Nyårscitatet 2015

"Take your life in your own hands, and what happens? A terrible thing: no one to blame."

Erica Jong

Nyårsdikten 2015

hjärtat är ett märkvärdigt vapen
när som helst kan kulorna ta slut

Sanna Tahvanainen, Muskedunder (2008)

Forbidden Zone

Forbidden Zone (1980) är en av åttiotalets mera marginella kultfilmer som vi nu kan avnjuta i nyrenoverad form på DVD. FZ startade som ett projekt av musik- och performancegruppen The Mystic Knights of the Oingo Boingo, med bröderna Richard och Danny Elfman som drivande krafter. Filmen kan väl kallas ett slags musikal, där den absurda handlingen* byggs upp kring Oingo Boingos framföranden av gamla musiknummer i eklektisk retroanda. Stilen löper från franska kabarésånger till amerikanska klassiker; från Josephine Baker och Cab Calloway till Freddy Martins upplyftande Pico and Sepulveda (1947). Forbidden Zone med sina målade kulisser i expressionistisk anda som för tankarna till Dr. Caligaris kabinett (1920) är alltså som gjord för vänner av okonventionellt filmskapande. Det medvetna försöket att efterbilda Max Fleischers tecknade Betty Boop-filmer från 1930-talet kraschar ändå på ett inte helt komfortabelt sätt med själva handlingen som snarare är inspirerad av John Waters tidiga filmer med Divine. Också skådespelarna verkar komma från någon okänd film av John Waters, med Hervé Villechaize (dvärgen i Mannen med den gyllene pistolen) som kungen och Susan Tyrrell som drottningen. Några intensiva och märkligt emotionella närbilder av Tyrrells uttrycksfulla ansikte ger en aning att hon i en annan tid (eller en annan dimension) kunde ha varit en stor stumfilmsstjärna. I det verkliga livet var hennes filmkarriär rätt knagglig, men vi minns henne bl.a. som Johnny Depps farmor i John Waters Cry-Baby.

* Den franska flickan Frenchy som vuxit upp i en något dysfunktionell familj hamnar via källaren i familjens nyinköpta hus i ett egendomligt kungarike i en annan dimension. Efter diverse intriger som bl.a. involverar hela hennes familj som följer henne till den förbjudna zonen, en groda i smoking (eller en man med grodhuvud i smoking), samt djävulen som framför sin version av Minnie the Moocher utmanövrerar hon drottningen och får kungen.

Inception, revisited

Mitt första rätt negativa intryck av Inception kvarstod vid ett förnyat försök. Trots det spännande temat förblir Inception en egendomligt likgiltig film, en steril och uppblåst Hollywoodprodukt med glansig yta. Det är en film jag egentligen gärna velat gilla, men, men... Att Leonardo DiCaprio är riktigt dålig gör inte saken bättre. Michael Caine är däremot utmärkt i sina två korta scener, men det räcker inte långt. Och att sätta de manliga huvudrollsinnehavarna i specialdesignade kostymer ger inte filmen klass när budskapet ändå är amerikanskt äktpuritanskt: framkallade drömmar som djävulens bländverk.

Vitt brus

Gore Vidal påstod om Don DeLillos romaner att de har ”less than meets the eye”. Vidal gjorde förstås karriär på dylika giftigheter, ändå undrar jag efter att ha läst Vitt brus (1984) om han inte hade en point där. Det DeLillo har att säga om den ruttnande amerikanska kulturen i västerlandets solnedgång verkar nu 30 år senare märkligt konventionellt. Jakten på den eviga ungdomen, fruktan för döden (den som avslöjar meningslösheten med livet), den amerikanska populär- och konsumtionskulturen som dränker in allt (romanens vita brus); det är teman som många före och efter DeLillo behandlat. Redan Henry Miller skrev på 1940-talet om den luftkonditionerade mardrömmen. Rolig är ju Vitt brus definitivt, och nog så läsvärd i all sin ytlighet, med ett häpnadsväckande överflöd av träffande iakttagelser om den akademiska livsstilen i ”College-on-the-Hill” (namnet på högskolan gör det förstås övertydligt klart att detta handlar om Amerika). Berättaren Jack Gladney är, utan att kunna tyska, en världsledande auktoritet på Hitlerstudier – DeLillo var kanske en av de första som insåg att Hitler lösgjort sig från den historiska verkligheten och förvandlats till en sagofigur, ”ett väletablerat brand i populärkulturen”, som Timo Vuorensalo (regissören till filmen Iron Sky) konstaterat. Jack Gladney jämför uttryckligen Hitler med Elvis, en annan av 1900-talets ”väletablerade brands”, och mycket riktigt försöker en akademisk kollega, inspirerad av Gladneys framgång, bygga upp en motsvarande institution för Elvis-studier i College-on-the-Hill. Och när den ”luftburna toxiska incidenten” (ett utsläpp av dödlig gas) tvingar stadsborna att evakuera sina hem blir deras upplevelser till en del av medielandskapet de samtidigt konsumerar.

Random Acts of Senseless Violence

Man undrar vem som tyckte att den horribla titeln på Jack Womacks roman om den sönderfallande nära framtiden var en god idé. Var det förlaget som på ett missriktat sätt försökte väcka intresse för boken utanför de kretsar som i allmänhet läser science fiction, eller var det Womack själv som ville ironisera över den samtidigt både moraliserande och hämndlystna inställningen som utbrott av gatuvåld och kravaller brukar utlösa bland dem som har sitt på det torra? Random Acts of Senseless Violence (1994) går alltså under genrebeteckningen science fiction, men egentligen kunde den lika väl marknadsförts som en mainstream roman om Amerikas nära framtid. Det är en gedigen skildring på ett klassiskt tema, medelklassens rädsla att tappa fotfästet i ett samhälle som håller på att lösas upp. Nutida samhällstrender spetsas till, men annars finns här ganska lite ”science fiction” i handlingen. Tolvåriga Lola Hart skriver dagbok, en slags logg över familjens ekonomiska ruin och accelererande undergång. I bakgrunden finns ständiga kravaller och oroligheter, med polis och armé ute på New Yorks gator. Under ett år får Lola nya vänner och absorberar gatans språk och attityder. Hon ironiserar över sin syster som sänds till släktingar i en helvit enklav i Kalifornien och där blir ”hjärntvättad” av deras rasistiska och fundamentalistiska världsbild. Samtidigt inser hon inte hur hon själv förändras. Hon blir tuff och gatusmart. I själva verket verkar hon bejaka sin nya roll som en som överlever till varje pris så entusiastiskt att hon i slutet av romanen förlorat all medmänsklighet. T.o.m. väninnan Iz som själv inte är någon ängel inser att Lola går för långt. Den civiliserade ytan ryker, men den brutala kärnan fanns kanske där redan från början.

Mördaren ljuger inte ensam

Tv-filmen Mördaren ljuger inte ensam (2013) visade sig som kanske väntat vara en prydlig bilderbok utan större djup efter Maria Langs roman från 1949. Men varför hade man bytt ut romanens stämningstunga miljö - en gammal sommarvilla på en ö i en sjö i Bergslagens mörka skogar - mot det mera konventionella Stockholms skärgård? Handlingen verkar ha flyttats fram några år (för att 1950-talet är coolare än 1940-talet?), men någon större tidskänsla uppfattade åtminstone inte jag, trots att alla rökte som borstbindare. Romanens tema (kärlek mellan kvinnor) var ju på sin tid mycket radikalt, och det är egentligen lite konstigt att Maria Lang numera så ofta avfärdande framställs som en "mysig deckartant". Tvärtom handlade hennes deckare ofta om mörka hemligheter och kokande passioner under den borgerliga ytan, och var antagligen i den meningen (minus morden) betydligt mera realistiska än dagens våldsimpregnerade polisthrillers. Är det så att själva sättet att läsa har förändrats, att dagens läsare inte längre förmår ta till sig en undertext som var självklar för 50-60-70 år sedan? The past is a foreign country.

Om Doris Day

Doris Day är inte en skådespelare jag intresserat mig mycket för, och jag måste erkänna att jag slentrianmässigt tagit den äppelkäcka bilden av henne för given. Tydligen gillar hon den inte själv. Det finns dock folk som vet; Martin Kristenson skriver initierat om Doris Day och myterna. Teorin att det mest handlar om hennes, ja, just äppelkäcka, utseende verkar nedslående plausibel.

Dagens citat belysande isbjörnarnas historia i Helsingfors

Lyssna på turisterna. Helsingfors borde bejaka sina isbjörnar mera, för de har funnits, och inte bara på Högholmen bakom betong och galler. De kringresande cirkusarna var ett inslag i nöjeslivet vid förra sekelskaftet, med sina menagerier av vilda djur. Österrikaren Adolf Molnár (1905-1988) reste med olika cirkusar i Finland på 1920-talet. Han hade börjat sin bana vid Hagenbecks zoo i Hamburg och fungerade nu som lejon- och isbjörnstämjare. Senare deltog Molnár som frivillig i våra krig, och skrev flera självbiografiska böcker. Citatet om isbjörnarna som rymde är från Vi drog genom landet (1944).

Min första upplevelse i Finland var ett nummer för sig. Cirkusen var då i Kaisaniemi i Helsingfors och jag hade sex isbjörnar, stora, präktiga djur, bländvita och ohyggligt starka. En av dem, Moritz, en vit fan och ovanligt stark, var en gammal bekant rymling. Stark och slug var den förhoppningsfulla ungdomen. Och så hände det sig en vacker morgon, att sex isbjörnar muntert simmade omkring i Tölöviken, alltså mitt i Helsingfors, och kom spatserande längs Helsingegatan mellan järnvägen och Åbovägen där de skrämde livet ur de mötande. Kan du föreställa dig scenen? Polisen susade iväg med skarpladdade gevär och ville skjuta ner bestarna, men jag lyckades i alla fall föra dem tillbaka i oskadat skick. Vi rodde omkring i viken och höll ett stycke kött framför nosen på dem, så att de simmade efter oss och jag igen kunde stuva in dem i vagnen.

De missanpassade

Eli Wallach (1915-2014) gick bort, och jag tänkte på De missanpassade snarare än på Goda, onda och fula.* Att se The Misfits som film ska ses, i full storlek på vita duken, är att uppleva den strålglans som omgav filmstjärnorna i det gamla Hollywood. Det är ju inte bara Wallach som det lyser om. Marilyn Monroe, Clark Gable, Montgomery Clift, Thelma Ritter; alla rör de sig där på duken som strålande himlakroppar i övernaturlig storlek, öppnar munnarna och talar. Det är stjärnkvalitet, större än livet. Som film har De missanpassade välkända problem, Arthur Millers överlitterära manus försöker ju för mycket vara en modern och existentiell western. 1961 var den amerikanska filmen på väg mot nya tider, andra skådespelarideal, så en viss ironi ligger det i att De missanpassade med sina litterära ambitioner i stället lyckades fånga något av det hollywoodska stjärnsystemets magi. För övrigt hade Eli Wallach samma intensiva närvaro i nästan alla sina roller (se honom stjäla alla sina scener i The Magnificent Seven**). Alla teaterskådespelare har inte den förmågan att fastna på film.

* I Sverige tydligen med titeln Den gode, den onde, den fule.

** Sju djärva män eller 7 vågade livet. På den tiden satt kreativa figurer hos distributörerna och hittade på mer eller mindre lyckade svenska titlar i både Finland och Sverige.

Nyårsdikten 2014 (handlar om hösten)

Harry Martinson skrev många dikter om sommaren, och ännu fler om sommaren (den förgängliga) som gick. Höstsyrsan ur samlingen Passad (1945): 

Trots att dimman knappt vill lyfta
sig ur höstens knäckta säv
dröjer syrsan med att snyfta
om förgänglighetens väv.

Aldrig hon ditt sinne skrämmer,
ökar ej förgängelsen.
Med en glöd som ej förstämmer
sönderfaller sommaren.