Vitt brus

Gore Vidal påstod om Don DeLillos romaner att de har ”less than meets the eye”. Vidal gjorde förstås karriär på dylika giftigheter, ändå undrar jag efter att ha läst Vitt brus (1984) om han inte hade en point där. Det DeLillo har att säga om den ruttnande amerikanska kulturen i västerlandets solnedgång verkar nu 30 år senare märkligt konventionellt. Jakten på den eviga ungdomen, fruktan för döden (den som avslöjar meningslösheten med livet), den amerikanska populär- och konsumtionskulturen som dränker in allt (romanens vita brus); det är teman som många före och efter DeLillo behandlat. Redan Henry Miller skrev på 1940-talet om den luftkonditionerade mardrömmen. Rolig är ju Vitt brus definitivt, och nog så läsvärd i all sin ytlighet, med ett häpnadsväckande överflöd av träffande iakttagelser om den akademiska livsstilen i ”College-on-the-Hill” (namnet på högskolan gör det förstås övertydligt klart att detta handlar om Amerika). Berättaren Jack Gladney är, utan att kunna tyska, en världsledande auktoritet på Hitlerstudier – DeLillo var kanske en av de första som insåg att Hitler lösgjort sig från den historiska verkligheten och förvandlats till en sagofigur, ”ett väletablerat brand i populärkulturen”, som Timo Vuorensalo (regissören till filmen Iron Sky) konstaterat. Jack Gladney jämför uttryckligen Hitler med Elvis, en annan av 1900-talets ”väletablerade brands”, och mycket riktigt försöker en akademisk kollega, inspirerad av Gladneys framgång, bygga upp en motsvarande institution för Elvis-studier i College-on-the-Hill. Och när den ”luftburna toxiska incidenten” (ett utsläpp av dödlig gas) tvingar stadsborna att evakuera sina hem blir deras upplevelser till en del av medielandskapet de samtidigt konsumerar.