Drontblogging

På Mauritius har en grupp mauritiska och holländska forskare grävt fram vad som verkar vara en massgrav fylld av ben och näbbdelar av den utdöda dronten. Benen sägs vara 2 000 till 3 000 år gamla, men forskarna själva verkar vara osäkra på vad alla dessa fåglar gjorde där på ett och samma ställe. Var det en jordbävning eller ett vulkanutbrott som fångade dem i en fälla?

En kort artikel om dronten i Forskning & Framsteg.

En artikel i New Scientist från 1993 av Andrew Kitchener: hur såg dronten egentligen ut?

En annan artikel om Andrew Kitcheners drontutseendeforskning, från Oxford University Museum of Natural History.

Några bilder från olika tider, samlade i David Reillys "The Dodo Image Gallery".

En bra startsida med länkar om man är intresserad av Mauritius fåglar är Birds of Mauritius.

Hercule Poirots sista fall

Det var en förvånande upplevelse att efter närmare 30 år läsa om Agatha Christies Ridå. Hercule Poirots sista fall. Då, när boken var nyutkommen var jag själv i de tidiga tonåren, och jag har absolut inget minne att jag då skulle ha insett vilken grym och bitter bok det är. Kanske handlar den om insikten om alltings relativitet, en insikt som jag tror Christie värjde sig mot genom hela sitt författarskap. Boken innehåller flera motiv som går emot allt vad hon hållit fast vid i sina övriga böcker. Ridå skrevs ju ursprungligen strax efter andra världskriget, och eftersom Christie valde att publicera den först 1975 kan man väl se boken som något av ett bistert andligt testamente av denna "deckartant" som nog hade sina själsliga snårskogar att dalla omkring i. Framför allt är det en uppvisning i flera variationer i hur våra emotioner styr våra perceptioner, "vi ser vad vi vill se". Våra begär förvränger och tränger in i själva verklighetsuppfattningen, samtidigt som dessa begär förädlas till samhälleligt och socialt korrekt idealism. Det andra stora temat handlar om eroderingen av det absoluta förbudet att döda, det som ändå är en bräcklig moralisk gräns mot att vi börjar acceptera ändamålsenliga mord. Relativiseringen av människovärdet var ju ohyggligt aktuellt år 1945, och i boken finns en kylig och rationell vetenskapskvinna (berättarjagets dotter) som anser att 80% av människorna är onödiga och gott kunde termineras. Och det är här det slutliga moraliska nederlaget kommer, när Hercule Poirot själv utför ett mord på en mördare som inte kan nås av samhällets juridiska apparat, just den sortens "ändamålsenliga" mord som han tillbringat ett helt liv med att bekämpa. (Den juridiskt oåtkomliga brottslingen är förvisso ett återkommande tema hos Christie, se t.ex. Tio små negerpojkar eller Mordet på Orientexpressen. Där var hon långt före Dirty Harry och alla hans efterföljare...)

Into the Blue

Into the Blue ingav mig en känsla av déjà vu, och jag vet naturligtvis varför. Det var Den blå lagunen revisited (ja, just den lagunen med Brooke Shields). Samma lätt besvärade känsla över att jag alls betalade att gå och se en sådan film. Samma banala orsak att jag gjorde det: ett påkommet behov av att få uppleva lite ställföreträdande sol- och havsliv i vintermörkret. Nå, jag medger att dykarscenerna var snygga och att de var filmens huvudsakliga innehåll, och mellan dem kunde man ju sitta och skratta åt handlingen och åt det nästan parodiskt tvångsmässiga uppvisandet av huvudrollsinnehavarnas trekvartsnakna kroppar. Så fort kameran kom ovanför vattenytan skildrades Bahamaöarna som en förvånansvärt motbjudande plats, med risig buskskog och städer som mest bestod av uppsmällda ruckel. Jag antar att turistindustrin är helt inriktad på dykningen och kanske på kryssningsresenärer som inte lämnar sina flytande palatsbubblor. Vad handlingen beträffar förstod man ju senast vid den homosociala brottningsmatchen mellan de två manliga huvudrollerna på flygfältet vilken filmens verkliga kärlekshistoria var. Mycket riktigt förlåter Paul Walker ("Jared") sin gode vän Scott Caan ("Bryce") minst sjuttio gånger, för vi förstår ju ändå att det är flickvännen Ashley Scott ("Amanda") som är roten till det onda, fresterskan som leder Mannen i fördärvet och följaktligen straffas med döden. Vi förstår hur skum hon är när hon avslöjar att hon gått i en katolsk flickskola (ouch!) och dessutom förstår latin, ett oamerikanskt språk som marinarkeologen Jared och advokaten Bryce naturligtvis inte ens kan identifiera eftersom de är the good guys som representerar den unga och knappast särskilt mångspråkiga publiken. Särskilt Paul Walker framställs som den okomplicerade folkliga amerikanska hjälten med påklistrad teaterdialekt från södern. Förvekligade eliter från New York och Kalifornien göre sig icke besvär. Så när alla skurkarna är döda kan Jared och Bryce fortsätta att dyka och åka båt tillsammans som om ingenting hänt. Jessica Alba ("Sam") som förstått att kärleken övervinner allt får också vara med på ett hörn.

(Jag noterade f.ö. att djävulen som så ofta i amerikansk film igen en gång var engelsman. Den absurda droghandlaren, spindeln i nätet, hade ett utpräglat brittiskt uttal. Antagligen var det Irakkriget som gjorde Angelina Jolie till en så pålitlig brittisk allierad i Sky Captain and the World of Tomorrow, men behovet av filmatisk krigspropaganda tycks redan vara över.)

Tystnadens historia

Dagens citat kommer från den svenska historikern Peter Englund. Det är en tid sedan den ryska censuren åstadkom vita fläckar i tidningarna här i landet, men jag är säker på att många fortfarande kan uppskatta följande uttryck för Historiens Ironi:

Min senaste bok, Tystnadens historia, finns nu som pocket. Den är identisk med den inbundna, förutom på en punkt. I den upplagan fanns ett foto av Ray Croc samt ett av en hamburgerrestaurang. Dessa är nu borta, indragna av McDonalds Corp., med motiveringen att essän om hamburgarens historia innehåller "felaktigheter". De har dock inte preciserat vad dessa felaktigheter skulle bestå i, varför texten står kvar i ursprungligt skick, samtidigt som boken istället har två blanka sidor, där dessa foton tidigare satt. Have a Nice Day!

Les femmes courageux

Monika Fagerholms blogg Un lapin courageux blandar rapporter från livet i Ekenäs med litteraturfilosofiskt småprat. Själva formen gör ju den typiska jag-bloggen till en slags offentlig dagbok, så det skulle säkert vara givande att undersöka vilka skillnader det finns mellan manliga och kvinnliga författares bloggskrivande. Dessutom fick den modiga haren mig att börja undra vad äldre kvinnliga författare som Edith Södergran eller Fredrika Runeberg skulle ha skrivit om ifall de kommit över en uppkopplad dator. Katter? Skvaller om alla gästerna i Borgå? Några av de mera politiskt inriktade figurerna i den tidiga kvinnosaksrörelsen, som Annie Furuhjelm eller Minna Canth skulle säkert ha fått ihop ordentligt polemiska inlägg. Och när kommer den första bloggromanen, alltså en roman i form av en fiktiv blogg?

Henrik Tikkanens budskap

Jag tillbringade veckoslutet med att - inte så väldigt mycket på efterkälken; vad är nu 30 år när det gäller en hållbar bok - läsa Henrik Tikkanens Brändövägen 8, första gången utgiven 1975. Det som när det begav sig upprörde sinnena, Tikkanens sätt att fiktionalisera människor som många ännu mindes och ansåg sig känna bättre än Tikkanen, saknar ju nu längre betydelse. Vem bryr sig fast Ernst von Born hade dålig andedräkt och höll sig med en eller annan älskarinna. Det som främst kom emot en i boken var i stället det extremt allvetande berättarjaget och Tikkanens sätt att skildra människor som om de alla var figurer i hans privata lilla glaslåda. The Sims: Second Cousins, kanske (för att sända en tanke till Amos Anderson som inte bodde på Brändö). Och naturligtvis sitter Tikkanens knivskarpa formuleringar alltid exakt där de skall. Jag läste utgåvan i Nya klassikerserien från 1996, och jag måste medge att jag funderade lite över Merete Mazzarellas efterord. Att hon ser boken som en kritik av mansrollen är väl inte så mycket att säga om fast det är en analys som otvivelaktigt har lite av tidsbunden efterhandskonstruktion över sig. Trots allt har de flesta män alltid trivts helt bra med sin mansroll. Märkligare är då att hon helt ignorerar Tikkanens explicita tema, insikten som han gång på gång försöker hamra in: vilken överväldigande, allt övertrumfande kraft de mycket rikas klassmedvetande är. Henrik Tikkanen såg hur det deformerade hans föräldrars liv och skrev en bok som trots allt kanske på ett förvridet sätt var den kärleksförklaring han själv i en intervju påstod att den var.

Bastards vittnesbörd

Aleko Lilius novell Bastards vittnesbörd, med undertiteln En historia om en hund som kommer till himlen när han dör (1922) är en Jack London-mässig historia om en jaktfärd i den kanadensiska vildmarken. Berättarjaget befinner sig ute i vildmarken med sin indianske medhjälpare Maurice och ett spann draghundar. En natt vid lägerelden ser de ett underligt och skrämmande odjur. Ledarhunden Bastard rymmer och börjar jaga odjuret. Följande dag går Maurice ensam för att fånga in hunden. När han inte kommer tillbaka följer berättaren hans spår. Han finner Maurice medvetslös vid ett kärr. Indianen har blivit attackerad av odjuret, men Bastard räddade hans liv.

Mer eller mindre sentimentala berättelser om trogna hundar som räddar livet på sin herre ingår ju i en lång litterär tradition, men det intressantaste inslaget i novellen är ändå det mystiska odjuret. Kanske är detta den ursprungligaste skildringen vi har i finlandssvensk litteratur av den nordamerikanska sasquatchen, eller Bigfoot. Som den drivna författare Lilius var bygger han skickligt upp spänningen. Det är hundarna som först reagerar på varelsens osynliga närvaro med en ovanlig rädsla, och därefter är det dags för de två männen att höra dess kusliga läte som de enligt berättaren aldrig hört förut, trots att de har "år av vildmarksliv" bakom sig:

Det lät som en suck, en lång, utdragen suck, full av melankoli, förtvivlan. Det var inte en människa som suckade, det var som om en övernaturlig varelse hade ljudlöst strövat i skogen, runt, runt, runt, ett spöke, en orolig ond ande som ville skrämma oss.

Slutligen får berättaren en snabb glimt av djuret och hinner uppfatta "någonting mörkt med två stora glimmande ögon som strök förbi borta i mörkret dit endast den svagaste ljusglimt från vår eld kunde nå". Varelsen har "ett stort fyrkantigt huvud, hårbevuxet, på en lång hals" och ger nu ifrån sig ett "halvt skrikande halvt bubblande ljud". När berättaren senare följer djurets spår kan han konstatera att de är lika märkliga - fotavtrycken har tre tår, stora som knytnävar. Det var ju de stora fotavtrycken som på 1950-talet gav Nordamerikas mystiska skogsvandrare namnet Bigfoot, men i själva verket fanns traditioner om en stor, hårig varelse bland indianerna över hela kontinenten, traditioner som snabbt spred sig också bland de vita nybyggarna. Aleko Lilius tillbringade flera år i Kanada och USA på 1910-talet, och det är högst sannolikt att han hört berättelserna om sasquatchen som från slutet av 1800-talet också började spridas via tidningspressen. I själva verket kan man säga att novellens tvetydiga skildring av djuret - vi får aldrig veta om det är en tidigare okänd djurart eller en övernaturlig varelse - har paralleller redan i de tidiga indianska traditionerna. Ibland är sasquatchen ett vanligt djur bland andra djur, ibland någonting man skrämde barnen med - och ibland ingår han i den schamanistiska uppfattningen om tillvaron, ett övernaturligt väsen med förmågan att skifta gestalt och vandra mellan världarna. Och visst lever traditionerna om Bigfoot fortfarande. Det finns hundratals sidor på internet med rapporter om närkontakter, suddiga videofilmer och ljudupptagningar av lätet och mer eller mindre fantasifulla förklaringar.

(Det är f.ö. konstigt hur få filmer det gjorts på Bigfoot-motivet. Det är ändå ett fenomen som tillhör den genuint amerikanska mytologin. Det verkar mest bli barnfilmer som Bigfoot and Hendersons, eller också minimalt budgeterade skräckfilmer av enklaste slag.)

Herr C. G:s politiska affärer

Bilden ovan är från en dramatisk scen i Aleko Lilius' novell Herr C. G:s politiska affärer från 1919. Novellens femme fatale, en spion kallad "la belle Marie" har tagit sig in i herr C. G:s hotellrum i S:t Petersburg på jakt efter dokument som herr C. G. kommit över av misstag. Herr C. G. befinner sig i badet men finner sig snabbt och slår pistolen ur hennes hand: "Kvinnor och barn, sade han elakt, skola icke handskas med sådana farliga leksaker." Som la belle Marie påpekar är herr C. G. ingen gentleman. Novellen är en skickligt turnerad och tidtypisk äventyrs- och spionberättelse från exotiska miljöer som lite påminner om den svenska författaren Frank Hellers noveller från samma period. Det är de stilfulla, fantastiskt tjugotalistiska, illustrationerna av signaturen Cara L (arkitekten och tecknaren Carolus Lindberg) som gör att man kunde önska en nyutgåva. Aleko Lilius själv var ju en intressant figur; författare, journalist och internationell äventyrare. Hans Äventyr bland kinesiska sjörövare som kom ut i nyutgåva på engelska så sent som 1991 har något överraskande gjort honom till ett välkänt namn bland alla piratentusiaster på internet.

Bilutställning i Helsingfors 1927

Akseli Gallen-Kallela var ju tidigt ute med sin välbekanta Bil-Aktie-Bol från 1907, men förvisso har också andra finländska konstnärer åstadkommit snygga bilaffischer. En av dem är "Autonäyttely Helsingissä" från 1927 av signaturen Cara L, d.v.s. arkitekten och tecknaren Carolus Lindberg (1889-1955). Lindberg hade avsevärt inflytande på arkitekturens och stadsplaneringens utveckling i Finland, men hans insatser som illustratör och karikatyrtecknare verkar vara mindre kända idag. I den nyutkomna sjätte delen av Suomen Kansallisbiografia avfärdas de med en enda mening. Han befäste sin nationella street cred genom att rita det finländska lagets bastu för Olympiska spelen i Paris 1924, men nog är ju också hans eleganta bokillustrationer och exlibris värda att lyfta fram.

Dagens ruttna sill går till Finlands arkitekturmuseum som inte besvärat sig med att göra en svenskspråkig version av sina webbsidor.

Mannerheim meets Lauri Törni (we hope not)

Ett filmprojekt som väcker en del farhågor är Renny Harlins länge aviserade Hollywoodfilm om Mannerheim. Man anar ju redan att det blir en gräslig blanding av patriotisk snyftare och värsta sortens b-action av det hela. (Explosioner! Det måste vara explosioner! Och stuntmän som i sista stund springer ut ur det dånande eldhavet mot kameran!) Enda ljusglimten är att Harlin inte varit så räntabel på sistone och tydligen har haft svårigheter att övertyga potentiella producenter om någon never-heard-of finländsk generals cineastiska lyskraft.

Okända djur-blogging

Så har man (kanske) upptäckt ett tidigare okänt nattligt rovdjur på Borneo. Från artikeln i The Guardian får man inte en väldigt klar bild vad för slags djur det egentligen är, bara att det ser ut som en korsning mellan en räv och en katt. Från bilden får jag närmast intrycket att det är fråga om något mårddjur även om den kraftiga svansen ser konstig ut. Djuret fotograferades redan 2003, men WWF har suttit på bilderna tills nu. Bakgrunden till att de publicerar dem nu är att Indonesien just i det området planerar att hugga ner 1,8 miljoner hektar regnskog för att skapa världens största odling av oljepalmer. Tala om monokultur, 18 000 kvadratkilometer palmer i rad efter rad efter rad...

Tankar på självständighetsdagen

Henry David Thoreau förklarar någonstans varför man kommer snabbare fram gående än om man tar tåget: det tar ju en viss tid att tjäna ihop pengarna till tågbiljetten, och den tiden måste också tas i beaktande! Resonemanget är slående, men tyvärr ger en snabb uträkning vid handen att det nog inte stämmer, inte med nutida löner och biljettpriser och fart på tågen i alla fall. Undrar om han hade rätt med tanke på sin tids förhållanden? Man kunde ju tänka sig en slags kultur- eller civilisationsgräns för olika samhällen eller länder: i vilka länder, för vilka samhällsklasser gäller "Thoreaus lag" fortfarande? Då skulle kanske den gränsen markera när ett land är på väg att bli överteknologiserat, gå över och förbi människans "naturliga" tillvaro, den som ju också Thoreau strävade efter att (åter)finna. När det håller på att bli billigare och snabbare att ta tåget än att vandra (fritt) gäller det att se upp: kanske vi och vårt samhälle är på väg att förlora någonting väsentligt! Påminner mig om Stanley i Afrika som visst skrev någonting irriterat om bärarna som stannade för att invänta sina själar efter en alltför snabb dagsmarsch. Saken kunde även undersökas beträffande andra fortskaffningsmedel, t.ex. flyg. Och om man byter ut gåendet mot att man i stället cyklar för att ta sig fram ändras ju åter förhållandet. (Som Harry Martinson tyckte, den västerländska teknologiska civilisationen stod på sin höjdpunkt när cykeln och trampsymaskinen uppfanns! Efter det har det bara gått utför.)

The Quest for Sampo

Det sägs att Christopher Lee inte skulle ha någonting emot att spela Väinämöinen i nästa filmatisering av Kalevala. Åtminstone har han uttalat sig i den riktningen i intervjuer med finska tidningar (vink, vink, finska filmproducenter...). Allvarligt talat låter en internationell produktion av Kalevala som en ovanligt god (för att inte säga lysande) idé, särskilt som det nu inte direkt verkar som om marknaden för fantasy kommer att ta slut i första taget. Den senaste versionen, Kalle Holmbergs finsk-finska Rauta-aika, har ju faktiskt redan över tjugo år på nacken. Nu borde det då uttryckligen vara någon, typ Peter Jackson som skriver manus och regisserar, någon som står fri från hela den finsknationella tolkningstraditionen och behandlar materialet som om det skrivits av JRR Tolkien eller Edgar Wallace. För resten skulle en japansk animeversion av Kalevala inte alls vara så dumt det heller. Tycker jag.

Finland och Hollywood

Att Mauritz Stiller upptäckte Greta Garbo är en klen tröst i sammanhanget, men några riktigt stora Hollywoodstjärnor på samma sätt som Sverige har ju Finland aldrig haft. Hur många minns längre Taina Elg? Som man kan inhämta i Finnish Hollywood. Finns in Hollywood and Hollywood in Finland har ändå en och annan finländare deltagit i drömskapandet genom åren. Räknar man med finlandsättlingar i USA blir de ännu fler (Pamela Anderson! Matt Damon! David Lynch!). Inte heller alla de gånger Helsingfors fått föreställa Moskva eller S:t Petersburg att förglömma. Synd att det aldrig blev någonting av Hitchcocks Finlandsprojekt från kalla krigets dagar.

(Men den bästa filmen där Helsingfors föreställer Helsingfors och ingenting annat är allt Jim Jarmuschs Night on Earth.)

Rävblogging

Jag trodde alltid att det underliga djuret framtill i båten på George Caleb Binghams Fur Traders Descending the Missouri var en överdimensionerad katt. I själva verket är det inte ens en hund, det är en tam räv vilket jag förstod först när jag fick se tavlan med egna ögon. A pet fox kallade informationstexten i New Yorks Metropolitan Museum of Art varelsen. Vi reser, vi lär oss.

Världen enligt Runeberg

Bläddrade i och läste lite här och där i Johan Wredes nya bok om Runeberg, Världen enligt Runeberg. Än tycks det gå att pressa ut nya aspekter på nationalskalden. Svenska litteratursällskapet gick ju ut våldsamt till 200-årsjubileet och gav ut, var det nu en fem sex böcker om honom. Vi ska hoppas att det finns läsare till dem alla. Johan Wrede är förstås alltid njutbar. Vad som alltid slår mig är att han skriver som han talar. När man läser honom kan man nästan höra hans sonort docerande stämma tala från boksidorna. Världen enligt Runeberg är i första hand en idéhistorisk studie, utfylld med en hel del psykologiskt spekulerande om Runebergs liv och bravader (Runeberg och kvinnorna! Runeberg och naturen! Runeberg och politiken!). Ja, och en kokbok av Fredrika gav ju SLS också ut häromåret. Det verkade nästan som en kommentar till den numera väletablerade synen på Runeberg som hustyrann, med Fredrika som "den frivilligt ödmjuka kvinnan" som stal till sig korta stunder för sitt eget skrivande mellan allt kockande och nationalskalds-markserviceande. Nåja, jag har hört att någon på SLS mycket riktigt sysslar med den folkliga bilden av Runeberg, så att säga vad som fastnat av hans mediala framtoning under olika tider. Det blir väl en bok det också vad det lider.

Brokiga iakttagelser

Den första aforismen i Edith Södergrans aforismsamling från 1919, Brokiga iakttagelser, kan läsas som en tanke direkt från den moderna evolutionspsykologin:

Husen, dem vi bebo, äro urtidskojor i jämförelse med den konception av en människoboning vi bära inom oss.

Detta är ju ingenting annat än begreppet "extended phenotype" så som Richard Dawkins använder det: idén att människorna i den yttre verkligheten bygger ut sin inre värld (sin "konception" kallar Södergran det; genernas tyranni handlar det om hos Dawkins). Gorillan bygger sin koja av grenar och löv i trädtoppen. Kanske drömmer hon om ett (luft)slott. Nu kan man väl misstänka att Södergran och Dawkins någonstans förenas av en gemensam västerländsk filosofisk källa, och det är knappast Darwin. Däremot vet vi ju att båda har läst sin Nietzsche. Så när Nietzsche talade om språket som en mänsklig skapelse som frigör sig och bildar en egen värld, börjar leva sitt eget självständiga liv som vi inte längre kan kontrollera, handlar det kanske om en befriad (för att inte säga frigjord) fenotyp, vad Dawkins skulle kalla en mem. Men vad Edith Södergran väl menade med urtidskojorna var att de innebar ett misslyckande; kopplingen mellan idé och förverkligande var för svag. Och så vidare.