Gunnar Björling, 1922:
Och dag är enkel, lång min färd.
Luft och hav, en klippa, vita segel. Brisen lätt, i spegling kvällen.
Dröjer jag på stranden. Fartyg går och kommer, kommer, går. Och jag går och kommer, i min dörr, och tanke.
Människor kommer, går; år följer år.
Längtan bränner. Dagar skiftar över havet. Men i tanke kommer jag och går. För ögat en arkadisk vår: och kommer den, och går.
Och dag är enkel, lång min färd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Från Vilande dag? Jag hittade den inte i Rabbe Enckells urval av björlings dikter som jag har i hyllan.
Ja, jag glömde nämna att det är från Vilande dag, utgiven 1922 på det kortlivade förlaget Daimon.
Skicka en kommentar