One Million Years B.C. var bättre

Roland Emmerichs 10,000 BC visade sig vara en ganska underlig blandning av Stargate och Conan Barbaren. (Kampen om elden också naturligtvis, och Pansarkryssaren Potemkin.) Stargate är förstås också av Emmerich, en tysk regissör som med påtaglig förtjusning förstörde amerikanska storstäder i filmer som Independence Day, Godzilla och The Day After Tomorrow, och resten av världen i 2012. Det var i alla fall roligt att se en film med den gamle stjärnan Omar Sharif (som berättarröst), fast ett ganska konventionellt val var det ju i en film med pseudoegyptiskt tema: något ljushuvud fick idén att hej, vi tar Omar Sharif. Han är från Egypten och behöver säkert jobb. Filmens slut var inte entydigt lyckligt, varken för planeten eller för neandertalarna (?) som var filmens good guys och som tårögda fick uppleva jordbrukets uppkomst i sin dal uppe bland bergen. Det verkade lite påklistrat efter att vi först fått se filmens revolutionära agitprop mot den egyptiska jordbruksbaserade ekonomin med sina överstepräster och pyramidbyggande slavar. Egentligen var stenåldersfilmerna roligare förr. I One Million Years B.C. sprang Raquel Welch omkring bland ganska rara dinosaurier framställda med den tidens stop motion-teknik. Men inte var ju de datoranimerade mammutarna och sabeltandade tigrarna i 10,000 BC heller särskilt övertygande. Trovärdighet är svårt på film.

Bättre än Bond

Vissa filmer är bättre än sitt rykte. G.I. Joe: The Rise of Cobra med sina hemliga militärbaser (både skurkarna och hjältarna håller sig med sådana!) och med sina superskurkar som strävar efter hämnd och världsherravälde verkar medvetet ha gjorts som en lätt ironisk variant på Bondfilmerna, och är på det hela taget ett riktigt lyckat exempel på den svåra konsten att göra ”tillräckligt” intelligent actionfilm. Och trots scenen som måste vara önskedrömmen för varje amerikansk patriot, där Eiffeltornet säckar ihop som den punkterade franska potensen, finns här förvånande lite av USA-centrerad militarism och hjältelater. G.I. Joe är någon sorts amerikaledd internationell militärstyrka, men det spelar knappast någon större roll för handlingen. Huvudsaken är att få ut hjältarna i spelet så de kan börja slåss. Känslan av färggrann tecknad serie är påtaglig, och är något som Bondfilmerna senast lyckades med någon gång på 1980-talet (Octopussy!). Det enda man kunde klaga på är vad väl borde kallas actionfilmens moderna autenticitetsproblem. Aktionscener som tar andan ur en i all ära, men man vet ju att de är gjorda digitalt och inte ”på riktigt”. Förr visste man att det var riktiga bilar som skrotades under biljakterna. Jag vill ha realistiska tecknade serier på film.

Ryssland i färg

Sergej Michajlovitj Prokudin-Gorskijs (1863-1944) bilder från Ryssland före revolutionen finns numera i Library of Congress som lagt ut några av de digitalt behandlade fotografierna på utställningen The Empire That Was Russia. En teknisk beskrivning av Prokudin-Gorskijs metod och av den moderna digitaliseringen finns här. En rysk databas över Prokudin-Gorskijs fotografier finns här.

Sjökalv- och gökblogging

Man ser ibland resonemang att den förmoderna tidens människor inte hade någon egentlig känsla för naturen, och givetvis är "naturromantik" som vi nu uppfattar begreppet en uppfinning från 1700-talet. Det hindrar inte att människor på 1600-talet kunde vara intresserade av sin omgivning också från andra aspekter än de direkt matnyttiga. Petrus Gyllenius skriver påfallande ofta om olika naturfenomen i sin dagbok, om sådant han hört om och det han själv sett. Hörsägner om underliga bestar i Livland och annat konstigt återges med en viss troskyldighet, men när Gyllenius rapporterar om egna erfarenheter är hans beskrivning förunderligt exakt. I augusti 1650 gjorde han en resa i Åbo skärgård och såg bl.a. sälar och sjökalvar:

På thenne reesan sågh iagh månge Siäälar ( : Phocas seu vitulos marinos : ) simmandess i haaffvet, stundom satte the sine huffvuden vp, åther nedh igen, Stundom sågh man them liggia på grundar. Haffvet var ochså på then tijdh myckit fult medh Siöökalffvar ( : stellae maris : ) hvilka voro som Compåser flytandess i watnet, stundom goffvo the sigh i hoop, stundom i seer, och the ähro temmeliga stoora och trinna, som ett slem eller sudit lijm, och mitt vthi them ähr itt kors lijkt koppar til färgan, men thet andra ähr vatnfärgot, the wäxa aff botnen och giffva sigh vp i röötemånen, om hösten komma the sin kooss och haaffvet bliffver reent.

Och 14 år senare, den 18 juli 1664, såg han sädesärlan som matade en gökunge:

på wägen emellan prästbool och Torp, sågh jagh huru som en Sädessährla matade en ungh göök, hon satte sigh på hanss ryggh och instack maaten j hanss mundh, och huart samma göök flögh, så flögh hon omkringh honom, warandess rädd om sin vnge: altså är thet sant, at gööken icke ligger sielff sina äggh, uthan stiäl them i andre foglarss boo.

Om en invasion av lämlar 1634

Petrus Magni Gyllenius (Peder Månsson) som levde 1622-1675 har efterlämnat en känd dagbok som första gången utgavs av Reinhold Hausen 1880-1882. Denna Diarium Gyllenianum eller Petrus Magni Gyllenii dagbok 1622-1667 är inte den sämsta ingångsporten om man vill komma 1600-talets människor nära, full av vardagslivets små detaljer som den är. Inte minst har Gyllenius årliga översikter om väder och växtlighet (bondens år!) varit ein Gefundenes Fressen för historiskt inriktade klimatforskare. I själva verket var vädret på 1600-talet för jävligt; kallt och eländigt med iskalla vintrar och frost i juni. "Lilla istiden" och Karl X Gustavs tåg över de de islagda danska sunden läser vi om i den stora historien; Gyllenius skriver om människornas bortfrusna näsor och de två tiggarbarnen som inthet fått huuss, i en bondebyy, och sedan gått wilse i skogen, och frösit ihiäl, huilka höllo hvar andra i fampnen döde. Här finns också följande underbara skildring av en lämmelinvasion i Värmland 1634:

Vthi Maio på thetta åhr, såsom och i Junio, kom vthi Wermelandh mäst på alla ortter en outhsäieligh Stoor hoop aff fremmande och ovanlige Möss, huilcka voro goola, och så stoore som små gååssungar, stackotta och breeda, thesse möss föllo först nedh medh regnet, och sedan föröckte the sigh ganska hastigt, att the vpfylte buskar, tuffvor och gärdess gårder, och hade sina hool neder i backen, när man gick öffver någon ängh, tå var fult aff them på alla ställe, och strax man fick see them, lupo the hastigt i sina hool. När man slogh någon aff them i hiäl, tå stridde hon emoot i förstonne thet mäste hon kunde, beet i käppänden, reep och gnall illa. The som föllo i Siögar och watn, när the regnade neder, bleffvo alle döde. Man fant många vthi katsera, och stoore fiskar fingess sällan, som icke hade vpslukat sådana, månge vore som icke wille ätha the fiskar, vthi huilcka sådanna möss funness. på huassa Ståckänder och höga Stubbar i skogen såto och månge fasnade i det the medh regnet föllo nedher. Thesse möss voro altså öffver sommaren, och giorde stoor skade på åcker och änger, och groffvo iorden ifrån gärdessgårderna, att the föllo omkul. om hösten när säden inkördess i ladorna, begoffvo the sigh ochså tijt, och begynte vpäta then inbärgade Säden, men thet var en stoor gudz välsignelse, att vintren kom bittida, och tå fröso the strax allesammanss ihiäl. Sädan haffver man inthet sedt sådana. Huad för slagz möss thesse voro, viste ingen vist att berätta. Reverend: Dn. Haquinus Jonae Wermannus Pastor Wesehaerensis, sade: att then tijdh han vandrade genom fiällen vthi Norget, så sågh han på fiällen sådanna möss, och the kalladess aff the Norske lemmer.

Projektet Svenska i grevens tid skriver om Petrus Gyllenius tid som student i Åbo (han blev senare präst hemma i Värmland). Och - Google är fantastiskt - det visar sig att redan Carl von Linné fick en rapport om Gyllenius värmländska lämmeliakttagelser i ett brev av Erik Fernow 1767.