Henrik Tikkanens budskap

Jag tillbringade veckoslutet med att - inte så väldigt mycket på efterkälken; vad är nu 30 år när det gäller en hållbar bok - läsa Henrik Tikkanens Brändövägen 8, första gången utgiven 1975. Det som när det begav sig upprörde sinnena, Tikkanens sätt att fiktionalisera människor som många ännu mindes och ansåg sig känna bättre än Tikkanen, saknar ju nu längre betydelse. Vem bryr sig fast Ernst von Born hade dålig andedräkt och höll sig med en eller annan älskarinna. Det som främst kom emot en i boken var i stället det extremt allvetande berättarjaget och Tikkanens sätt att skildra människor som om de alla var figurer i hans privata lilla glaslåda. The Sims: Second Cousins, kanske (för att sända en tanke till Amos Anderson som inte bodde på Brändö). Och naturligtvis sitter Tikkanens knivskarpa formuleringar alltid exakt där de skall. Jag läste utgåvan i Nya klassikerserien från 1996, och jag måste medge att jag funderade lite över Merete Mazzarellas efterord. Att hon ser boken som en kritik av mansrollen är väl inte så mycket att säga om fast det är en analys som otvivelaktigt har lite av tidsbunden efterhandskonstruktion över sig. Trots allt har de flesta män alltid trivts helt bra med sin mansroll. Märkligare är då att hon helt ignorerar Tikkanens explicita tema, insikten som han gång på gång försöker hamra in: vilken överväldigande, allt övertrumfande kraft de mycket rikas klassmedvetande är. Henrik Tikkanen såg hur det deformerade hans föräldrars liv och skrev en bok som trots allt kanske på ett förvridet sätt var den kärleksförklaring han själv i en intervju påstod att den var.