Bättre än Bond

Vissa filmer är bättre än sitt rykte. G.I. Joe: The Rise of Cobra med sina hemliga militärbaser (både skurkarna och hjältarna håller sig med sådana!) och med sina superskurkar som strävar efter hämnd och världsherravälde verkar medvetet ha gjorts som en lätt ironisk variant på Bondfilmerna, och är på det hela taget ett riktigt lyckat exempel på den svåra konsten att göra ”tillräckligt” intelligent actionfilm. Och trots scenen som måste vara önskedrömmen för varje amerikansk patriot, där Eiffeltornet säckar ihop som den punkterade franska potensen, finns här förvånande lite av USA-centrerad militarism och hjältelater. G.I. Joe är någon sorts amerikaledd internationell militärstyrka, men det spelar knappast någon större roll för handlingen. Huvudsaken är att få ut hjältarna i spelet så de kan börja slåss. Känslan av färggrann tecknad serie är påtaglig, och är något som Bondfilmerna senast lyckades med någon gång på 1980-talet (Octopussy!). Det enda man kunde klaga på är vad väl borde kallas actionfilmens moderna autenticitetsproblem. Aktionscener som tar andan ur en i all ära, men man vet ju att de är gjorda digitalt och inte ”på riktigt”. Förr visste man att det var riktiga bilar som skrotades under biljakterna. Jag vill ha realistiska tecknade serier på film.

Ryssland i färg

Sergej Michajlovitj Prokudin-Gorskijs (1863-1944) bilder från Ryssland före revolutionen finns numera i Library of Congress som lagt ut några av de digitalt behandlade fotografierna på utställningen The Empire That Was Russia. En teknisk beskrivning av Prokudin-Gorskijs metod och av den moderna digitaliseringen finns här. En rysk databas över Prokudin-Gorskijs fotografier finns här.

Sjökalv- och gökblogging

Man ser ibland resonemang att den förmoderna tidens människor inte hade någon egentlig känsla för naturen, och givetvis är "naturromantik" som vi nu uppfattar begreppet en uppfinning från 1700-talet. Det hindrar inte att människor på 1600-talet kunde vara intresserade av sin omgivning också från andra aspekter än de direkt matnyttiga. Petrus Gyllenius skriver påfallande ofta om olika naturfenomen i sin dagbok, om sådant han hört om och det han själv sett. Hörsägner om underliga bestar i Livland och annat konstigt återges med en viss troskyldighet, men när Gyllenius rapporterar om egna erfarenheter är hans beskrivning förunderligt exakt. I augusti 1650 gjorde han en resa i Åbo skärgård och såg bl.a. sälar och sjökalvar:

På thenne reesan sågh iagh månge Siäälar ( : Phocas seu vitulos marinos : ) simmandess i haaffvet, stundom satte the sine huffvuden vp, åther nedh igen, Stundom sågh man them liggia på grundar. Haffvet var ochså på then tijdh myckit fult medh Siöökalffvar ( : stellae maris : ) hvilka voro som Compåser flytandess i watnet, stundom goffvo the sigh i hoop, stundom i seer, och the ähro temmeliga stoora och trinna, som ett slem eller sudit lijm, och mitt vthi them ähr itt kors lijkt koppar til färgan, men thet andra ähr vatnfärgot, the wäxa aff botnen och giffva sigh vp i röötemånen, om hösten komma the sin kooss och haaffvet bliffver reent.

Och 14 år senare, den 18 juli 1664, såg han sädesärlan som matade en gökunge:

på wägen emellan prästbool och Torp, sågh jagh huru som en Sädessährla matade en ungh göök, hon satte sigh på hanss ryggh och instack maaten j hanss mundh, och huart samma göök flögh, så flögh hon omkringh honom, warandess rädd om sin vnge: altså är thet sant, at gööken icke ligger sielff sina äggh, uthan stiäl them i andre foglarss boo.

Om en invasion av lämlar 1634

Petrus Magni Gyllenius (Peder Månsson) som levde 1622-1675 har efterlämnat en känd dagbok som första gången utgavs av Reinhold Hausen 1880-1882. Denna Diarium Gyllenianum eller Petrus Magni Gyllenii dagbok 1622-1667 är inte den sämsta ingångsporten om man vill komma 1600-talets människor nära, full av vardagslivets små detaljer som den är. Inte minst har Gyllenius årliga översikter om väder och växtlighet (bondens år!) varit ein Gefundenes Fressen för historiskt inriktade klimatforskare. I själva verket var vädret på 1600-talet för jävligt; kallt och eländigt med iskalla vintrar och frost i juni. "Lilla istiden" och Karl X Gustavs tåg över de de islagda danska sunden läser vi om i den stora historien; Gyllenius skriver om människornas bortfrusna näsor och de två tiggarbarnen som inthet fått huuss, i en bondebyy, och sedan gått wilse i skogen, och frösit ihiäl, huilka höllo hvar andra i fampnen döde. Här finns också följande underbara skildring av en lämmelinvasion i Värmland 1634:

Vthi Maio på thetta åhr, såsom och i Junio, kom vthi Wermelandh mäst på alla ortter en outhsäieligh Stoor hoop aff fremmande och ovanlige Möss, huilcka voro goola, och så stoore som små gååssungar, stackotta och breeda, thesse möss föllo först nedh medh regnet, och sedan föröckte the sigh ganska hastigt, att the vpfylte buskar, tuffvor och gärdess gårder, och hade sina hool neder i backen, när man gick öffver någon ängh, tå var fult aff them på alla ställe, och strax man fick see them, lupo the hastigt i sina hool. När man slogh någon aff them i hiäl, tå stridde hon emoot i förstonne thet mäste hon kunde, beet i käppänden, reep och gnall illa. The som föllo i Siögar och watn, när the regnade neder, bleffvo alle döde. Man fant många vthi katsera, och stoore fiskar fingess sällan, som icke hade vpslukat sådana, månge vore som icke wille ätha the fiskar, vthi huilcka sådanna möss funness. på huassa Ståckänder och höga Stubbar i skogen såto och månge fasnade i det the medh regnet föllo nedher. Thesse möss voro altså öffver sommaren, och giorde stoor skade på åcker och änger, och groffvo iorden ifrån gärdessgårderna, att the föllo omkul. om hösten när säden inkördess i ladorna, begoffvo the sigh ochså tijt, och begynte vpäta then inbärgade Säden, men thet var en stoor gudz välsignelse, att vintren kom bittida, och tå fröso the strax allesammanss ihiäl. Sädan haffver man inthet sedt sådana. Huad för slagz möss thesse voro, viste ingen vist att berätta. Reverend: Dn. Haquinus Jonae Wermannus Pastor Wesehaerensis, sade: att then tijdh han vandrade genom fiällen vthi Norget, så sågh han på fiällen sådanna möss, och the kalladess aff the Norske lemmer.

Projektet Svenska i grevens tid skriver om Petrus Gyllenius tid som student i Åbo (han blev senare präst hemma i Värmland). Och - google är fantastiskt - det visar sig att redan Carl von Linné fick en rapport om Gyllenius värmländska lämmeliakttagelser i ett brev av Erik Fernow 1767.

The Simulacra

Philip K. Dicks The Simulacra från 1964 är en roman om den banala absurditeten; om folk som lever sina dagliga liv under vad som borde vara häpnadsväckande omständigheter men naturligtvis inte höjer ett ögonbryn inför samhället de lever i. ”Verkligheten” har för länge sedan försvunnit under ständigt nya lager av förfalskningar och kopior och konspirationer inom konspirationer. En värld full av presidenter och polischefer som inte ens kan lita på sig själva, för hur kan de veta om de inte ”egentligen” är sina egna dubbelgångare och fiender – här ser man tydligt inflytandet från Dicks gamle läromästare A.E. Van Vogt. Ganska otypisk för Dick är i alla fall den matter-of-fact-inställning som genomsyrar The Simulacra, som om det (post?)moderna livets besvärligheter med dubbelgångarpresidenter och robotar som presidentens ”äkta” män inte längre kräver att man startar omfattande ontologiska utgrävningar efter verklighetens autentiska grund.* Underhållande är ju Dick som alltid (roande och o-roande på samma gång). Med typisk Dicksk ironi förbereder sig världens enda psykiater Egon Superb att ta emot sin sista patient, men snart sagt bokens alla huvudpersoner verkar behöva hans tjänster i något skede av handlingen. Tysk psykiatri, Västtyskland som USA:s 51:a delstat och en komplott att ändra historien genom att kidnappa Göring med något som kallas ”von Lessinger equipment” (en tidsmaskin) är några av de otaliga ”tyska” inslagen i The Simulacra, i en värld som verkar ha tagits över av och delats mellan tyska jätteföretag. Som en eftergift till det pseudodemokratiska politiska systemet får folket ändå välja presidentens make som kallas Der Alte (det är han som visar sig vara en maskin). Det är tillgång till information, att veta eller inte veta vad som pågår, som alla jagar efter i The Simulacra (och det gäller inte minst läsaren!), bara för att upptäcka att det sen ändå saknar större betydelse eftersom det alltid finns nya komplikationer som väntar bakom nästa hörn.

* Sökandet efter det autentiskt ”verkliga” bakom spegelbilderna är ju annars något man förknippar Dick som modernistisk, eller t.o.m. Platonsk, författare med. Filmen Blade Runner har uppenbara förtjänster som självständigt verk, men särskilt mycket har den ju inte att göra med Dicks litterära etos eller med förlagan Do Androids Dream of Electric Sheep.

Balderson var Delblanc var Balderson

Sven Delblanc hör till de där författarna som kultursidorna titt som tätt har behov av att påpeka är ”bortglömd”. En viss sanning finns det väl i påståendet, det är redan närmare tjugo år sen Delblanc dog, och mycket av det han skrev om handlade om 1900-talets stora omvandling av det svenska samhället, en process som färre och färre svenskar har egna minnen av. Delblanc var en omåttligt flitig författare, men ändå finns det sådana som ytterligare vill öka på bibliografin. Den pensionerade arkeologiprofessorn och medlemmen i Sven Delblanc-sällskapet Bo Gräslund har skrivit boken En mästare förklädd som driver tesen att det var Delblanc som var den hemlighetsfulla deckarförfattaren Bo Balderson. Balderson gav 1968-1990 ut ett antal satiriska böcker om ett socialdemokratiskt statsråd som osannolik detektiv och hans svåger adjunkt Persson, berättaren. Likt Delblanc är det väl färre som läser Balderson numera, men när det begav sig såldes hans böcker i jättelika upplagor och spekulationerna om vem som gömde sig bakom pseudonymen var många. Den roligaste teorin var att det var kungen. Gräslund genomför en grundlig jämförande textanalys, och hans slutsats att det var Delblanc verkar fullt trovärdig. I själva verket lanserade deckarförfattaren Tord Hubert redan 1968 en teori som gick ut på att Balderson = den vite gudens son = på franska Delblanc, och det är så fiffigt att jag genast bestämde mig för att tro på den förklaringen. Just så resonerar våra dagars bloggare när de konstruerar sina nom de plumes. Själv vill jag också nämna statsrådets 16 barn som en liten parallell till Delblancs påfallande fruktbarhetsmystik. Å andra sidan minns jag från min Balderson-läsning på 1980-talet att de senare och sämre böckerna i serien innehöll oändliga beskrivningar av vad folk hade på sig, och det skulle snarare peka mot Maria Lang eller Ulla Trenter. Kanske Delblanc tröttnade och lät någon annan ta över.

Delblancsällskapet om Sven Delblanc och Wikipedia om Bo Balderson.

De strijd der werelden

Mera bokomslag: H.G. Wells Världarnas krig i olika upplagor. Ovan ett holländskt exempel från 1899.

Bokens omslag

Jag lärde mig häromdan att finlandssvenskar använder ordet pärm alldeles för ofta. Det som The Book Cover Archive visar är alltså bokomslag, och ack så snygga (stiliga, överraskande etc.) de kan vara. Bokomslagsarkivet har också en blogg som heter The Book Cover Archive Blog.

The gay marriage

Jag tror inte Elsa Beskow brukar räknas till de kulturradikala författarnas innegäng, men ska man tro ovanstående bildbevis från Solägget (1932) har hon alla dessa år blivit grovt felbedömd av kulturknuttarna. För, subtilt indoktrinerande små barn i lättpåverkad ålder, här framställs som den naturligaste sak i världen ett förhållande mellan vad som uppenbart är två hannar av grönsiska, till råga på allt med ett ägg i boet som måste vara adopterat. Sverige var ett av de första länderna som legaliserade samkönade äktenskap, och nu tror jag att det var sagotanten Beskow som gjorde det möjligt. Miljoner svenskar har växt upp med hennes böcker. Och nu ska jag fundera på vad tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och farbror Blå egentligen sysslade med på kvällarna.

När lammen tystnar

Missförstå mig rätt, jag tycker att The Silence of the Lambs är en riktigt bra film. Jag minns fortfarande filmens grepp om åskådaren när jag såg den första gången på bio, och det är för snart tjugo år sen. Det hindrar inte att jag lika fortfarande anser att filmens underliggande estetik är högst suspekt, för att inte säga rena dravlet. Här spökar (billighetsversionen av) Nietzsches övermänniska, här spökar den amerikanska populärkulturens alla Punisher-figurer som fått familjen utplånad av terrorister eller liberaler och, som det så vackert heter, ”tagit lagen i egna händer”. För denna film handlar om seriemördare som likt existentialistiska hjältar förtjänar sitt eget öde genom sina handlingar. Hannibal the Cannibal är övermänniskan som själv skapar (eller: väljer) sina rättigheter, mannen som har rätt att upprätthålla sitt eget moralsystem just i kraft av sin moraliska och intellektuella överlägsenhet. För att budskapet ska gå hem ställs han i bjärt kontrast till den misslyckade seriemördaren Buffalo Bill (misslyckad för att han blir fast), transvestiten som inte förmått att helt gå över till gudarnas stålögda moral, som saknar den nödvändiga viljan, som hyser känslor för en knähund (som heter Precious!) och följdriktigt får uppkomlingens välförtjänta straff och besegras av FBI-agenten Starling som också hon, under filmens gång, gått till botten i sig själv, övervunnit sig, härdats till en andlig styrka på ett högre plan. Visst har väl När lammen tystnar ett klassbudskap: gör skillnad på kvalitetsnivåer när det gäller människor och följdriktigt också när det gäller seriemördare. Buffalo Bill får lära sig att vad som passar sig för kejsaren inte lämpar sig för oxen. - Och observera skillnaderna i motivens ”värde”: ”Dr” Hannibal Lecter (kanske professorn som håller en ”lecture”) tycks närmast drivas av en intellektuell lidelse, har genom iskall rationell analys valt sitt öde, ”blivit” eller ”mognat till” seriemördare. Han har genomskådat människornas villkor och lyft sig över mänsklighetens kollektiva och enfaldiga illusioner. Buffalo Bill vill bara ha en snygg klänning av kvinnohud. Han styrs av sina emotioner när han försöker göra sig till något han inte är (inte man, inte kvinna, inte ens en ”äkta” transvestit). Han är kvinnlig (kanske också i betydelsen att inte riktigt veta vad han vill) i motsats till FBI-agenten Starling som växer och mognar i sin tuffa uppgift, klarar sig ”som en hel karl”. Hjärnans seriemördare (= högre) i motsats till kroppens seriemördare (= lägre)!

Det om det. Jennifer Saunders och Dawn French har för övrigt gjort en underbar parodi på När lammen tystnar, kan avnjutas här:
http://www.youtube.com/watch?v=ha7EB5Y_RT0