Fascisten; eller: Mannen som sökte sin roll

Jag tror jag tycker ganska bra om Bernardo Bertoluccis Il Conformista (1970).* Å andra sidan kommer man inte ifrån att det är en ganska egendomlig film, och dessutom egendomlig på alla möjliga plan. Huvudpersonen Clerici (Jean-Louis Trintignant) verkar leva i en posttraumatisk bubbla efter ett mord han tror att han begått som liten, något som påverkat hela hans liv. Och därav kanske den häftiga reaktionen med vilda anklagelser åt alla håll när han upptäcker sanningen. Han var ingen mördare, men det var just som hemlig mördare han som vuxen försökte bevisa sin tillhörighet i sitt fascistiska samhälle. Han är kort sagt misslyckad, både som man och som mördare. För filmen rör sig ju i tiden från ett (privat) mord han tror att han begått till ett (statsanstiftat) mord han inte är karl nog att klara av (för att minnet av det föreställda mordet ställer sig i vägen?). Och staten som litade på honom. Hur man vänder sig har man samvetskvalen bak. Trintignant är mycket bra här och understryker skickligt de autistiska dragen hos Clerici, som om han är en man som utan förståelse försöker tillägna sig ett förväntat yttre beteendemönster.** Psykologi som estetik. Fascism som teater. Om Il Conformista säger något om fascismens psykologi är det i gestaltningen av hur den som politisk rörelse gör människor till roller i ett skådespel i väldiga kulisser. I Il conformista ordnar sig människorna i rummet som på en teaterscen, inte bara i den absurda fascistiska arkitekturen i ministeriet och mentalsjukhuset, utan också i dansrestaurangen i Paris. Kanske är det logiskt att mordkomplotten får sin upplösning ute i den dramatiska naturen (fascisterna tyckte ju om den manliga alpnaturen), uppe i Savoyens berg i snön bland de vajande och knarrande träden. (Den ena berömda scenen efter den andra. Men helhetsintrycket av filmen är svalt, nästan oengagerat iakttagande, och påfallande ironiskt. Vi förblir åskådare.)

* En liten reservation, dock. Jag brukar så där i allmänhet tycka om att se filmer jag såg redan anno dazumal. Fascisten såg jag första gången på 90-talet då den förstås sedan länge var en etablerad klassiker.

** I diegesis understryks den latenta autismen genom de många scenerna med människor som befinner sig på var sida om en glasruta (i och för sig en vanlig bild för kontaktlöshet i 1960-talets film).