14.3.10

2001: Ett rymdäventyr

Parodier finner ibland sitt mål. När Mel Brooks i History of the World: Part I tog sig an Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey lät han sina grymtande apmänniskor stå där ”spanking the monkey” som det så vackert heter på engelska. Trots allt är sex en sannolikare historiens drivkraft än mystiska monoliter från rymden. Jag har sett 2001: Ett rymdäventyr ett par gånger för kanske 15-20 år sedan och nu när jag hade tillfälle att återse den i en strålande vacker version på blue-ray DVD kunde jag åter konstatera att det är just inledningen med apmänniskorna som är filmens stora problem. Jag hör till dem som anser att också slutet vältrar sig i meningslös mysticism, men astronauten Bowmans häftiga rymdtripp ovanför Jupiter är åtminstone öppen för seriösa tolkningar. Däremot är det nog så att filmens trovärdighet som kommentar till människans evolution kollapsar redan i början när tapirerna kommer tuffande i det afrikanska ökenlandskapet. Jag antar att Kubrick till en del hämtade sin syn på kriget som människans och utvecklingens moder från paleontologen Raymond Dart som var det stora namnet på området på 1960-talet, han grävde bland annat fram flera australopithecer i Sydafrika. Hur som helst är ju Kubricks tema att människan må sträcka sig ut mot rymden, men i grunden har vi inte förändrats. Vi är fortsättningsvis den ”Apeman, Spaceman” som Harry Harrison kallade en av sina novellsamlingar från samma tid.* Här kommer det berömda klippet från ett ben, använt som vapen av apmänniskorna, direkt till ett rymdskepp ovanför jorden. Biologiskt programmerade handlingsmönster: filmen igenom blir föremål och fenomen undersökta med handen; människor som äter i grupper; språket som ett redskap för att förhindra kommunikation.** ”Zero gravity toilet” är ett av de få genuina skämten i Kubricks filmer, men naturligtvis handlar också ett toalettbesök om processandet av föda, tapirkött eller den flytande gegga du får i rymden. Och den på ytan så oskyldiga scenen med de ryska forskarna färgar av sig på de efterföljande scenerna med monoliten som grävs fram på månen. Plötsligt blir vi på ett oroande sätt medvetna att det finns en tidigare okänd apflock där ute, potentiellt hotfull. Det är säkerhetsexperternas världsbild, långt från den ”sense of wonder” som klassisk science fiction eftersträvade. Det vita ljuset över månens kratrar finns ändå kvar från Arthur C. Clarkes novell The Sentinel som filmen löst bygger på. Visuellt fungerar 2001 med full kraft ännu som Kubrick ville det. Ah, blåa jord där ute i den svarta rymden… Ah, 1960-talets design för framtiden… Ah, rymdstationer som långsamt snurrar runt till tonerna av An der schönen blauen Donau

* 1968. Harrison kan mycket väl ha varit påverkad av 2001 som släpptes samma år.

** Nu slår det mig att Nietzsches ande ligger tungt över 2001: Ett rymdäventyr. Också när det gäller musiken som bl.a. omfattar Also sprach Zarathustra av Richard Strauss.

1 kommentar:

Anonym sa...

varfor inte:)