I shrink your head, mr. Heinlein!

Robert A. Heinlein hade inte mycket till övers för freudianska teorier, särskilt inte den popfreudianska varianten som frodades i 1950-talets amerikanska förlagsvärld om man får tro den utmärkta volymen med hans brev, Grumbles from the Grave, som utgavs 1989 efter hans död. Ändå är jag rädd att han är en författare som ofta öppnar sig för en mycket
freudiansk tolkning. En novell som Project Nightmare i samlingen The Menace from Earth från 1959 är rena paradexemplet på vad som händer när en författare under kalla kriget projicerar sina egna hemliga önskningar på de onda kommunisterna. I början av novellen diskuteras möjligheterna att - med diverse psykiska krafter; "ESP" som var ett fashionabelt ämne på 1950-talet - utlösa kärnvapen i ryska städer. I slutet har man genom att Sovjetunionen anföll först fått moralisk rätt att göra det (och gör det) eftersom det var DE som började! Kanske tillhörde Heinlein ännu en gammaldags generation och människotyp som överhuvudtaget fortfarande var kompatibel med Freuds teorier. Det var ju vid slutet av 1950-talet som Heinlein förvandlades till högerpredikant, och även om den fascistiska idéromanen Starship Troopers kanske inte är helt typisk för hans författarskap gjorde den honom till något av gudfader för hela floden av militaristisk science fiction som vi sedan dess fått leva med. Dessa moderna författare uttrycker sina fantasier om död och (mass)förstörelse mycket direktare än Heinlein gjorde på sin tid. Kanske han helt enkelt var en bättre författare. Trots Heinleins vanliga jovialiskt småbrummande stil finns det ingenting oskuldsfullt eller förlåtande över Project Nightmare. Miljonstäder förstörs, människor hatar, också om det är en rar amerikansk "little old lady" som utlöser vätebomberna.