Wolf

Slutet på Wolf (1994, regi Mike Nichols) ska väl ses som en ironisk variant på Skönheten och Odjuret, en version där Skönheten alias Michelle Pfeiffer inte alls har något emot att själv förvandlas till Odjur och återgå till vildmarkens skuldfria passioner. Då har Jack Nicholson och James Spader redan morrande gått lösa på varandra i stora spång i en scen som konstigt nog suveränt höjer sig över sin egen inneboende absurditet och blir vad man bara kan kalla FILM. För, trots allt, vem i hela friden var det som kom på att det var en god idé att låta Jack Nicholson studsa i vädret på alla fyra som någonting ur en kung fu-film, och maskerad till varulv i kamp om sin hona dessutom? Man kan bara förtjust skaka på huvudet och säga att film är fantastiskt, när det vill sig. Wolf hör till de där filmerna som man alltid kan se en gång till, också när TV visar den mitt i natten. En av orsakerna till att slutstriden mellan den goda (Nicholson) och den onda (Spader) varulven faktiskt fungerar är att Wolf redan från början tydligt etablerar sig som satirisk komedi. En varulv mitt i det traditionstyngda förlaget öppnar oanade dimensioner (kultur och natur så att säga). Scenen där Nicholson markerar reviret i herrtoaletten är klassisk på så många vis. Och varulvsfilmen åter en gång en påminnelse om Amerika som en okänd och fortfarande nästan outforskad kontinent, där vildmarken lurar med gula rovdjursögon under skyskrapornas och de glänsande motorvägarnas tunna yta...

Iguanans natt

FST visade The Night of the Iguana från 1964, efter ett skådespel av Tennessee Williams och i regi av John Huston. Den filmen hade jag inte sett förut, hade bara en vag uppfattning att den har rykte om sig att ta ut de melodramatiska svängarna väl mycket. Trots att storyn otvivelaktigt hade sina överspända inslag visade sig filmen i själva verket vara riktigt bra, och tonfallet var snarare social komedi än melodrama. Kongeniala rolltolkningar av bl.a. Richard Burton, Ava Gardner och Deborah Kerr. Jag minner mig ha läst att inspelningen var besvärlig, med Elizabeth Taylor smygande i kulisserna för att hålla Burton i kort koppel. Därtill svärmar av paparazzis och en flitigt supande regissör, men vad gör det när slutresultatet som sagt blev hållbart. Poängsättning: tre maracas av fem.

Donnie Darko

Jag såg Richard Kellys Donnie Darko första gången år 2002 på Rakkautta & Anarkiaa eller ”Helsinki International Film Festival” som festivalen heter för oss svensk- och andraspråkiga. Nu när det var dags för ett återseende på dvd undrade jag om det kanske var en av de där filmerna som man helst bara ska se en gång om man vill behålla minnet av den första entusiasmen ofördärvat. (Från ah till bah så att säga, och exemplen är legio utan att man ens behöver nämna Twin Peaks och nästan allt annat av David Lynch). Men nej, Donnie Darko höll ställningen. Filmen hade inte åldrats en minut. Ondskan kröp i Suburbia på ett sätt som jag åter kände igen. Donnie Darko som en schizofren frälsare som både bär upp världen på sina böjda axlar och offrar sig för den. (Såväl orsak till och offer för världens ordning.) Samtidigt: den vildväxta humorn (The Evil Dead och Kristus sista frestelser för samma biljett; jo jag tackar.) En film som gjord för intellektuella snorvalpar i gymnasieåldern, otvivelaktigt, men också för oss andra som livet lärt ett och annat. Av någon anledning blir filmer med kaniner alltid lyckade (påminner mig om att jag nån gång borde se Watership Down), med Donnie Darko någonstans snett mellan Harvey och Monty Python and the Holy Grail. De sociala iakttagelserna, om lärare och andra, var mera pregnanta än jag mindes, och inte helt oskyldiga. Man får skratta åt miss Farmer, så länge man är medveten om att hon helt och hållet ses från det övre medelklassperspektiv som säkert är Richard Kellys eget. Han visste sin välklippta förort, och gjorde en av 2000-talets mest minnesvärda filmer.

Jätteråttblogging

Den här nyheten har några dagar på nacken, men jätteråttor har alltid stått Söderbergs hjärta nära. Det gäller alltså den jättelika (längd 82 cm, vikt 1,5 kg) nya art av råttsläktet Mallomys som forskare hittat i en vulkankrater (en vulkankrater! jess!)* på Nya Guinea."It's a true rat, the same kind you find in the city sewers, " säger en av de verkligt coola biologerna i forskargruppen, fast helt sant är det ju inte. Trots allt erövrade Rattus norvegicus världen på mindre än 200 år medan Bosavi woolly rat under tiden tog det lugnt och tillbringade sitt liv som kusinen på landet i sin krater. De här djuren hade aldrig sett en människa förr. Och - fortsättning följer. Biologernas nästa mål är Bhutan. ("In March 2010, the team of experts will go to Bhutan to try and discover more species...")

*Next stop: the dinosaurs.

BBC har en video: http://news.bbc.co.uk/earth/hi/earth_news/newsid_8215000/8215144.stm