Into the Blue

Into the Blue ingav mig en känsla av déjà vu, och jag vet naturligtvis varför. Det var Den blå lagunen revisited (ja, just den lagunen med Brooke Shields). Samma lätt besvärade känsla över att jag alls betalade att gå och se en sådan film. Samma banala orsak att jag gjorde det: ett påkommet behov av att få uppleva lite ställföreträdande sol- och havsliv i vintermörkret. Nå, jag medger att dykarscenerna var snygga och att de var filmens huvudsakliga innehåll, och mellan dem kunde man ju sitta och skratta åt handlingen och åt det nästan parodiskt tvångsmässiga uppvisandet av huvudrollsinnehavarnas trekvartsnakna kroppar. Så fort kameran kom ovanför vattenytan skildrades Bahamaöarna som en förvånansvärt motbjudande plats, med risig buskskog och städer som mest bestod av uppsmällda ruckel. Jag antar att turistindustrin är helt inriktad på dykningen och kanske på kryssningsresenärer som inte lämnar sina flytande palatsbubblor. Vad handlingen beträffar förstod man ju senast vid den homosociala brottningsmatchen mellan de två manliga huvudrollerna på flygfältet vilken filmens verkliga kärlekshistoria var. Mycket riktigt förlåter Paul Walker ("Jared") sin gode vän Scott Caan ("Bryce") minst sjuttio gånger, för vi förstår ju ändå att det är flickvännen Ashley Scott ("Amanda") som är roten till det onda, fresterskan som leder Mannen i fördärvet och följaktligen straffas med döden. Vi förstår hur skum hon är när hon avslöjar att hon gått i en katolsk flickskola (ouch!) och dessutom förstår latin, ett oamerikanskt språk som marinarkeologen Jared och advokaten Bryce naturligtvis inte ens kan identifiera eftersom de är the good guys som representerar den unga och knappast särskilt mångspråkiga publiken. Särskilt Paul Walker framställs som den okomplicerade folkliga amerikanska hjälten med påklistrad teaterdialekt från södern. Förvekligade eliter från New York och Kalifornien göre sig icke besvär. Så när alla skurkarna är döda kan Jared och Bryce fortsätta att dyka och åka båt tillsammans som om ingenting hänt. Jessica Alba ("Sam") som förstått att kärleken övervinner allt får också vara med på ett hörn.

(Jag noterade f.ö. att djävulen som så ofta i amerikansk film igen en gång var engelsman. Den absurda droghandlaren, spindeln i nätet, hade ett utpräglat brittiskt uttal. Antagligen var det Irakkriget som gjorde Angelina Jolie till en så pålitlig brittisk allierad i Sky Captain and the World of Tomorrow, men behovet av filmatisk krigspropaganda tycks redan vara över.)