World War Z

Det är vanligen ett dåligt tecken när en planerad filmatisering av en roman år efter år körs genom den ena manusmanglingen efter den andra tills bara ett genomprocessat ting som inte oroar filmbolagets ekonomer finns kvar – smaklös, formlös och reducerad till minsta gemensamma nämnare för den tänkta masspubliken. På nätet har diskussionerna om zombiefilmen World WarZ förundrat sig över att slutresultatet efter alla manuskommittéers framfart inte längre överhuvudtaget har något kvar av handlingen i Max Brooks bestseller från 2006. – Ett berg av klichéer tänkte också jag under filmens första halvtimme, även om det blev lite bättre sen. Det som kanske ändå räddar filmen är några fina setpieces där zombierna anfaller och bryter genom alla försvarslinjer: i Philadelphia, i Jerusalem, i ett flygplan, och så, som peripeti, det nervpirrande smygandet i laboratoriets korridorer som leder till vetenskaplig insikt och världens räddning. Upptakten innehåller alla de välkända elementen med en hjälte som dragit sig tillbaka till familjens sköte men blir övertalad att ta sig an fallet. Det är så konservativt att man inte vet om man ska gäspa eller skratta. Trots alla försök att visa hur Brad Pitt antagit en ”okonventionell” könsroll (han gör frukost åt frun och barnen) blir han snabbt den aktiva hjälten som med vild beslutsamhet försvarar sin familj (förvandlingen går snabbare än man hinner säga ”zombie”). Hustruns roll blir att vänta på honom i hangarfartyget där hon placerats med barnen. Man ser henne bädda sängen i hytten och liknande husliga aktiviteter, när hon inte ställer till det för maken på distans genom att ringa till honom så ringsignalen väcker zombierna. Kvinnor enligt Hollywood. Jag hoppas verkligen att någon arg feminist tar sig an filmen, redan sättet som ”moder” natur uttryckligen omtalas som en ”bitch” borde få klockorna att ringa (och det är rent fantastiskt hur många soldaters manliga aktiviteter och militära organisation det behövs för att besegra henne). Dock är Pitt någon sorts representant för FN, och man strävar efter en vetenskaplig analys av zombieproblemet, så vi slipper åtminstone denna gång förklaringen att det hela är ett gudomligt straff. World War Z är en zombiefilm som alltså kanske ändå strävar mot någon sorts ”realism”  (på den moderna zombiemytens villkor, förstås). En liten ljuspunkt just då jag trodde att zombiefilmen gått ner sig i ren camp av typen Zombieland. Dessutom, slår mig en tanke, var om inte i zombiefilmen är den rätta platsen för klichéer: ständigt återkommande och omöjliga att ta död på (ty de är redan döda, men vet det inte själva).