Jag har sedan 1980-talet sporadiskt skrivit ner mina omedelbara intryck av filmer jag sett. The Matrix som jag såg 16 augusti 1999 föranledde följande ilskna ideologikritiska utbrott:

"Herregud vilket pekoral" tänkte jag i ett skede när den korkade handlingen blev alltför pinsam. Annars var ju tematiken i filmen ett uppkok på idéer som författare som Alfred Bester och Philip K. Dick, och också William S. Burroughs i Den nakna lunchen, redan på 1950-talet behandlade betydligt mer sofistikerat och intelligent. Kryddat med lite avslaget 1980-tal: lite Terminator här och lite William Gibson och Neuromancer där... Och alla filmer försöker ju numera se så satans coola ut. Men den stora underliggande matrisen var åter en gång den amerikanska puritanismens dualistiska budskap: den fria själen fängslad i den fysiska verklighetens begränsningar ("what you see is not the real world..."). En typisk replik: "The body can't exist without the mind..." (Men också en replik som var nära nog wittgeinsteinsk: "Don't think you can do it, you have to know you can do it...")

Kommentar: Jag har senare sett The Matrix på tv och hade då ingen anledning att ändra min uppfattning om filmen. Nej tack till Keanu Reeves som vår befriare Jesus i läder. Jag minns att det som också irriterade mig var att filmens ideér och tematik för sin publik av bedövande okunniga unga datanördar framställdes som någonting nytt och fantastiskt och aldrig tidigare tänkt av mänsklig hjärna. Man blir gammal.

Giraffer, näbbmöss och befordringsgången i ryska armén

Det här är märkligt. Jag läste en av essäerna i Lars von Haartmans Av samma blod (1964) då jag plötsligt fick en känsla av att ha stött på den här meningen förut:

På några få undantag när har däggdjuren sju halskotor, en giraff lika väl som en rysk major.

Påpekandet att nästan alla däggdjur har sju halskotor hör ju till rutinerna i (populär)zoologisk litteratur, men vanligtvis brukar giraffen kontrasteras mot någonting korthalsat, som en mus. Att jämföra giraffer med ryska befälspersoner är så pass specifikt att man vågar misstänka en direkt påverkan när nästan samma liknelse 35 år senare återkommer i Staffan Ulfstrands Savannliv från 1999:

Trots längden är emellertid antalet halskotor detsamma hos giraffen som hos t ex en näbbmus eller en rysk överste, nämligen sju stycken.

Staffan Ulfstrand känner med all säkerhet väl till von Haartmans litterära och vetenskapliga produktion. Bland mycket annat utförde ju von Haartman på 1950-talet sin banbrytande forskning kring svartvita flugsnapparens etologi, och också Ulfstrand har ägnat mycken forskning åt just Ficedula hypoleuca. Sedan är det väl mindre viktigt om han hämtade sin ryska officer från von Haartmans bok p.g.a. en omedveten reminiscens eller om han kanske tillät sig en liten blinkning med ögat som en hommage till den store föregångaren. Lite lustigt är det i varje fall. Återstår frågan var Lars von Haartman hittade sin ryska major. Om det är så att han under något skede av sitt liv haft att göra med ryska officerare är det mycket möjligt att någon ovanligt brednackad individ i rysk uniform på detta sätt blivit odödliggjord.

En artikel om Lars von Haartman (1919-1998).

Système International d'Unités goes America

I Amerika finns det som bekant allting, så man behöver inte särskilt förvåna sig över att det internationella metersystemet har lyckats nästla sig in på en och annan vägstump. Snarare kan man tycka att tjugotalet vägskyltar är ett ganska magert resultat i ett så stort land. Det är alltså fråga om metric signs seen on roads in the U.S., en sida med avslöjande bildbevis som U.S. Metric Association (USMA) upprätthåller. Organisationen grundades redan 1916 och fortsätter sin kamp mot inches och gallons under stridsropet Go metric!

Tillägg 26.1.06
Crooked Timber har den senaste tiden haft några intressanta inlägg om metersystemets vara eller (mest) icke vara i USA, t.ex. detta. Som vanligt goda diskussioner.

King Kong

Peter Jacksons tre timmar långa slam-bang version av King Kong fick mig att börja fundera på om inte det gamla studiosystemet i Hollywood ändå hade sina fördelar. Någon (producenten? filmklipparen?) borde ha haft modet att trimma ner filmen och spara de överflödiga scenerna till DVD-versionens bonusmaterial. Jackson själv var tydligen för förälskad i sitt eget material för att klara av att göra det. Kill your darlings och Papperskorgen är författarens [och filmmakarens] bästa vän är gamla goda råd som jag kommer att tänka på. Inledningen med Naomi Watts' anställningsbekymmer var för lång. Det fanns en massa barn i publiken som oroligt började skruva på sig och med all rätt frågade: När skall vi få se King Kong? Dinosaurierna var för många. Och scenen med King Kong skrinnande på isen à la Bambi var för söt, och fruktansvärt malplacerad. (Det värsta med den scenen var att den genom en associationskedja fick mig att tänka på Bambi meets Godzilla.) Ändå måste jag säga att jag rätt så helhjärtat njöt av filmen, med alla dess brister. De var ju så fantastiskt underhållande. Jag tänkte nästan säga: Peter Jackson is back, och då menar jag den Jackson som i tiderna gjorde Bad Taste och Braindead, nu tillbaka efter den fåniga utflykten bland hobbitar och allsköns vise trollkarlar med vippande skägg. Själva storyn i King Kong kan som bekant inte bli mer grundläggande: skönheten och odjuret; djungeln och staden. Naturligtvis nådde filmen inte upp till originalversionens bedrägligt oskuldsfulla charm. Det är förvisso otroligt vad man kan göra med datoranimation dessa dagar, men skall King Kong verkligen inte vara mera än en biologiskt korrekt gorilla, om också i förvuxet format? Det är ju trots allt inte fråga om en naturfilm från National Geographic. Då blev jag betydligt mer oreserverat förtjust i själva miljöerna där ettorna och nollorna (och en och annan mänsklig skådespelare) levde om. Vilka djungler, vilka berg och raviner det fanns på King Kongs ö! Och sällan har väl New York sett så gloriös ut på film som här, från gatornas smala raviner till den andlösa utsikten från Empire State Building. Kanske det är den nyzeeländska pojkens dröm om det mytiska New York. Manhattan, Manhattan.

Broken Flowers

Jag tyckte om Broken Flowers som jag alltid tyckt om Jim Jarmuschs filmer, filmer som likt den etiopiska jazzen på soundtracket bara kan karaktäriseras med ett sextiotalistiskt hippieuttryck: de är sköna. Det var en färd genom ett lantligt Amerika, det som många säger är det verkliga USA; förorternas och vägarnas rike. Hur många mötande långtradare med timmerlass mötte Bill Murray egentligen till tonerna av Mulatu Astatke på bilstereon? Stationerna på vägen var de före detta kvinnorna i hans liv, var och en av dem ett snäpp mera fientligt inställd än den föregående. Inte mycket förklarades i en film som handlade om huvudpersonens sökande efter ett svar. Det är tydligt att "Don Johnstons" verkliga drivkraft är möjligheten att finna den förlorade sonen, något som tycks utvecklas till rena tvångstanken i slutet av filmen där hans ser sonen i varje ung man som kommer emot honom. Kanske en åldrande mans desperata behov av (genetiskt) samband.

Vad var det jag sa

Jag minns att en konstruktion i svenskan som jag alltid hade svårt med i skolan var av typen "Kungens av Sverige slott". Jag tyckte det lät tillgjort och var störande för språkkänslan att säga så, men betygspinko som jag var muttrade jag tyst och försökte lära mig att det är så det heter. Nu ser jag med en viss tillfredsställelse i den nya Språkriktighetsboken att jag inte var ensam om att ställa mig på bakhasorna. T.o.m. riktiga språkvårdare i Sverige har länge varit tveksamma, och Språkriktighetsboken säger att man FÅR säga kungen av Sveriges slott. Kungens av Sverige låter "uppstyltat och är inte lämpligt". Just vad jag alltid har tyckt. Vidare tycks det nu också vara helt korrekt att säga "han är längre än mig" (men däremot åtminstone inte ännu "jag såg han"). Man förstår varför Språkriktighetsboken fått kritik från diverse vänner av språklig ordning för att vara alltför liberal och tillåtande. Själv hoppade jag till lite inför det lugna konstaterandet att "vi är fem personal" är fullt acceptabelt, men å andra sidan skulle jag ju själv använda en formulering som "vi är fem gisslan". Språket förändras, och åtminstone får vi slänga kungens av Sverige på språkhistoriens sophög.

I shrink your head, mr. Heinlein!

Robert A. Heinlein hade inte mycket till övers för freudianska teorier, särskilt inte den popfreudianska varianten som frodades i 1950-talets amerikanska förlagsvärld om man får tro den utmärkta volymen med hans brev, Grumbles from the Grave, som utgavs 1989 efter hans död. Ändå är jag rädd att han är en författare som ofta öppnar sig för en mycket
freudiansk tolkning. En novell som Project Nightmare i samlingen The Menace from Earth från 1959 är rena paradexemplet på vad som händer när en författare under kalla kriget projicerar sina egna hemliga önskningar på de onda kommunisterna. I början av novellen diskuteras möjligheterna att - med diverse psykiska krafter; "ESP" som var ett fashionabelt ämne på 1950-talet - utlösa kärnvapen i ryska städer. I slutet har man genom att Sovjetunionen anföll först fått moralisk rätt att göra det (och gör det) eftersom det var DE som började! Kanske tillhörde Heinlein ännu en gammaldags generation och människotyp som överhuvudtaget fortfarande var kompatibel med Freuds teorier. Det var ju vid slutet av 1950-talet som Heinlein förvandlades till högerpredikant, och även om den fascistiska idéromanen Starship Troopers kanske inte är helt typisk för hans författarskap gjorde den honom till något av gudfader för hela floden av militaristisk science fiction som vi sedan dess fått leva med. Dessa moderna författare uttrycker sina fantasier om död och (mass)förstörelse mycket direktare än Heinlein gjorde på sin tid. Kanske han helt enkelt var en bättre författare. Trots Heinleins vanliga jovialiskt småbrummande stil finns det ingenting oskuldsfullt eller förlåtande över Project Nightmare. Miljonstäder förstörs, människor hatar, också om det är en rar amerikansk "little old lady" som utlöser vätebomberna.

Nyårsdikten

Gunnar Björling, 1922:

Och dag är enkel, lång min färd.
Luft och hav, en klippa, vita segel. Brisen lätt, i spegling kvällen.
Dröjer jag på stranden. Fartyg går och kommer, kommer, går. Och jag går och kommer, i min dörr, och tanke.
Människor kommer, går; år följer år.
Längtan bränner. Dagar skiftar över havet. Men i tanke kommer jag och går. För ögat en arkadisk vår: och kommer den, och går.
Och dag är enkel, lång min färd.