Hercule Poirots sista fall

Det var en förvånande upplevelse att efter närmare 30 år läsa om Agatha Christies Ridå. Hercule Poirots sista fall. Då, när boken var nyutkommen var jag själv i de tidiga tonåren, och jag har absolut inget minne att jag då skulle ha insett vilken grym och bitter bok det är. Kanske handlar den om insikten om alltings relativitet, en insikt som jag tror Christie värjde sig mot genom hela sitt författarskap. Boken innehåller flera motiv som går emot allt vad hon hållit fast vid i sina övriga böcker. Ridå skrevs ju ursprungligen strax efter andra världskriget, och eftersom Christie valde att publicera den först 1975 kan man väl se boken som något av ett bistert andligt testamente av denna "deckartant" som nog hade sina själsliga snårskogar att dalla omkring i. Framför allt är det en uppvisning i flera variationer i hur våra emotioner styr våra perceptioner, "vi ser vad vi vill se". Våra begär förvränger och tränger in i själva verklighetsuppfattningen, samtidigt som dessa begär förädlas till samhälleligt och socialt korrekt idealism. Det andra stora temat handlar om eroderingen av det absoluta förbudet att döda, det som ändå är en bräcklig moralisk gräns mot att vi börjar acceptera ändamålsenliga mord. Relativiseringen av människovärdet var ju ohyggligt aktuellt år 1945, och i boken finns en kylig och rationell vetenskapskvinna (berättarjagets dotter) som anser att 80% av människorna är onödiga och gott kunde termineras. Och det är här det slutliga moraliska nederlaget kommer, när Hercule Poirot själv utför ett mord på en mördare som inte kan nås av samhällets juridiska apparat, just den sortens "ändamålsenliga" mord som han tillbringat ett helt liv med att bekämpa. (Den juridiskt oåtkomliga brottslingen är förvisso ett återkommande tema hos Christie, se t.ex. Tio små negerpojkar eller Mordet på Orientexpressen. Där var hon långt före Dirty Harry och alla hans efterföljare...)