Nyårscitatet 2015

"Take your life in your own hands, and what happens? A terrible thing: no one to blame."

Erica Jong

Nyårsdikten 2015

hjärtat är ett märkvärdigt vapen
när som helst kan kulorna ta slut

Sanna Tahvanainen, Muskedunder (2008)

Forbidden Zone

Forbidden Zone (1980) är en av åttiotalets mera marginella kultfilmer som vi nu kan avnjuta i nyrenoverad form på DVD. FZ startade som ett projekt av musik- och performancegruppen The Mystic Knights of the Oingo Boingo, med bröderna Richard och Danny Elfman som drivande krafter. Filmen kan väl kallas ett slags musikal, där den absurda handlingen* byggs upp kring Oingo Boingos framföranden av gamla musiknummer i eklektisk retroanda. Stilen löper från franska kabarésånger till amerikanska klassiker; från Josephine Baker och Cab Calloway till Freddy Martins upplyftande Pico and Sepulveda (1947). Forbidden Zone med sina målade kulisser i expressionistisk anda som för tankarna till Dr. Caligaris kabinett (1920) är alltså som gjord för vänner av okonventionellt filmskapande. Det medvetna försöket att efterbilda Max Fleischers tecknade Betty Boop-filmer från 1930-talet kraschar ändå på ett inte helt komfortabelt sätt med själva handlingen som snarare är inspirerad av John Waters tidiga filmer med Divine. Också skådespelarna verkar komma från någon okänd film av John Waters, med Hervé Villechaize (dvärgen i Mannen med den gyllene pistolen) som kungen och Susan Tyrrell som drottningen. Några intensiva och märkligt emotionella närbilder av Tyrrells uttrycksfulla ansikte ger en aning att hon i en annan tid (eller en annan dimension) kunde ha varit en stor stumfilmsstjärna. I det verkliga livet var hennes filmkarriär rätt knagglig, men vi minns henne bl.a. som Johnny Depps farmor i John Waters Cry-Baby.

* Den franska flickan Frenchy som vuxit upp i en något dysfunktionell familj hamnar via källaren i familjens nyinköpta hus i ett egendomligt kungarike i en annan dimension. Efter diverse intriger som bl.a. involverar hela hennes familj som följer henne till den förbjudna zonen, en groda i smoking (eller en man med grodhuvud i smoking), samt djävulen som framför sin version av Minnie the Moocher utmanövrerar hon drottningen och får kungen.

Inception, revisited

Mitt första rätt negativa intryck av Inception kvarstod vid ett förnyat försök. Trots det spännande temat förblir Inception en egendomligt likgiltig film, en steril och uppblåst Hollywoodprodukt med glansig yta. Det är en film jag egentligen gärna velat gilla, men, men... Att Leonardo DiCaprio är riktigt dålig gör inte saken bättre. Michael Caine är däremot utmärkt i sina två korta scener, men det räcker inte långt. Och att sätta de manliga huvudrollsinnehavarna i specialdesignade kostymer ger inte filmen klass när budskapet ändå är amerikanskt äktpuritanskt: framkallade drömmar som djävulens bländverk.

Vitt brus

Gore Vidal påstod om Don DeLillos romaner att de har ”less than meets the eye”. Vidal gjorde förstås karriär på dylika giftigheter, ändå undrar jag efter att ha läst Vitt brus (1984) om han inte hade en point där. Det DeLillo har att säga om den ruttnande amerikanska kulturen i västerlandets solnedgång verkar nu 30 år senare märkligt konventionellt. Jakten på den eviga ungdomen, fruktan för döden (den som avslöjar meningslösheten med livet), den amerikanska populär- och konsumtionskulturen som dränker in allt (romanens vita brus); det är teman som många före och efter DeLillo behandlat. Redan Henry Miller skrev på 1940-talet om den luftkonditionerade mardrömmen. Rolig är ju Vitt brus definitivt, och nog så läsvärd i all sin ytlighet, med ett häpnadsväckande överflöd av träffande iakttagelser om den akademiska livsstilen i ”College-on-the-Hill” (namnet på högskolan gör det förstås övertydligt klart att detta handlar om Amerika). Berättaren Jack Gladney är, utan att kunna tyska, en världsledande auktoritet på Hitlerstudier – DeLillo var kanske en av de första som insåg att Hitler lösgjort sig från den historiska verkligheten och förvandlats till en sagofigur, ”ett väletablerat brand i populärkulturen”, som Timo Vuorensalo (regissören till filmen Iron Sky) konstaterat. Jack Gladney jämför uttryckligen Hitler med Elvis, en annan av 1900-talets ”väletablerade brands”, och mycket riktigt försöker en akademisk kollega, inspirerad av Gladneys framgång, bygga upp en motsvarande institution för Elvis-studier i College-on-the-Hill. Och när den ”luftburna toxiska incidenten” (ett utsläpp av dödlig gas) tvingar stadsborna att evakuera sina hem blir deras upplevelser till en del av medielandskapet de samtidigt konsumerar.

Random Acts of Senseless Violence

Man undrar vem som tyckte att den horribla titeln på Jack Womacks roman om den sönderfallande nära framtiden var en god idé. Var det förlaget som på ett missriktat sätt försökte väcka intresse för boken utanför de kretsar som i allmänhet läser science fiction, eller var det Womack själv som ville ironisera över den samtidigt både moraliserande och hämndlystna inställningen som utbrott av gatuvåld och kravaller brukar utlösa bland dem som har sitt på det torra? Random Acts of Senseless Violence (1994) går alltså under genrebeteckningen science fiction, men egentligen kunde den lika väl marknadsförts som en mainstream roman om Amerikas nära framtid. Det är en gedigen skildring på ett klassiskt tema, medelklassens rädsla att tappa fotfästet i ett samhälle som håller på att lösas upp. Nutida samhällstrender spetsas till, men annars finns här ganska lite ”science fiction” i handlingen. Tolvåriga Lola Hart skriver dagbok, en slags logg över familjens ekonomiska ruin och accelererande undergång. I bakgrunden finns ständiga kravaller och oroligheter, med polis och armé ute på New Yorks gator. Under ett år får Lola nya vänner och absorberar gatans språk och attityder. Hon ironiserar över sin syster som sänds till släktingar i en helvit enklav i Kalifornien och där blir ”hjärntvättad” av deras rasistiska och fundamentalistiska världsbild. Samtidigt inser hon inte hur hon själv förändras. Hon blir tuff och gatusmart. I själva verket verkar hon bejaka sin nya roll som en som överlever till varje pris så entusiastiskt att hon i slutet av romanen förlorat all medmänsklighet. T.o.m. väninnan Iz som själv inte är någon ängel inser att Lola går för långt. Den civiliserade ytan ryker, men den brutala kärnan fanns kanske där redan från början.

Mördaren ljuger inte ensam

Tv-filmen Mördaren ljuger inte ensam (2013) visade sig som kanske väntat vara en prydlig bilderbok utan större djup efter Maria Langs roman från 1949. Men varför hade man bytt ut romanens stämningstunga miljö - en gammal sommarvilla på en ö i en sjö i Bergslagens mörka skogar - mot det mera konventionella Stockholms skärgård? Handlingen verkar ha flyttats fram några år (för att 1950-talet är coolare än 1940-talet?), men någon större tidskänsla uppfattade åtminstone inte jag, trots att alla rökte som borstbindare. Romanens tema (kärlek mellan kvinnor) var ju på sin tid mycket radikalt, och det är egentligen lite konstigt att Maria Lang numera så ofta avfärdande framställs som en "mysig deckartant". Tvärtom handlade hennes deckare ofta om mörka hemligheter och kokande passioner under den borgerliga ytan, och var antagligen i den meningen (minus morden) betydligt mera realistiska än dagens våldsimpregnerade polisthrillers. Är det så att själva sättet att läsa har förändrats, att dagens läsare inte längre förmår ta till sig en undertext som var självklar för 50-60-70 år sedan? The past is a foreign country.

Om Doris Day

Doris Day är inte en skådespelare jag intresserat mig mycket för, och jag måste erkänna att jag slentrianmässigt tagit den äppelkäcka bilden av henne för given. Tydligen gillar hon den inte själv. Det finns dock folk som vet; Martin Kristenson skriver initierat om Doris Day och myterna. Teorin att det mest handlar om hennes, ja, just äppelkäcka, utseende verkar nedslående plausibel.

Dagens citat belysande isbjörnarnas historia i Helsingfors

Lyssna på turisterna. Helsingfors borde bejaka sina isbjörnar mera, för de har funnits, och inte bara på Högholmen bakom betong och galler. De kringresande cirkusarna var ett inslag i nöjeslivet vid förra sekelskaftet, med sina menagerier av vilda djur. Österrikaren Adolf Molnár (1905-1988) reste med olika cirkusar i Finland på 1920-talet. Han hade börjat sin bana vid Hagenbecks zoo i Hamburg och fungerade nu som lejon- och isbjörnstämjare. Senare deltog Molnár som frivillig i våra krig, och skrev flera självbiografiska böcker. Citatet om isbjörnarna som rymde är från Vi drog genom landet (1944).

Min första upplevelse i Finland var ett nummer för sig. Cirkusen var då i Kaisaniemi i Helsingfors och jag hade sex isbjörnar, stora, präktiga djur, bländvita och ohyggligt starka. En av dem, Moritz, en vit fan och ovanligt stark, var en gammal bekant rymling. Stark och slug var den förhoppningsfulla ungdomen. Och så hände det sig en vacker morgon, att sex isbjörnar muntert simmade omkring i Tölöviken, alltså mitt i Helsingfors, och kom spatserande längs Helsingegatan mellan järnvägen och Åbovägen där de skrämde livet ur de mötande. Kan du föreställa dig scenen? Polisen susade iväg med skarpladdade gevär och ville skjuta ner bestarna, men jag lyckades i alla fall föra dem tillbaka i oskadat skick. Vi rodde omkring i viken och höll ett stycke kött framför nosen på dem, så att de simmade efter oss och jag igen kunde stuva in dem i vagnen.

De missanpassade

Eli Wallach (1915-2014) gick bort, och jag tänkte på De missanpassade snarare än på Goda, onda och fula.* Att se The Misfits som film ska ses, i full storlek på vita duken, är att uppleva den strålglans som omgav filmstjärnorna i det gamla Hollywood. Det är ju inte bara Wallach som det lyser om. Marilyn Monroe, Clark Gable, Montgomery Clift, Thelma Ritter; alla rör de sig där på duken som strålande himlakroppar i övernaturlig storlek, öppnar munnarna och talar. Det är stjärnkvalitet, större än livet. Som film har De missanpassade välkända problem, Arthur Millers överlitterära manus försöker ju för mycket vara en modern och existentiell western. 1961 var den amerikanska filmen på väg mot nya tider, andra skådespelarideal, så en viss ironi ligger det i att De missanpassade med sina litterära ambitioner i stället lyckades fånga något av det hollywoodska stjärnsystemets magi. För övrigt hade Eli Wallach samma intensiva närvaro i nästan alla sina roller (se honom stjäla alla sina scener i The Magnificent Seven**). Alla teaterskådespelare har inte den förmågan att fastna på film.

* I Sverige tydligen med titeln Den gode, den onde, den fule.

** Sju djärva män eller 7 vågade livet. På den tiden satt kreativa figurer hos distributörerna och hittade på mer eller mindre lyckade svenska titlar i både Finland och Sverige.

Nyårsdikten 2014 (handlar om hösten)

Harry Martinson skrev många dikter om sommaren, och ännu fler om sommaren (den förgängliga) som gick. Höstsyrsan ur samlingen Passad (1945): 

Trots att dimman knappt vill lyfta
sig ur höstens knäckta säv
dröjer syrsan med att snyfta
om förgänglighetens väv.

Aldrig hon ditt sinne skrämmer,
ökar ej förgängelsen.
Med en glöd som ej förstämmer
sönderfaller sommaren.

I det heliga Rysslands tjänst

Väl kodad satir, insvept i hemligheter är en gammal tradition i Ryssland. Också när man läser en modern författare som Vladimir Sorokin har man hela tiden känslan att det strax under textens yta finns något begravet som kanske är glasklart för de som är invigda i samhälle och kultur i dagens Ryssland. Å andra sidan behövs det ingen kulturell sensivitet för att se att Sorokin kör på som en stridsvagn. I romanen I det heliga Rysslands tjänst (2006; svensk översättning av Ben Hellman 2008) är det ingen svårighet att veta vem dikten om björnjägaren gäller, och nerklubbningen av Dostojevskij gör att man förstår att ryska kulturbevarare får kvassen i halsen. Subtil är Sorokin inte, så i något skede börjar man ju undra om inte de mera interna ryska hänvisningarna i romanen är lika brutala. I det heliga Rysslands tjänst skildrar en dag i en modern opritjniks liv i den närmaste framtiden (opritjnik = Ivan den förskräckliges hemliga polis). Det är ett auktoritärt Ryssland, tydligen ekonomiskt och politiskt hårt bundet till Kina (de kinesiska begreppen som genomsyrar språket), samtidigt som opritjnikerna är vakthundar med uppgift att bevara det rena och moraliska Ryssland. Det gör de med de gamla vanliga maffiametoderna. Redan på första sidan får vi veta att huvudpersonen Komjaga har vrålen från ett tortyroffer som ringsignal i mobilen. Härifrån rullar Komjagas dag vidare med mord och våldtäkter fram till det avslutande gruppsamlaget mellan de ledande opritjnikerna. Male bonding i sin mest grundläggande form, men skildringen får en att undra över Sorokins syften. Är det ett sätt att visa hur depraverade opriktjikerna är? Eller är det i stället en bild från ett djupt förmodernt Ryssland där homosexualitet knappt existerar som kategori och lite sex män emellan bara förstärker deras identitet som karlakarlar? Oh, those Russians, kanske Sorokin säger.

Walter Mittys hemliga liv

The Secret Life of Walter Mitty har fått rätt ljumma recensioner, men för min del tyckte jag riktigt bra om filmen. Ben Stiller är en av de få komikerna idag som kan bära upp en hel film, och skådespelare som Shirley MacLaine och Sean Penn i små biroller kan bara göra en film ännu bättre. Speciellt scenerna från Grönland och Island inger en upplyftande känsla av klassiskt roadmovie-filmskapande. Kanske den höjdpunkten kommer för tidigt i filmen, som efter Island hamnar i en onödigt välkänd fåra av typen romantisk komedi om att följa sina drömmar. Handlingen känns faktiskt lite tunn här och där, men då kan man minnas att originalnovellen av James Thurber är förvånansvärt kort, knappast mera än ett skissartat kåseri. Thurber skrev på sin tid för och om den triumferande amerikanska medelklassen efter andra världskriget, filmen TSLOWM däremot skildrar en ny tid av företagsfusioner och personalnedskärningar. Walter Mitty borde kanske ha grundat en stark fackförening, sådana som de har i Hollywood. Hur som helst, en sevärd film och en fin hyllning till den klassiska fotojournalistiken representerad av tidskriften LIFE.

Av vad är lycka

Tjocka romaner om romarriket; krig, generaler, greker, barbarer och deras kvinnor verkar vara på modet i denna den västerländska kapitalismens sena tid. Det är flödande berättelser om intriger och makt i imperium och provins; men alltför ofta föga mer än oäkta litterära avläggare till tv-serien Rome. När man läser Fredrik Långs Av vad är lycka. En Krösusroman får man en liten liten känsla att detta kanske är menat som en ironisk florettstöt åt alla dessa blodiga trilogier på tusen sidor per del av Conn Iggulden, Simon Scarrow och de andra grabbarna.* Antiken och dess makt- och penninghistoria är ju ett ämne som Lång själv länge varit intresserad av, men i motsats till sina internationella bestsellerkollegor har han väl knappast blivit rik på att skriva essäer om den grekiska filosofins idéhistoria. Krösus enligt Lång var den första som förstod det kapitalistiska penningflödet som idé; huvudpersonen i Av vad är lycka är dock en lycksökande yngling som i den klassiska pikareskens anda går från äventyr till äventyr, träffar de stora (typ, kungar) i sin samtid och kommer tillbaka till sin hemstad höljd i ära. Baksidestexten citerar Tuva Korsström som jämför Lång med Mika Waltari (”står inte långt efter”) som författare av historiska romaner, men är den täta litterära och historiska texten hos Waltari ens något som en nutida författare bör sträva efter? Iggulden et al. återskapar förvisso tillvarons detaljer och ger lokalfärg (eller snarare tidsfärg) åt historiens vardag, men den litterära texturen i deras mastodontverk är snarare uppblåst än tätvävd. Jag föredrar Lång, i Waltaris kölvatten eller inte.

*Ja, jag har noterat att det finns en hel undergenre av romantisk/erotisk Rom-litteratur som är skriven mestadels av kvinnor. Slagfältet förflyttas till sovrummet när centurionen möter generalens hustru/älskarinna/dotter. Men om denna litteratur vet jag sorgligt lite.

Campephilus imperialis

En gång trummade världens största hackspett i tallskogarna uppe i Sierra Madre Occidental, men inte mera. Den mexikanska kejsarspetten har med största sannolikhet gått samma väg som den närbesläktade och mera kända elfenbensnäbben C. principalis i USA och Kuba. Skogsindustrin förstörde häckplatserna, och i kombination med flitig jakt var resultatet förödande för den aldrig särskilt talrika kejsarspetten. De sista någorlunda pålitliga rapporterna är från 1990-talet. William L. Rheins film från 1956 av en hona i delstaten Durango inger en vemodig känsla. En av de sista av sin art.

En artikel av Tim Gallagher om en expedition till Sierra Madre 2010 på jakt efter kejsarspetten.

Gravity

Jag har alltid varit svag för Sandra Bullock, så jag traskade iväg för att se Gravity. Några särskilda förhandsförväntningar hade jag inte om filmen, hade bara skummat recensionerna och tyckt mig förstå att Gravity är en ganska lyckad liten film i Apollo 13:s efterföljd om en olycka i en rymdstation. Det stämde ganska långt, Apollo 13 var det, uppdaterad med en lätt feministisk touch för dagens behov och med fina vyer från rymden som gick hem också i 2D-versionen jag såg. För att vara en modern mainstream amerikansk film var Gravity behagligt dämpad i tonen*, med två personer i kamp mot rymdens hårda realiteter. Inga rymdmonster eller jordiska bad guys behövdes, och Bullock och George Clooney gavs tillräcklig tid att utveckla sina rollkaraktärer. På ett positivt sätt fungerade Gravity nästan som en filmatisk motsvarighet till någon rätt generisk science fiction-novell (av ”rymdprogram”-typen) från 1950-talet. Nyskapande är ju Gravity inte, men redan att för en gångs skull se en ny amerikansk film som verkar vara gjord för vuxna människor var uppfriskande.

* Och kort! Som i det klassiska Hollywood klarar Gravity av att både berätta och avrunda sin historia på en och en halv timme. Mera sådant.

World War Z

Det är vanligen ett dåligt tecken när en planerad filmatisering av en roman år efter år körs genom den ena manusmanglingen efter den andra tills bara ett genomprocessat ting som inte oroar filmbolagets ekonomer finns kvar – smaklös, formlös och reducerad till minsta gemensamma nämnare för den tänkta masspubliken. På nätet har diskussionerna om zombiefilmen World WarZ förundrat sig över att slutresultatet efter alla manuskommittéers framfart inte längre överhuvudtaget har något kvar av handlingen i Max Brooks bestseller från 2006. – Ett berg av klichéer tänkte också jag under filmens första halvtimme, även om det blev lite bättre sen. Det som kanske ändå räddar filmen är några fina setpieces där zombierna anfaller och bryter genom alla försvarslinjer: i Philadelphia, i Jerusalem, i ett flygplan, och så, som peripeti, det nervpirrande smygandet i laboratoriets korridorer som leder till vetenskaplig insikt och världens räddning. Upptakten innehåller alla de välkända elementen med en hjälte som dragit sig tillbaka till familjens sköte men blir övertalad att ta sig an fallet. Det är så konservativt att man inte vet om man ska gäspa eller skratta. Trots alla försök att visa hur Brad Pitt antagit en ”okonventionell” könsroll (han gör frukost åt frun och barnen) blir han snabbt den aktiva hjälten som med vild beslutsamhet försvarar sin familj (förvandlingen går snabbare än man hinner säga ”zombie”). Hustruns roll blir att vänta på honom i hangarfartyget där hon placerats med barnen. Man ser henne bädda sängen i hytten och liknande husliga aktiviteter, när hon inte ställer till det för maken på distans genom att ringa till honom så ringsignalen väcker zombierna. Kvinnor enligt Hollywood. Jag hoppas verkligen att någon arg feminist tar sig an filmen, redan sättet som ”moder” natur uttryckligen omtalas som en ”bitch” borde få klockorna att ringa (och det är rent fantastiskt hur många soldaters manliga aktiviteter och militära organisation det behövs för att besegra henne). Dock är Pitt någon sorts representant för FN, och man strävar efter en vetenskaplig analys av zombieproblemet, så vi slipper åtminstone denna gång förklaringen att det hela är ett gudomligt straff. World War Z är en zombiefilm som alltså kanske ändå strävar mot någon sorts ”realism”  (på den moderna zombiemytens villkor, förstås). En liten ljuspunkt just då jag trodde att zombiefilmen gått ner sig i ren camp av typen Zombieland. Dessutom, slår mig en tanke, var om inte i zombiefilmen är den rätta platsen för klichéer: ständigt återkommande och omöjliga att ta död på (ty de är redan döda, men vet det inte själva).

Förvandlingen

Det var Franz Kafkas Förvandlingen* som i tiderna fick mig att börja misstro den akademiska litteraturforskningen. Ingen hade berättat för mig att Kafka är en humoristisk författare. Det är ju rena rama farsen när den jättelika insekten Gregor Samsa kryper längs väggar och tak i sitt rum, lämnande ett klibbigt spår efter sig som den genanta familjehemlighet han förvandlats till. Desperat humor kanske, men definitivt humor. Förvandlingen är alltjämt en fascinerande berättelse om sociala rollspel och familjen Samsas förändrade interna maktkonstellationer. Gregor Samsa har offrat sig för familjens väl, tagit ett meningslöst arbete som handelsresande för att försörja föräldrarna och systern och för att avbetala faderns skuld, men när han dör verkar de närmast lättade att bli av med honom. Kanske de alltid känt sig fastkedjade vid honom, trots eller eftersom de var ekonomiskt beroende av honom. Åtminstone är det med påfallande tillförsikt de ser fram mot framtiden efter att städerskan sopat ut hans lämningar. De är befriade, och det första de gör är att lämna lägenheten för en gemensam utflykt: Därefter lämnade alla tre lägenheten tillsammans, vilket de inte hade gjort på flera månader, och tog spårvagnen ut ur staden. De satt alldeles ensamma i sin vagn och den varma solen sken rakt in. De diskuterade bekvämt tillbakalutade på sina bänkar sina framtidsutsikter, och det visade sig att dessa vid närmare betraktande inte alls var dåliga … **

*Skriven 1912 och första gången publicerad 1915. Ett hundraårsminne.

** Övers. Karl Vennberg och Caleb J.Anderson.

Fascisten; eller: Mannen som sökte sin roll

Jag tror jag tycker ganska bra om Bernardo Bertoluccis Il Conformista (1970).* Å andra sidan kommer man inte ifrån att det är en ganska egendomlig film, och dessutom egendomlig på alla möjliga plan. Huvudpersonen Clerici (Jean-Louis Trintignant) verkar leva i en posttraumatisk bubbla efter ett mord han tror att han begått som liten, något som påverkat hela hans liv. Och därav kanske den häftiga reaktionen med vilda anklagelser åt alla håll när han upptäcker sanningen. Han var ingen mördare, men det var just som hemlig mördare han som vuxen försökte bevisa sin tillhörighet i sitt fascistiska samhälle. Han är kort sagt misslyckad, både som man och som mördare. För filmen rör sig ju i tiden från ett (privat) mord han tror att han begått till ett (statsanstiftat) mord han inte är karl nog att klara av (för att minnet av det föreställda mordet ställer sig i vägen?). Och staten som litade på honom. Hur man vänder sig har man samvetskvalen bak. Trintignant är mycket bra här och understryker skickligt de autistiska dragen hos Clerici, som om han är en man som utan förståelse försöker tillägna sig ett förväntat yttre beteendemönster.** Psykologi som estetik. Fascism som teater. Om Il Conformista säger något om fascismens psykologi är det i gestaltningen av hur den som politisk rörelse gör människor till roller i ett skådespel i väldiga kulisser. I Il conformista ordnar sig människorna i rummet som på en teaterscen, inte bara i den absurda fascistiska arkitekturen i ministeriet och mentalsjukhuset, utan också i dansrestaurangen i Paris. Kanske är det logiskt att mordkomplotten får sin upplösning ute i den dramatiska naturen (fascisterna tyckte ju om den manliga alpnaturen), uppe i Savoyens berg i snön bland de vajande och knarrande träden. (Den ena berömda scenen efter den andra. Men helhetsintrycket av filmen är svalt, nästan oengagerat iakttagande, och påfallande ironiskt. Vi förblir åskådare.)

* En liten reservation, dock. Jag brukar så där i allmänhet tycka om att se filmer jag såg redan anno dazumal. Fascisten såg jag första gången på 90-talet då den förstås sedan länge var en etablerad klassiker.

** I diegesis understryks den latenta autismen genom de många scenerna med människor som befinner sig på var sida om en glasruta (i och för sig en vanlig bild för kontaktlöshet i 1960-talets film).

Olinguitobloggning

Halvbjörnarna av släktet Bassaricyon kallas för Olingobjörnar på svenska, men den nyupptäckta arten som BBC med spansk diminutiv kallar Olinguito har knappast något eget svenskt namn. Historien om hur Bassaricyon neblina från Colombia och Ecuador fördes under vetenskapens strålkastare har sina poänger. Också ett så här pass stort rovdjur (ungefär kattstorlek) upptäcktes inte hemma hos sig i Andernas molnskogar, utan i ett museum i Chicago, av zoologen Kristofer Helgen. DNA-analys är numera rutin för artbestämning av okända arter. BBC-artikeln har en fascinerande ögonblickbild från skinnens och benens värld i National Museum of Natural History i Washington: More than 600,000 specimens are flat-packed in trays to save space, their bones picked clean by specially bred beetles and stored in boxes alongside their skins. (Ännu bättre om skalbaggarna varit specialtränade och inte bara specialuppfödda för uppgiften.) I alla fall har man nu hittat Olinguiton också ute naturen, så slutet gott - men historien har en förhistoria också. Redan på 1960-talet hade nämligen en olinguito hamnat i USA: And scientists now believe an olinguito was exhibited in several zoos in the US between 1967 and 1976. Its keepers mistook it for an olinga - a close relative - and could not understand why it would not breed. It was sent to a number of different zoos but died without being properly identified. Det finns t.o.m. ett foto  av denna ytterligt ensamma individ utan chans på genmarknaden. Ett särskilt öde: inte den sista av sin art, men att tillhöra en helt och hållet okänd art.