De missanpassade

Eli Wallach (1915-2014) gick bort, och jag tänkte på De missanpassade snarare än på Goda, onda och fula.* Att se The Misfits som film ska ses, i full storlek på vita duken, är att uppleva den strålglans som omgav filmstjärnorna i det gamla Hollywood. Det är ju inte bara Wallach som det lyser om. Marilyn Monroe, Clark Gable, Montgomery Clift, Thelma Ritter; alla rör de sig där på duken som strålande himlakroppar i övernaturlig storlek, öppnar munnarna och talar. Det är stjärnkvalitet, större än livet. Som film har De missanpassade välkända problem, Arthur Millers överlitterära manus försöker ju för mycket vara en modern och existentiell western. 1961 var den amerikanska filmen på väg mot nya tider, andra skådespelarideal, så en viss ironi ligger det i att De missanpassade med sina litterära ambitioner i stället lyckades fånga något av det hollywoodska stjärnsystemets magi. För övrigt hade Eli Wallach samma intensiva närvaro i nästan alla sina roller (se honom stjäla alla sina scener i The Magnificent Seven**). Alla teaterskådespelare har inte den förmågan att fastna på film.

* I Sverige tydligen med titeln Den gode, den onde, den fule.

** Sju djärva män eller 7 vågade livet. På den tiden satt kreativa figurer hos distributörerna och hittade på mer eller mindre lyckade svenska titlar i både Finland och Sverige.