Leni Riefenstahl

I en artikel från våren 2007 ser jag att Jodie Foster fortfarande försöker förverkliga sitt gamla Leni Riefenstahl-projekt. Riefenstahl själv motsatte sig tydligen medan hon levde att man gjorde film av hennes liv. Jag tror Foster har sagt i någon intervju att hon är intresserad av de feministiska aspekterna av Riefenstahls karriär. Personligen har jag aldrig riktigt insett Riefenstahls storhet som regissör, bortsett då förstås från de rent tekniska lösningarna i OS-filmen från Berlin som ju på sin tid var nyskapande. Just Olympiafilmen brukar f.ö. alltid förses med förbehållet "den är så nazistisk", men ack så konstnärlig, och bla bla bla. Jag tycker ju inte att den i sin högre-snabbare-längre-inställning skiljer sig så värst mycket från andra officiella OS-filmer. Kanske är det den fåniga "grekiska" prologen som gör det. Den grekiska förankringen är ju faktiskt en av Riefenstahls många representationer av ett mystiskt förbund mellan folk, myt och stat, det som passade så väl in i den nazistiska ideologin. Ändå vill jag påstå att Riefenstahl snarare i grunden är en religiös än en (medvetet) politisk filmskapare. * Olympiafilmen handlar inte bara om en rad idrottsmän och -kvinnor som hoppar och springer på arenan, och den extremt långtråkiga Viljans triumf** är inte bara en oändlig räcka marscher och tal. Alla dessa människor i Berlin och Nürnberg deltar i något större, en organiserad rit som skapar en ny ordning och en ny värld. Möjligen är det just denna religiösa dragning som är orsaken till att så många instinktivt entusiasmeras av hennes filmer medan andra förblir kalla***. Anklagelserna om nazism som följde Riefenstahl efter kriget har kanske inte längre så stor betydelse (det är filmerna, inte kvinnan, vi har kvar), men som sagt var det möjligen just dessa "kvasireligiösa" aspekter av nazismen som koherensskapande kraft som tilltalade Riefenstahl som så många. När jag tänker efter borde Jodie Foster få en chans att göra sin Riefenstahlfilm så får vi se vad det blir.

* Och definitivt inte en feministisk filmskapare. Lyfte hon nånsin ett finger för sina medsystrar?

** Vad politiska propagandafilmer beträffar, ge mig alla gånger Pansarkryssaren Potemkin. Världens första och bästa musikvideo på Odessas trappor och allt det.

*** Charles Chaplin lär ha skrattat sig fördärvad när han såg Viljans triumf. Och så fick vi Diktatorn.