Bastards vittnesbörd

Aleko Lilius novell Bastards vittnesbörd, med undertiteln En historia om en hund som kommer till himlen när han dör (1922) är en Jack London-mässig historia om en jaktfärd i den kanadensiska vildmarken. Berättarjaget befinner sig ute i vildmarken med sin indianske medhjälpare Maurice och ett spann draghundar. En natt vid lägerelden ser de ett underligt och skrämmande odjur. Ledarhunden Bastard rymmer och börjar jaga odjuret. Följande dag går Maurice ensam för att fånga in hunden. När han inte kommer tillbaka följer berättaren hans spår. Han finner Maurice medvetslös vid ett kärr. Indianen har blivit attackerad av odjuret, men Bastard räddade hans liv.

Mer eller mindre sentimentala berättelser om trogna hundar som räddar livet på sin herre ingår ju i en lång litterär tradition, men det intressantaste inslaget i novellen är ändå det mystiska odjuret. Kanske är detta den ursprungligaste skildringen vi har i finlandssvensk litteratur av den nordamerikanska sasquatchen, eller Bigfoot. Som den drivna författare Lilius var bygger han skickligt upp spänningen. Det är hundarna som först reagerar på varelsens osynliga närvaro med en ovanlig rädsla, och därefter är det dags för de två männen att höra dess kusliga läte som de enligt berättaren aldrig hört förut, trots att de har "år av vildmarksliv" bakom sig:

Det lät som en suck, en lång, utdragen suck, full av melankoli, förtvivlan. Det var inte en människa som suckade, det var som om en övernaturlig varelse hade ljudlöst strövat i skogen, runt, runt, runt, ett spöke, en orolig ond ande som ville skrämma oss.

Slutligen får berättaren en snabb glimt av djuret och hinner uppfatta "någonting mörkt med två stora glimmande ögon som strök förbi borta i mörkret dit endast den svagaste ljusglimt från vår eld kunde nå". Varelsen har "ett stort fyrkantigt huvud, hårbevuxet, på en lång hals" och ger nu ifrån sig ett "halvt skrikande halvt bubblande ljud". När berättaren senare följer djurets spår kan han konstatera att de är lika märkliga - fotavtrycken har tre tår, stora som knytnävar. Det var ju de stora fotavtrycken som på 1950-talet gav Nordamerikas mystiska skogsvandrare namnet Bigfoot, men i själva verket fanns traditioner om en stor, hårig varelse bland indianerna över hela kontinenten, traditioner som snabbt spred sig också bland de vita nybyggarna. Aleko Lilius tillbringade flera år i Kanada och USA på 1910-talet, och det är högst sannolikt att han hört berättelserna om sasquatchen som från slutet av 1800-talet också började spridas via tidningspressen. I själva verket kan man säga att novellens tvetydiga skildring av djuret - vi får aldrig veta om det är en tidigare okänd djurart eller en övernaturlig varelse - har paralleller redan i de tidiga indianska traditionerna. Ibland är sasquatchen ett vanligt djur bland andra djur, ibland någonting man skrämde barnen med - och ibland ingår han i den schamanistiska uppfattningen om tillvaron, ett övernaturligt väsen med förmågan att skifta gestalt och vandra mellan världarna. Och visst lever traditionerna om Bigfoot fortfarande. Det finns hundratals sidor på internet med rapporter om närkontakter, suddiga videofilmer och ljudupptagningar av lätet och mer eller mindre fantasifulla förklaringar.

(Det är f.ö. konstigt hur få filmer det gjorts på Bigfoot-motivet. Det är ändå ett fenomen som tillhör den genuint amerikanska mytologin. Det verkar mest bli barnfilmer som Bigfoot and Hendersons, eller också minimalt budgeterade skräckfilmer av enklaste slag.)