Jag har alltid varit svag för Sandra Bullock, så
jag traskade iväg för att se Gravity. Några särskilda
förhandsförväntningar hade jag inte om filmen, hade bara skummat
recensionerna och tyckt mig förstå att Gravity är en ganska lyckad
liten film i Apollo 13:s efterföljd om en olycka i en rymdstation.
Det stämde ganska långt, Apollo 13 var det, uppdaterad med en lätt
feministisk touch för dagens behov och med fina vyer från rymden
som gick hem också i 2D-versionen jag såg. För att vara en modern
mainstream amerikansk film var Gravity behagligt dämpad i tonen*,
med två personer i kamp mot rymdens hårda realiteter. Inga
rymdmonster eller jordiska bad guys behövdes, och Bullock och George
Clooney gavs tillräcklig tid att utveckla sina rollkaraktärer. På
ett positivt sätt fungerade Gravity nästan som en filmatisk
motsvarighet till någon rätt generisk science fiction-novell (av
”rymdprogram”-typen) från 1950-talet. Nyskapande är
ju Gravity inte, men redan att för en gångs skull se en ny amerikansk film som verkar vara
gjord för vuxna människor var uppfriskande.
* Och kort! Som i det klassiska Hollywood klarar
Gravity av att både berätta och avrunda sin historia på en och en
halv timme. Mera sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar