Sjökalv- och gökblogging

Man ser ibland resonemang att den förmoderna tidens människor inte hade någon egentlig känsla för naturen, och givetvis är "naturromantik" som vi nu uppfattar begreppet en uppfinning från 1700-talet. Det hindrar inte att människor på 1600-talet kunde vara intresserade av sin omgivning också från andra aspekter än de direkt matnyttiga. Petrus Gyllenius skriver påfallande ofta om olika naturfenomen i sin dagbok, om sådant han hört om och det han själv sett. Hörsägner om underliga bestar i Livland och annat konstigt återges med en viss troskyldighet, men när Gyllenius rapporterar om egna erfarenheter är hans beskrivning förunderligt exakt. I augusti 1650 gjorde han en resa i Åbo skärgård och såg bl.a. sälar och sjökalvar:

På thenne reesan sågh iagh månge Siäälar ( : Phocas seu vitulos marinos : ) simmandess i haaffvet, stundom satte the sine huffvuden vp, åther nedh igen, Stundom sågh man them liggia på grundar. Haffvet var ochså på then tijdh myckit fult medh Siöökalffvar ( : stellae maris : ) hvilka voro som Compåser flytandess i watnet, stundom goffvo the sigh i hoop, stundom i seer, och the ähro temmeliga stoora och trinna, som ett slem eller sudit lijm, och mitt vthi them ähr itt kors lijkt koppar til färgan, men thet andra ähr vatnfärgot, the wäxa aff botnen och giffva sigh vp i röötemånen, om hösten komma the sin kooss och haaffvet bliffver reent.

Och 14 år senare, den 18 juli 1664, såg han sädesärlan som matade en gökunge:

på wägen emellan prästbool och Torp, sågh jagh huru som en Sädessährla matade en ungh göök, hon satte sigh på hanss ryggh och instack maaten j hanss mundh, och huart samma göök flögh, så flögh hon omkringh honom, warandess rädd om sin vnge: altså är thet sant, at gööken icke ligger sielff sina äggh, uthan stiäl them i andre foglarss boo.